Det svenska partisystemets förändrade konkurrens inför valet 2014

Det svenska partisystemet förändras. Eller, rättare sagt, det svenska partisystemet är statt i förändring. Under lång tid hade Sverige ett fempartisystem där de skiljelinjer som dominerade landet vid demokratins genombrott fortfarande syntes tydligt i partisystemet. Där fanns arbetarrörelsens två grenar (socialdemokrati och kommunism/vänstersocialism), den agrara rörelsen (centerpartiet) och den urbana liberala traditionen (folkpartiet) och en konservativ strömning (högerpartiet). Under 1970-80-talen förändrades partisystemet genom miljöpartiets ankomst. Den gröna rörelsen tog plats i Riksdagen och även kristdemokraterna steg fram som en distinkt politisk kraft. Båda de senare inspirerades av redan starka europeiska traditioner. Under tidigt 1990-tal fick också Sverige ett anti-etablissemangsparti (Ny demokrati) som i Giovanni Sartoris mening kan kallas ett ”anti-system-parti”. Partiet föll dock snabbt samman.

Partisystemet i Sverige cirklade länge under efterkrigstiden kring en unikt stark socialdemokrati som kunde regera från en mittenposition och skapa allianser, både bland väljare och i parlamentet, över gränserna. De borgerliga partierna (C+Fp+M) samarbetade i olika former och regerade i koalition under några år på 1970-talet men utan att systemet egentligen rubbades. Med inträdet av Mp och Kd blev dynamiken annorlunda och efter den andra borgerliga regeringsperioden (1991-94) var nya koalitionsparters möjliga för såväl de borgerliga som för socialdemokraterna. Med Sverigedemokraternas intåg i parlamentet har systemet snarast begåvats med ett svart får – ingen vill samarbeta och inget parti som Sd som en möjlig partner. Istället styrs agerandet av att avvärja inflytandet från Sd (t ex alliansen mellan Mp och regeringen kring flyktingpolitiken).

Men med de nya borgerliga regeringen 2006 reducerades också socialdemokratins roll från ensam dominant till en av två. Partisystemet begåvades med två ”solar”. Moderaterna tog upp kampen om herraväldet i mitten, på ett klart framgångsrikt sätt.

Idag ser vi ett svenskt partisystem där blocken har varsin dominant (M och S), ett antal mindre partners runt sig, en mittenpartner som spelar med båda blocken och en partner som alla vill undvika. Landskapet har sannerligen förändrats. De nya partierna representerar inte på samma sätt etablerade skiljelinjer utan mobiliserar väljare mot bakgrund av en mer liberal-auktoritär dimension, något som förstås smittar av sig på övriga partier.

Med dagens mätning från SCB är systemet ånyo i förändring eftersom det mesta nu tyder på att Kd är på väg att falla ut från systemets inre kärna. Eftersom partiet i första hand varit en partner till höger om moderaterna för Alliansen kommer inte systemets centrala konkurrens att rubbas. Däremot får en tänkt ny Alliansregering en annan dynamik utan den kristdemokratiska komponenten. Man blir än mer mittenorienterad, än mer liberal men tappar också en partner som står för konservativa kärnvärden.

Med Sd är istället en ny typ av konservativ kraft på väg in i den svenska partikonkurrensen, en nationalistisk konservatism. Men eftersom Sd inte är en eftersträvansvärd partner kommer övriga partier att söka samarbeten och motståndare på ett sådant sätt att Sd hålls utanför tänkbara överenskommelser. Något som indirekt ger Sd stort inflytande på de strategiska valen, men kanske inte på den substantiella politiken.

Det svenska partisystemet har ett allt mer överbefolkat mittfält där flankpartier hamnar längre från centrum, ja kanske t o m faller ut. Centern har en förankring i mitten av svensk politik och har sannolikt en större möjlighet att stanna kvar än Kd, men konkurrensen från de liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet är väldigt tuff när Centern släppt sina agrara intressen.

Vi får således

A) en konkurrens mellan två som önskar vara herre på täppan och definiera regeringsbildningen (M och S)

B) en konkurrens på det liberala mittfältet (C, Fp, M samt Mp)

C) en konkurrens mellan de två större om Mp:s stöd

D) två flankpartier (Kd och V) som centrifugeras ut ifrån inflytande på regeringsmakten* samt

E) en konkurrens mellan alla partier å ena sidan och Sd å den andra som går ut på att minska Sd:s inflytande och hålla avstånd

Sd själva vill gärna bli en del av mittenkonkurrensen men det konservativa ideologiska arvet gör det synnerligen svårt i svensk politik. Istället kan man kanske tjäna lite på om Kd försvinner som en konkurrent om de konservativa väljarna.

Ofta fokuseras politiska analyser kring opinionsförändringar på relationen mellan väljare och partier. Men konkurrensen i själva partisystemet är den grundläggande dynamiken för hur det politiska landskapet utvecklas. Först därefter ges väljarna möjlighet att ta ställning till ”sitt” parti och dess möjligheter att genomföra sitt program.

Det enda som är säkert inför Riksdagsvalet 2014 är att en kommande regering formas kring Socialdemokratin eller Moderaterna. Och att partisystemet kommer att ha antagit ännu en annan form efter det valet.

***

Vill man läsa teori om partikonkurrens rekommenderas standardverket ”Parties and Party systems” av Giovanni Sartori från 1976.

*Sd kan också sägas vara en del i den centrifugen bort från regeringsmakten.

Annonser