Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Annonser

4 reaktioner på ”Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

  1. Intressant, t o m mycket intressant, men jag har en följdfråga: när man talar om ekonomiska faktorer som orsaker till ökad främlingsfientlighet riskerar man att blanda ihop två frågeställningar. A) Att de som röstar på populistiska/främlingsfientliga partier uppfattar invandrare som orsak till ekonomisk kris och konkurrenter om arbetstillfällen och samhällsservice och därför vill minimera antalet invandrare. Eller B) Att osäkerhet, oro och psykologiska faktorer som följer i spåren på en kris gör människor mer protektionistiska och mottagliga för förenklade argument och syndabockstänkande. Det första är ett ”rationellt” argument, om än fel; det andra handlar om ”politikens undermedvetna”. Det är inte samma sak och även om man tror att A) är fel kan B) fortfarande, tyvärr, ha ett visst förklaringsvärde. Eller krånglar jag till det nu?
    Vänliga hälsningar

    Ola Larsmo

  2. Ola: Nej du krånglar inte alls, Om B) skall gälla måste dock någon mobilsiera denna oro. Det är det jag menar i postens andra stycke, förmågan hos ett parti med främlingsfientliga eller invandringsnegativa förslag på agendan är avgörande – inte den ekonomiska krisen. Alltså, ekonomin är inte kausal (orsak) utan bara en möjlighet för de aktörer som är villiga att mobilisera.

    Sedan är ju inte alla befolkningar lika lätta att mobilisera i frågan, ju tryggare samhälle (ekonomiskt/materiellt) och ju mer jämlikt desto svårare tycks det vara att mobilisera den grupp människor vars oro tenderar att ha främlingsfientliga förtecken. Och, eftersom vi vet att arbetarklassen mer sannolikt röstar på dessa partier, dessutom ger en materiellt välbeställd arbetarklass med hög status lägre sannolikhet för en röst på främlingsfientliga partier.

    VS

  3. Om man ser det hela på lite längre sikt tror jag din tes faller, Marie. Det är inte den plötsliga krisen 2007 som är utlösande, utan det är den långsiktiga, smygande kris som har pågått sedan ca 1980, med sin långsamma smygande utslagning och sin konstant höga arbetslöshet som är orsaken.

    Inte ensam, naturligtvis, utan kopplad till de traditionella folkrörelsepartiernas oförmåga att förslå ett program för att hantera denna långsamma kris.

    Det är, om jag har förstått det rätt, exempelvis Chantal Mouffes förklaring. Alltså att de traditionella folkrörelsepartierna har degenererat till teknokrater som har accepterat arbetslöshet och utslagning som något naturligt som man får stå ut med.

    Och då finns inget annat än högerpopulisterna att ta till för dem som antingen har slagits ut eller står på gränsen till att göra det.

    Något liknande såg vi ju t.ex. på 20-30-talen. I Norden hade arbetarrörelsepartierna ett program, i Tyskland inte.

Kommentarer inaktiverade.