Forskningspolitik: basanslag och akademiskt ledarskap

Idag ledde jag ett samtal med Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet, och Mats Viberg, prorektor vid Chalmers Tekniska Högskola kring akademisk frihet och styrning av akademin.*  Jag fick förmånen att ställa några frågor till de två rektorerna och en av dem var frågan om den s k autonomireformen för universiteten, alltså att de skulle kunna styra sig själva i högre grad än tidigare och stå friare från statens regleringar. Istället för autonomi tycks konkurrenslogiken blivit styrande. Att lärosäten konkurrerar med varandra är en ganska främmande tanke för en forskare vars identitet snarare ligger inom ämnet, disciplinen eller forskningsområdet. Enligt min uppfattning har konkurrenslogiken strömlinjeformat universitetens inre arbete mycket mer än vad statens regleringar någonsin gjorde. Jag var t o m så infam att jag frågade om sektorn fick som den ville och slapp den formella statliga styrningen eftersom konkurrensen ändå skulle styra universiteten åt det önskade hållet.

Mats Viberg påpekade att Chalmers varit autonom under lång tid (vilket jag borde nämnt) och att den starka konkurrensen är global, snarare än nationell. En åhörare noterade dock att de flesta studenter vid Chalmers fortfarande kommer från Västsverige och förblir verksamma i Västsverige. Pam Fredman markerade att sektorn själv hade önskat autonomireformen men att den nog inte alls blivit som de flesta inom sektorn önskat. Något kunde jag nog ana mig till ett ”vad var det jag sa” i hennes undertext när hon svarade. Hon upplevde att universiteten aldrig fått så mycket pekpinnar och bestämmelser som nu och tog som exempel att ett antal nya platser inom sjuksköterskeutbildningen fördelas till Göteborgs universitet men utan någon som helst resurs. Istället tänks lärosätet själv omprioritera så att departementets tilldelade platser uppfylls.

Kanske tyckte jag dock att Pam Fredmans viktigaste svar på frågan kom i ett litet senare sammanhang när hon förklarade att får lärosätena ökade basresurser så ”låt dem utvärdera resultaten så mycket de vill”. Hennes poäng var att med fasta basresurser har lärosätena möjlighet att göra de prioriteringar som krävs, och att lärosätena med hjälp av fasta basresurser också kan leva upp till högt ställda krav på kvalitetsutvärderingar. Kamp för en större andel basanslag är således en viktigt väg framåt.

Men, som hon också påpekade, låser vi fast alla dessa nya fasta anslag i nya tillsvidareanställningar på alla nivåer så går vi miste om möjligheterna till de omprioriteringar och nysatsningar som krävs av en kreativ forskningsmiljö. Onekligen en nöt att knäcka.

Själv undrade jag varför det numera finns så många chefer vid universiteten men så få akademiska ledare. Vad kan vi göra för att ge utrymme för akademiskt ledarskap? Fast det fick jag nog inte riktigt svar på. Blir nog fler tillfällen att diskutera det.
* Arrangör var Professorsföreningen vid GU/CTH som är en del av SULF.

Advertisements