”Ekstreme Europa” – om högerflygeln i europeisk politik

Högerpopulism, högerextremism och högerradikalism har varit mycket väl företrätt i den samhällsvetenskapliga forskningen de senaste tio åren. Den norske statsvetaren Anders Ravik Jupskås har med ”Ekstreme Europa – Ideologi. Årsaker og konsekvenser” (Cappelen Damm 2013)  skrivit en lärd, kunnig, tillgänglig och syntetiserande översikt – med egna bidrag – över vad vi idag vet om det idag mycket breda forskningsfältet.

Få forskare med bakgrund i studier av nationalism, högerpartier eller populism ägnade under 1990-talet, då dessa rörelser verkligen fick fart, forskarmöda åt de till synes marginella företeelser. Självklart fanns det några lysande undantag, som Tore Björgo i Norge, Helene Lööw i Sverige och Paul Taggart i Storbritannien.

I Anders Ravik Jupskås bok finns såväl begreppsgenomgångar som på teoretisk grund skiljer t ex högerpopulism från högerradikalism som analyser av hur mordet på Pim Fortuyn skapade förutsättningar för politiska förändringar på migrationsområdet i Nederländerna. Ravik Jupskås tar också ställning för hur vi bör använda begrepp som rasism, främlingsfientlighet och populism genom tydlig och logisk argumentation.

Kunskapsmängden kan dock möjligen bli lite massiv, och man gör bäst i att läsa i portioner. Men även för mig fanns guldkorn. Insikten om att det ungerska Jobbik strategiskt valt att arbeta med antisemitiska budskap i städerna och anti-romska på landsbygden var ny. Och jag fick en mer komplex bild av de s k motståndsrörelsernas internationella samband. Vi ser nya avknoppningar med namn som  ”(nationsbeteckning) defence league” med ursprung i den brittiska. Här organiseras ett nätverk vars resurser inte är antalet medlemmar utan ideologisk kraft och global spridning.

Boken är en fin syntes av forskningsläget, men visar också hur bred och splittrad forskningen på området idag är. Mycket talar för att vi sett en historisk tillfällighet och att forskningen om främlingsfientlighet, populistiska partier och extrema rörelser kommer att utvecklas inom en mängd olika subfält framöver. Genom ett sammanhållet perspektiv visar Ravik Jupskås ändå hur extrema islamofoba rörelser med endast en handfull aktiva hänger samman med moderata främlingsfientliga partier som Fremskrittspartiet i Norge. Det är också förtjänstfullt att få fram en ny och saklig text som tar utgångspunkt i de nordeuropeiska erfarenheterna och inte låter kontinental fascism eller anglosaxisk extremism spela huvudrollen.

Ravik Jupskås lyfter också fram forskarrön (publicerade 2012) om att det – oavsett främlingsfientliga partiers inflytande – är regeringar med högerpartier som på olika sätt inskränkt migrationspolitiken. Det stärker, trots lite olika resultat, huvudteorin att det är högerpartier i Europa som sitter med avgörandet när det gäller att tillgodose krav på restriktiv migrationspolitik.

Jag hoppas att den här boken blir en del av kurslitteraturen för studenter av europeisk politik men att den också läses av opinionsbildare och politiker i olika läger. Mitt finaste beröm är väl att jag önskar att jag hade kunnat skriva den själv… 🙂

Annonser