Politikens tragedi – och partiernas

Är politiken bara ett cyniskt maktspel? Och är det enda hoppet för framtiden de tonåringar som på Utöya hjälpte varandra att undkomma massmördaren Anders Behring Brevik? Ja, det är svårt att inte dra de slutsatserna efter läsningen av  ledarskribenten och den tidigare pressekreteraren Eva Franchells 356 sidor långa bok ”Partiet. En olycklig kärlekshistoria”.

Jag känner mig väldigt ambivalent till den här boken, å ena sidan känner jag igen väldigt mycket i den historia Franchell berättar om hur det privata livet och det politiska medvetandet utvecklar sig, å den andra sidan genomträngs hennes text av behovet av distans och icke-inblandning. Hon är den som vill vara utanför, stå utanför och vara den eviga betraktaren. När hon blir tillfrågad om att bli pressekreterare åt Anna Lindh är hennes första fråga om hon ”måste” skaffa partibok, och läsaren inser att det är det sista Franchell vill i detta läge. Franchell vidgår dock hela tiden att det är sådana som hon som, enligt hennes egna ord, har ”trashat folkhemmet” eftersom de är sådana individualister. Texten kännetecknas därför av en vill ha/vill inte ha-logik som gör den svår att värdera som politisk text. I en personlig betraktelse gestaltar dock Franchell övertygande socialdemokratins knaggliga väg bort från väljarna och visionerna och in i cynism och maktspel. Däremot förstår jag inte varför hon kallar boken en ”olycklig kärlekshistoria”. Det är ingen kärlekshistoria alls, och olyckan gäller rimligen bara partiet. Någon kärlek – vare sig till partiet eller till individerna – lyser inte på i raderna. Den enda person som tecknas i ett sympatiskt ljus är Anna Lindh. Och ”Partiet”, tja, det har Franchell nog aldrig velat vara en del av.

Det olyckliga i titeln syftar snarare på att hon söker en politisk gemenskap som inte längre finns att få. Hon brinner för det som vi (på vår tid) kallade kvinnofrågor och för miljön (mot kärnkraft). I detta känner jag en stark frändskap med Franchell. Jag delar helt hennes bild av hur dessa fält för politisk kamp har pacificerats och gått under i en debatt om städhjälp och sopsortering. Franchell vurmar för den folkliga mobiliseringen, för kraften i de ungas visioner och för individens frihet. Hon längtar och önskar att socialdemokratin kunde bli bärare av den kraften. Men, (vilket hon klarsynt inser) socialdemokratin har aldrig varit den kraften, och är det allra minst nu.

Men Franchells bok sätter fingret på socialdemokratins ömma punkt – och hela politikens ömma punkt – nämligen att partipolitiken har gift sig med någon mediemänniska, flyttat in i Hammarby sjöstad och lusläser SIFO-undersökningarna istället för Karl Marx eller John Stuart Mill.

Finns det då ingen väg framåt? Är vi dömda att för varje ny generation glädja oss åt deras mod och kraft, väl medvetna om att också de snart är insnärjda i pragmatismens och amorteringsplanernas sega nät? Nej, jag tror inte det. Och det är den kritik jag vill rikta mot Franchells bok (och en del liknande litteratur), nämligen att den slutar i dystopin. Detta är politikens – och även partipolitikens – stora problem idag, att den anser sig själv obehövlig och ser sin egen logik leda just mot dystopin. Klassiska medier och politik matar varandra i en allt snabbare dans där ingen kan skilja dem åt. Och precis som i ett trollerinummer tittar alla på fel sak (och blir lurade) istället för på det som faktiskt händer – nämligen allt starkare rörelser i det civila samhället som ställer allt fler krav och lierar sig med varandra. Demokratin tar sig andra former idag.

När Franchell var ung var protesterna mot almarna, miljörörelsen, kvinnorörelsen och gay-rörelsen i sin linda. Idag är alla dessa krafter självklart mobiliserade. Titta på vad som händer i Ojnareskogen på Gotland, på anti-krigsdemonstrationerna 2003, på Occupy-rörelsen, kyrkorna och på de sociala rörelser som bildas (och ibland försvinner). Politikens tragedi är att denna kraft inte kanaliseras in i de politiska institutionerna på ett tillfredsställande sätt, istället uppehåller sig partierna antingen vid förvaltarskap (där den s k politiken skall trängas tillbaka av annan politik) eller vid att fånga marginalväljare och några tiondels procent av pensionärer eller ungdomar (precis som Franchell skriver). Och för detta skall de politiska partierna också hållas ansvariga, de skulle kunna göra annorlunda. Om de vågade.

Vi behöver inte fler dystopier. Vi behöver människor – av alla politiska schatteringar – som tror på politik. Och i detta tror jag att Franchell kunde instämma.

 

Annonser

3 reaktioner på ”Politikens tragedi – och partiernas

  1. Det jag saknar är förmedlingar. När jag engagerade mig i miljörörelsen på 70-talet fanns det hela skalan från vildsinta ockupanter till riksdagspolitiker som stödde delar av vår politik, och skalan hängde samman även om ytterkanterna knappast pratade med varandra.

    Sådana förmedlingar ser jag ytterst lite av idag. Brutalt tydligt blev det under Göteborgskravallerna 2001 då hela partisvängen skyndade sig att kalla hela rörelsen för terrorister som borde spärras in. Det skulle aldrig Erlander ha gjort.

Kommentarer inaktiverade.