Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

 

Advertisements

En reaktion på ”Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

  1. I någon engelskspråkig historiebok, skriven sådär 1970-80, jag minns inte vilken, förklarade författaren det hela med att i det avgörande ögonblicket valde socialdemokraterna att försvara valutan istället för arbetarna. Och därmed var deras legitimitet förbrukad. Arbetarna sökte sig alltmer till kommunisterna och medelklassen som en följd därav till nazisterna.

    Det känns onekligen aktuellt idag.

Kommentarer inaktiverade.