Långtidsarbetslösheten kräver speciallösningar

Det är inte alltid de generella lösningarna är de bästa. I Trettondagsaftons pappersupplaga av Svenska Dagbladet skriver fyra män, tidigare verksamma inom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) om behovet av riktade åtgärder till just den grupp arbetslösa som alltid kommer på andra plats när jobben skall tillsättas.

AMS lades ned år 2007 av den borgerliga regeringen. AMS uppgift var att styra och följa upp arbetsmarknadspolitiken, men det uppdraget togs därefter över av Arbetsförmedlingen själv. Det finns en hel del som tyder på att det är just denna ledning och styrning som vare sig departementet eller Arbetsförmedlingen klarar av, Riksrevisionsverket riktade t ex redan år 2010 kritik mot Arbetsförmedlingen för just detta. Riksrevisionen har riktat upprepad kritik mot Arbetsförmedlingen rörande såväl effektivitet i största allmänhet som enskilda åtgärders genomförande.

Ingenting tyder på att den ekonomiska utvecklingen i Sverige kommer att förbättras på något substantiellt sätt förrän om tidigast ett år, troligen dröjer det ännu längre. Samtidigt spås produktivitet och export öka igen, och kommer USA och Eurozonen igång lite bättre så späs naturligtvis den utvecklingen på. Att de långtidsarbetslösa skulle gå en ljusnande framtid till mötes genom t ex de aviserade förändringarna i A-kassan eller den sänkta bolagsskatten är därför helt osannolikt. Den som alltid kommer i andra hand när det anställs, lär hamna ännu längre ned på prioriteringslistan framöver. Som de fyra skribenterna påpekar rör det sig ofta om äldre personer (ofta män) med arbetslivserfarenhet. Vi vet också att långtidsarbetslösheten bland unga oftast gäller unga män utan avslutad skolutbildning.

Men de åtgärder som genomförs mot arbetslösheten tar enbart sikte på personer som inte har särskilt långt till arbetsmarknaden. Hela idén med jobbskatteavdrag, gränser i sjukförsäkring, lägre A-kassa och högre avgifter syftar till att göra jobb mer attraktivt. Teoretiskt funkar det. Men knappast praktiskt – dvs det funkar delvis på dem som ändå skulle ordnat jobb på ett eller annat sätt. Men den gruppen arbetslösa kan mötas av  lite olika typer av politik, det är inte jätteviktigt vilka åtgärder man föredrar, det kan t o m ses lite som en ideologisk fråga (alltså vilken typ av arbetsmarknad man vill sats på för framtiden).

Det s k FAS3 kom till som ett slags skyddsnät för dem som absolut inte hittade jobb har istället blivit en skamfläck där ännu en gång de ratade skall få veta att de är just ratade. Det är den här gruppen som är helt beroende av arbetsmarknadspolitiken. Och det är den gruppen som behöver speciella stöd, riktade till just dem. De behöver individuell hjälp från arbetsförmedlingen, något de sällan eller aldrig får idag, och arbetsgivarna behöver övertygas om att anställa dem trots att de inte är nummer ett på prioriteringslistan. Förslaget från de fyra männen på dagens Brännpunkt tycks mig rimligt (ett socialt kontrakt om att anställa en viss andel långtidsarbetslösa och få lägre lönekostnadsavgifter för hela personalstyrkan) men det finns säkert de som kan området bättre än jag.

Grundläggande är att vi måste hitta lösningar som riktar in sig på just denna grupp arbetslösa. Att få försörja sig själv och betala skatt, inte ligga någon till last och kunna gå med högburet huvud är inte bara samhällsekonomiskt lönsamt, det är också en fråga om bättre hälsa och välmående för hela familjer.

På samma papperssida i Svenska Dagbladet beskriver integrationsminister Erik Ullenhag bekymren med tonåringar som kommer till Sverige från länder där man inte gått i skola alls, eller bara sporadiskt, och därför inte klarar av att slutföra grundskolan i Sverige. Ullenhag menar att dessa barn istället borde placeras i en lägre årskurs samt få förlängd skolplikt. Den satsning som han själv för fram i artikeln består i att ge tre (3) extra lektioner per vecka! Satsningen innebär också en extra stöd till tio särskilt utsatta skolor. Jag vill inte klaga på åtgärden i sig, det är gott och väl att man gör något.  Men är det verkligen så att en 14-åring från Irak som inte gått i skola t ex eftersom han är kristen och känt sig hotad förväntas börja i åttonde klass i en svensk skola då börjar jag undra hur svenska beslutsfattare är funtade. Är det verkligen möjligt att mottagandet av flyktingar är så feltänkt? Självklart kommer den här unge mannen endast med extrema svårigheter att kunna få en vettig framtid i vårt land. Tre timmar extra i veckan är inte något som räcker. Även här måste speciallösningar till. Barn i den här situationen måste gå i särskild skola och få särskilt anpassad undervisning – allt i syfte att ta sin examen precis som alla andra, bara lite senare.

Satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken – och skolpolitiken – tycks mig felriktade om det är de verkligt sårbara grupperna man vill hjälpa och stötta.

Annonser

En reaktion på ”Långtidsarbetslösheten kräver speciallösningar

Kommentarer inaktiverade.