Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

Extrema partier både behöver dem mer och är mer sårbara genom dem. Sina aktivister. De senaste dagarna har alla former av medier surrat kring Sverigedemokraternas partikris efter det att Expressen visat upp de av Kent Ekeroth egenhändigt filmade sekvenserna från en ljus sommarnatt i Stockholm för drygt två år sedan. I kontrast till den ljusnande himlen på bilderna så har nog mörkret lägrat sig över de tre herrarna Almqvist, Ekeroth och Westling. De två förstnämnda sitter dock i skrivande stund kvar i riksdagen men har tillfälligt lämnat alla sina uppdrag för partiet, den tredje har självmant lämnat platsen som suppleant i SD:s Stockholmsstyrelse.

Många vill jämföra krisen idag med den som Ny Demokrati genomgick efter att ha kommit in i riksdagen 1991. Det är dock en ytlig och felaktig jämförelse då Sverigedemokraternas organisation är motsatsen till Ny Demokratis. Det som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick i bräschen för var ett klassiskt missnöjesparti, helt utan organisation, med framför allt ekonomiska frågor på agendan. Sverigedemokraterna är ett välorganiserat, disciplinerat och toppstyrt parti där såväl intern policy som kommunikationsstrategi är till för att följas. Så mycket värre då att filmen som publicerats visar upp åtminstone två representanter för det ledande skiktet i partiet.

Den politiska kontexten är avgörande för att förstå hur och varför högerextrema/nationalkonservativa partier får framgång. I stabila och välfungerande demokratier är extrema partier som förknippas med militant och aggressiv politisk mobilisering inte attraktiva, istället är det välorganiserade mer nationalkonservativa partier som har en möjlighet att få med sig väljarkåren. Detta vet Sverigedemokraternas ledning mycket väl, därför det kopiösa arbete som lagts ned för att partiet inte skall förknippas med rasism, uniformsfetischism eller Vit Makt-rörelsen.

Sverigedemokraternas bekymmer för framtiden är dock att aktivister med extrema åsikter på den högra flanken har lättare att ta till våld än politiska aktivister till vänster. De högerextrema är också mer auktoritära, repressiva och etnocentriska i sina värderingar än de vänsterextrema. (Se t ex Klandermans & Mayer 2006 kap 13) Arbetet med att få kontroll över aktivisterna är således ett tuffare arbete för Åkesson än det är för t ex Kommunistiska Partiet.

Å andra sidan är alla små och extrema partier (extrema endast i relativ mening, ej normativ) mer beroende av sina aktivister än vad de större partierna i mittfåran är.  Förklaringen är att små partier har små resurser, därför blir fotfolket proportionellt sett viktigare än för, säg t ex socialdemokraterna. (Och ja, SD är fortfarande ett litet parti eftersom det är valet som avgör ett partis storlek, inte huruvida det har drag under galoscherna i opinionsmätningarna eller ej.) Är dessutom det lilla partiet nytt blir behovet av resurser extra skriande, så mycket viktigare att det finns människor som orkar viga sina liv åt att att föra ut ideologin genom nätforum, uppdatera hemsidor, driva nättidningar, göra trycksaker, ställa upp i debatter m m samt även ta de förtroendeuppdrag som finns. När Sverigedemokraterna nu drar upp en rågång mot rasismen och andra former av otillbörligt beteende i den svenska politiska kontexten riskerar de därför att bli av med kanske sina viktigaste propagandister – samtidigt som dessa är en belastning när de uttalar sig just så rasistiskt och nedlåtande som den nya policyn kräver att man inte gör.

Hur man än vänder sig så har man ändan därbak, brukar det sägas. I det här fallet har Åkesson inte bara tvingats förskjuta tre personer som betett sig illa, minst en av dem genom att uttrycka just den typ av rasism och misogyni som partiet förbjuder idag, han har också blivit av med ett par av de viktigaste (och antagligen bland de mest kompetenta utanför de fyras gäng) personerna för att mobilisera och opinionsbilda för partiets räkning.

Det är ingen lätt sits han har Jimmie Åkesson. Hittills har han klarat av det med glans. Hur det långsiktigt går för partiet är dock en annan fråga.* Risken är att Sverigedemokraterna anpassar sig så till den svenska anti-rasistiska normen att de blir ett helt irrelevant parti för just de medborgare vars grundideologi är en exkluderande nationalism och/eller främlingsfientlighet. För dem finns andra partier som lurar i vassen…

* Krisen är inte över, men det finns ett flertal teoretiskt tänkbara alternativ, både positiva och negativa för partiet.

Annonser

5 reaktioner på ”Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

  1. Kan bara hoppas att SD får mer problem. Men har verkligen extremhögeranhängare lättare att ta till våld än extremvänsteranhängare. Jag tvivlar. Om man ser till diverse demonstrationer ligger knappast vänstern i lä. Våldsyttringarna ser däremot (i min uppfattning) annorlunda ut. Vänstern kommer i stora horder medan högern begår våldshandlingar i mindre ”gäng” (där i.o.f.s. våldet kanske blir grövre).

  2. VS, din analys är som alltid nyanserad och tänkvärd. Det är bara en punkt jag skulle vilja problematisera. Sedan riksdagsinträdet, med det drastiskt ökade partistödet plus det kommunala partistöd som förs vidare till riksorganisationen, är sd i allt mindre omfattning beroende av sina aktivister. Målsättningen är inte bara att hålla sig kvar i riksdagen, utan att kunna få direkt politiskt inflytande. I det perspektivet har partiet inget val; den av Åkesson fastlagda nolltoleranslinjen måste följas till punkt och pricka. Den uppblossande striden med ungdomsförbundet kan bli besvärlig, men inte heller där har han något val. När FrPs Carl I Hagen hade problem med sitt ungdomsförbund (FpU) på 90-talet så avsatte han helt enkelt FpU:s ledning och tillsatte en ny. Det blev en del turbulens, men på sikt visade det sig vara ett smart drag. I början av 00-talet var han precis lika hård mot de s k ”verstingene” — foga er eller stick. En del av dem försökte gå till domstol, men det båtade föga. De rent stadgemässiga förhållandena i SD och FrP är inte identiska, men politiskt är det ingen skillnad: receptet till framgång är intern hänsynslöshet. Det samma har gällt i Dansk Folkeparti. Ingen, utom möjligen i den allra innersta kretsen, är oumbärlig. I SD:s fall är den innersta kretsen de fyras gäng, och ingen av dem är såvitt jag kunnat se berörd av järnrörsgate.

  3. Tack för goda kommentarer.
    Det är förstås alltid svårt att avgöra på ett generellt plan om en ideologi skapar våldsbenägenhet eller ej, men i den studie jag hänvisar till finns en teoretisk grund för resonemanget, och empiri som stöder det. Finns också senare studier som ligger i samma riktning.
    Håller också med om att SD kanske kommit över den tröskel som innebär mindre beroende av aktivisterna. Ett mer städat SD gör ND och andra partier med mer extrem ideologi attraktiva för aktivisterna. Beroende på hur t ex M och Kd agerar kan SD bli sårbart/tjäna på för övriga konservativa gruppers förflyttning på skalan. Det finns också en konflikt mellan ”gräsrötter” och ”elit” i SD som kan dränera partiet på både kraft och aktivister. Men, som sagt, den som lever får se. Och ledningen vet förstås allt det här.

    VS

  4. Man kan inte bygga en rörelse på pengar allena. Våran demokrati och våra partier är i många fall tomma skal, potemkinkulisser. SD har inte folk att fylla alla sina uppdrag, de få aktiva de har dränks i den lokala realpolitikens många tråkiga möten och uppgifter. Förslag och motförslag. Det är dessa aktiva som de nu angriper med att som Björn Söder riktigt påpekade att man gjort sig själva till PK, man har omfamnat den gängse definitionen av god smak och tvingar in sina aktivister i den, aktivister som blev aktiverade just för att krossa denna goda smak.

    Visst gillas säkerligen utrensningar av den öppna rasismen de skumma finansiärer till verksamheten. Men pengar bygger inget parti, det handlar i slutändan om människor.

    Jag funderar på om det kan vara så att man i riksdagens flärd glömmer bort den lokala politikens realiteter och tror sig i sin hybris kunna klara sig utan folk som jobbar med den. Eller om det är något annat i görningen. Detta något annat kan ju vara roligt att spekulera om, jag har en tanke om att SD kanske har råd att sparka ut halva partiet, då man planerar en fusion med KD och därifrån kan få aktiva som kan driva lokalpolitiken. Men det är givetvis enbart spekulation, men hur skall SD annars kunna bevara sin relevans utan rasismen?

Kommentarer inaktiverade.