Sverigedemokraterna är också ett anti-etablissemangsparti

Varför drabbas inte Sverigedemokraternas opinionsstöd av de skandalösa händelser i vilka flera av deras riksdagsmän varit inblandade? Den frågan ställs allt oftare i medierna.

För det första vet vi faktiskt inte alls om opinionsstödet tagit stryk av händelserna, sådana effekter sker på mycket längre sikt än ett par veckor. För det andra är mätningarna hittills inte genomförda helt och hållet efter skandalerna (en av dem skedde ju faktiskt idag). För det tredje är den politiska stiltjen mellan regering och opposition påtaglig, och jultiden närmar sig. Vi befinner oss i en slags politisk dvala inför valåret 2014.

Men, trots allt, det finns en aspekt som vi ofta glömmer i diskussionen kring Sverigedemokraterna. De är inte helt och fullt ett parti som andra. Å ena sidan bör de behandlas som alla andra partier; granskas, bevakas, följas och presenteras på samma sätt. För i demokratisk mening är de ett parti som andra. Men Sverigedemokraterna har en egenskap som inget av de andra partierna längre har, och framför allt inte sätter i system i sin relation till väljarna. Sverigedemokraterna är – bland mycket annat – ett populistiskt anti-etablissemangsparti. Populistiska partiers ideologiska essens är att föreställa sig det gemensamma folket som bedras och luras av en politisk elit som endast det populistiska partiet har kraft och möjlighet att avslöja och avsätta. Folket som sådant måste då betraktas som homogent, politiska skiljelinjer som går genom folket bör tryckas tillbaka eller förnekas (t ex regionala eller språkliga). Detta folks främsta företrädare är det aktuella populistiska partiet, dessa riddare på de vita springarna har tillsammans med folket sett sveken och bedrägeriet från elitens sida.

Det är inte bara övriga partier som är en del av den bedrägliga eliten, utan oftast (eller framför allt) medier, akademiker och intellektuella. Att då bli hånad, utsatt eller förnedras av denna elit kommer inte på något sätt att kompromettera det populistiska partiet, istället bekräftas ju bilden av det svekfulla etablissemanget. Kvällstidningarna har inte heller särskilt stort förtroende bland befolkningen som helhet, och journalister står inte så högt i kurs. Men bland de sverigedemokratiska sympatisörerna är mediemisstroendet kompakt.

I förra årets SOM-undersökning ansåg 97 procent av de sverigedemokratiska sympatisörerna att medierna inte berättar sanningen om invandringens samhällsproblem, att jämföra med 54 procent övriga befolkningen. Bland sverigedemokratiska sympatisörer anser 90 procent att invandringen är ett hot, att jämföra med 37 procent i den övriga befolkningen.

Vi vet att sverigedemokratiska sympatisörer har kortare utbildning, läser morgontidningar i lägre utsträckning än övriga befolkningen och att partiet har mobiliserat stora väljargrupper som tidigare inte röstat. I stor utsträckning utgörs sverigedemokraternas sympatisörer av individer med stark misstro mot eliter, institutioner och övriga aktörer i det demokratiska systemet. Deras ideologiska universum cirklar kring invandringsfrågorna i oerhört myckt större utsträckning än bland övriga väljare. Partiets riksdagsmän svingandes järnrör på Kungsgatan i Stockholm eller glåpord mot utlandsfödda medborgare stärker bara bilden av det egna partiets kamp mot ett bedrägligt och svekfullt etablissemang. Däremot hotas Jimmie Åkessons ambition att göra om Sverigedemokraterna till ett attraktivt socialkonservativt parti som driver frågor om invandring, kriminalpolitik och äldrevård av den bilden.

Uppdaterat 121202

Jag kommenterar här i Sveriges Radio också Novus och Dagens Ekos sammanvägda index för väljaropinionen under november, med avseende på Sverigedemokraterna.

Annonser

4 reaktioner på ”Sverigedemokraterna är också ett anti-etablissemangsparti

  1. jag hade liknande tankar efter skandalen. Jag visste att förtroendet inte skulle sjunka bland de redan frälsta. De tycker helt enkelt inte att det är ett problem.

Kommentarer inaktiverade.