Näthat och näthat…

Näthat. Termen har blivit lika drypande av obehag som t ex ”videovåld”, men också lika konstruerad mot bakgrund av en förändrad teknisk plattform för att ta del av kultur och samtal. Att skilja på hot och hat är viktigt, det förstnämnda är oftast brottsligt, det andra oftast inte. Men det andra kan pervertera varje samtal – oavsett om de förs på nätet eller ej – och innebär ofta kränkningar och sårande tillmälen som är oacceptabla i en demokratisk debatt. Oftast är det kvinnor som drabbas av kränkningarna på nätet, men alla samtal förstörs när tillmälen och förenklingar tillåts dominera. Vad som inte får glömmas bort i den allmänna upprördheten är dock att skyddet för den personliga integriteten gäller alla, jagandet av nätmarodörer får inte gå över de gränser som den personliga integriteten kräver.

Igår deltog jag i en paneldebatt om just ”näthat”, arrangerad av Göteborgs-Posten och med tidningens kulturchef som moderator (Gabriel Byström). Ämnet var litet vagt formulerat men huvudsyftet var att diskutera det offentliga samtalets former. Övriga i panelen var Sara Britz (GP), Mattias Hagberg (frilans), Åsa Linderborg (AB) och Johan Pehrson (Fp). Debatten livesändes men kan höras och ses i efterhand här.

Jag vill göra en distinktion mellan 1. Brev/mejl som kommer till objektet personligen, 2. Sker som uttalas i nätoffentligheten till objektet ifråga samt 3. Saker som uttalas om objektet i nätoffentligheten. I det första fallet skiljer sig inte nätet från de högar av anonyma brev som många av oss får och har fått undre årens lopp. De flesta är ytterst otrevliga och inbjuder inte till samtal. Någon enstaka gång finns dock ett utrymme för dialog, ibland fungerar den men ganska sällan. I fall nummer två finns det likaledes möjlighet att gå i dialog offentligt, men då med alla de begränsningar som gäller för en anständig debattör. Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog. För objektet för hatet blir det som att slåss med händerna bakbundna medan motståndaren har båda händerna fria, och knogjärn därtill. Den typen av fajter är jag ointresserad av. Syftet är också att dra ned motståndaren i samma oanständiga sörja som man själv (grisbrottning). I det tredje fallet är det oftast tal om fördömanden, att yttra sig fyller funktionen av att bli bekräftad i sitt hat mot en enskild medborgare och mot etablissemanget (oftast de som syns i medierna) och frågan om dialog är helt irrelevant. I vissa fall kan det gå intressanta konvulsioner genom en sådan debatt om objektet ifråga helt sonika dyker upp och för ett samtal (på sina villkor) men oftast förändrar det ingenting.

Således, det som ser ut som en önskan om dialog är ytterst sällan det. Syftet är att bekräfta den egna världsbilden och peka ut ”PK-maffian” (alla vi som anses politiskt korrekta eftersom vi vill ha en anständig diskussion) som förrädare, ynkryggar och lögnare.

Vad drar vi för slutsats av det? För min del drar jag slutsatsen att den lilla grupp som sysslar med s k näthat bör tryckas bort ur fokus genom en rejäl motmobilisering av alla de krafter som vill använda de nya virtuella arenorna för ett demokratiskt samtal, för samhällsutveckling och kunskapsspridning. Och gärna konflikt – politik är konflikt i fredliga former. Jag är övertygad om att en sådan mobilisering är möjlig, kanske t o m oundvikligt, med yngre generationers självklarhet i att vara ”på nätet” liksom att ”vara i livet”. Vad vi som är något till åren komna kan göra är att justera lagstiftningen så att den tar hänsyn till att offentlighet är något annat i dessa nättider än förr, samt att upprätthålla normer för samtalet. INGEN skall behöva acceptera skällsord och invektiv, det är bara att hysta ut de personerna från samtalet. Jag accepterar inte en gäst i mitt hem som ägnar sig åt missfirmelse, förtal och kränkningar vid middagsbordet. Den personen visas på porten. Samma sak gäller på nätet.

PS: Och det finns inga ursäkter för att bete sig illa mot okända människor på nätet. Ibland sägs att det är synd om individer som vräker ur sig otidigheter till kvinnor som syns på TV. Det är det inte. Sverige är fullt av människor som kämpar för att få pengar, arbete och familj att fungera, massor av människor som hamnat på skuggsidan och massor av människor som offrats på arbetslinjens altare. En bedövande majoritet av dem ägnar sig inte åt att kränka folk de ser på TV och i tidningar. Heder år dem. Inte åt hatarna. DS

Läs mer om debatten här (Cecilia Dalman Eek) och här (GP). Läs om nätaktivism här.


5 thoughts on “Näthat och näthat…

  1. Hej Marie! Jag tittade också på paneldiskussionen du var med i, den var mycket mycket intressant och väckte många tankar och funderingar hos mig.

    Du skriver i ditt inlägg ovan: ”Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog.”

    På samma gång som jag utifrån magkänslan vill hålla med dig i sak, undrar jag också om inte detta är exakt samma argumentation som de med invandrarfientliga åsikter använder sig av gällande invandrare som begått brott – att de dömt ut sig och därför bör ”hystas ut” från Sverige?

    En annan fundering jag har gäller din jämförelse med gästen i vardagsrummet. Den säger nämligen något viktigt om hur vi ser på varandra och det offentliga samtalet. För kanske är det just så många känner sig idag – att de är inbjudna gäster till de inflytelserikas vardagsrum, ibland med armbågen? Men samhällsdebatten på nätet är ju inte någons hem, utan allas vår gemensamma och offentliga samtalsarena. Ingen kan väl rimligtvis köra någon annan på porten – alla är vi (mer eller mindre lyckade!) värdar för den arenan! Däremot kan vi ju alla hjälpas åt att hålla tonen så schysst och bra som möjligt mot varandra. Så tänker jag men jag tar gärna emot synpunkter – kanske kan mina egna verka väl naiva? Varma tack för att jag fick kommentera här hos dig! Debatten är både intressant och oerhört viktig. Hälsar Filippa Mannerheim

  2. Filippa: I hast, din liknelse om brott haltar eftersom det inte finns någon likabehandling. Alla förvisas inte efter att ha begått brott. Det finns konventioner och lagar om mänskliga rättigheter. Det är halsbrytande att likna att vägra bli kallad ”hora” i en diskussion med att vilja utvisa en utlandsfödd för att hen begått ett brott!

    Det finns inget tvång på att delta i en diskussion. Jag väljer vem jag vill diskutera med. Det är inte samma sak som att förbjuda. Om du eller någon annan vill diskutera i en ton som är passande för invektiv och könsord så har jag inga synpunkter på det, men jag tänker inte delta. Och ni får vara någon annanstans än i mitt vardagsrum.

    Nätet är inte bara gemensamt, det består precis som det offentliga rummet av många rum, skrubbar, vinklar och vrår. Jag avstår från att besöka vissa platser, och inreder mina egna rum som det passar mig. Det är inget konstigt med det.

    VS

  3. Hej igen Marie!

    Många tack för ditt svar. Låt mig bara få förtydliga så att det inte blir något missförstånd:

    Min jämförelse handlade inte om sakfrågorna. Det jag ville lyfta var hur vi – som anser oss stå för demokratiska värden – behandlar de vi inte anser stå för samma sak.

    På samma sätt som invandrarfientliga personer känner att nysvenskar som begått brott förverkat sin rätt att bo i Sverige, känner du att personer som inte sköter sig i debatten, förverkat sin rätt till dialog med oss andra. Det är det exkluderade förhållningssättet till människor jag ifrågasätter, i båda fallen, trots att jämförelsen i visst kan halta.

    Jag har jobbat som lärare i många år och som lärare löser du aldrig liknande problem genom att slänga ut och vägra tala med de du tycker ”missköter sig” eller hyser rasistiska eller sexistiska åsikter.

    Och Marie, givetvis har du precis som alla andra din fulla rätt att föra dialog med vilka du vill och var du vill och inte bli intvingad i ett sammanhang du inte känner att du vill vara en del av. Men ni som har en sådan stark position inom forskning, politik och media, och inte minst en sådan stor kunskap, riskerar ju att stjälpa över problemen på de som inte har samma position och samma kunskap. Vilka risker finns det med att någon annan, mindre kunnig, får ta hand om hatet istället? Vad händer om det blir de som hatar lika mycket?

    Jag funderar på om det inte är en väldigt ansvarslös hållning – hatet försvinner ju inte för att vi förskjuter de som hatar?

    Men jag lovar att inte tjata mer om mina synpunkter här, även om ämnet intresserar mig mycket. Precis som du hyser jag en stor oro över hatet i samhället, inte minst mot kvinnor – där är vi helt överens!🙂

    Om igen: tack för att jag fick ta plats på din blogg och för att du ville svara mig. Hälsningar från Filippa

  4. Filippa: Självklart har vi alla ett enormt stort ansvar för att dialogen blir konstruktiv. Men det finns så väldigt många människor som är arga och frustrerande UTAN att bete sig illa mot sina medmänniskor. Dessa personer, kanske inte alltid så välformulerade, har vi som har en plattform ett ansvar att prata med. Män som skriker och gormar har en tendens att få och ta väldigt mycket plats, bättre då att säga att ”jag pratar gärna med dig men då i ett annat tonläge”. Tänk på alla äldre kvinnor som sällan eller aldrig får ta plats i den offentliga debatten!

    Du har en vällovlig attityd, men min erfarenhet säger mig att det är bättre att försöka hyfsa debatten. Det innebär inte att sätta sig på några höga hästar, men att förvänta sig en anständig ton i ett samtal. Ingen av oss uppfostrar våra barn, eller har blivit uppfostrade av våra föräldrar, annat än till att bete sig hyggligt mot sina medmänniskor – det är en norm som vi skall upprätthålla.

    Jag tror heller inte att hatet är konstant utan att vi kan minska hatet genom att inte låta dess uttryck avgöra vem som syns, hörs och får svar.

    Så tänker jag.

    VS

  5. På Söder i Stockholm fanns förr en ovårdad medelålders man som skrek okvädningsord efter alla han mötte på sin färd. Nu fins han inte längre kvar, han kanske inte lever, eller han kanske finns på någon klinik nånstans. Han tog på sin tid ganska stor plats, men han var ensam såvitt jag vet.

    Jag undrar hur många dom här näthatarna är. Det finns folk, försäkrar mig vänner som kan ta reda på sådant, som tillbringar hela livet framför datorn, använder väldigt många identiteter, och roar sig med att fördärva samtalet för andra, ofta genom att vara otidiga. De kallas troll. Seriösa bloggare brukar radera deras inlägg.

    Jag skriver detta eftersom jag undrar om vi inte låter dom här säkerligen mycket nevrotiska människorna ta onödigt stor plats i debatten. Jag undrar om man inte helt enkelt kan lösa problemet genom att radera dom. Visserligen måste bloggaren utsätta sig för dom under raderingsögonblicket, men så länge man inser att det bara är fråga om svårt nevrotiska människor som hatar alla och envar i brist på kraft att göra något åt sin nevros så behöver man inte känna sig personligen drabbad.

Kommentarer inaktiverade.