Om journalistik: Att berätta är en sak – att belägga och undersöka en annan

Journalister vill gärna berätta. En viktig komponent i journalistiken är reportaget och gärna den enskildes berättelse. Sedan länge är det ett knep att vinkla på den enskilde för att göra en princip eller en händelse mer läsvänlig. Jag minns själv ett av de första jobb jag fick göra på GT – intervjua en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn på Hisingen. Jag och fotografen tog ut henne till hållplatsen, och hon fick ingående berätta om hur hon kände det och hur hon fortfarande hade ont i sitt ben. Inte ett ord om spårvagnsförarens upplevelse, inte ett ord om chefers ansvar eller förklaringar till hur det kunde gå så illa. Jag hade inte gjort det jobbet på det sättet idag.

Men, den enskildes berättelse är en möjlighet till identifikation och förståelse. Berättandet, rätt genomfört, kan närmast liknas vid en konst, en genre som närmar journalistiken till litteraturen. Dessvärre har dock idén om berättelsen kommit att bli allt mer av ett fikonlöv bakom vilken man döljer dagens krav på snabbhet, ovilja att kolla källor eller oförmåga att sätta sig in eller förstå komplicerade samband eller komplexa processer.

Programmet ”Medierna” har flera gånger lyft fram hur journalister använder statistik eller undersökningar utan att förstå logiken bakom tolkningen eller har det kunnande som krävs för att kritiskt granska frågor och resultat.* I förra veckan dök ännu ett exempel upp. Nu gällde det vaccinet mot livmoderhalscancer.

Eftersom jag själv är mycket kritisk mot kampanjen (av helt andra skäl) borde jag blivit glad för stöd. Istället blev jag illa berörd.Programmet ”Medierna” granskar hur ett radioprogram i P3 vinklar rapporteringen om vaccineringen på svåra biverkningar. Vad P3-redaktionen dock inte kollat var att anmälda biverkningar och verifierade – eller sannolika – biverkningar är olika saker. Talet om de många och svåra biverkningarna hade således ingen grund. Som svar på kritiken mot att en ung flicka ändå fått berätta om sina biverkningar – och att dessa angavs vara del av ett mönster – anförde den ansvariga för programmet då att det var så intressant med flickans ”berättelse”.

Jag blir verkligen ledsen när något som har en plats i journalistiken, något som rätt använt är starkt och kraftfullt både som konstform och journalistiskt verktyg, används för att försvara att man inte kan läsa statistik eller förstår att tolka en undersökning. Om en berättelse skall vara intressant så är det antingen för att den är ett typexempel som ger djup åt ett mönster (vilket kräver att det finns resultat som håller för det) eller för att den är så unik, speciell eller udda att den är intressant av det skälet.

Att kalla en intervju med en person som får berätta om något som man inte vet vare sig om det är typiskt eller håller den nivå som krävs för att vara en unik erfarenhet är bara slappt. Tyvärr har jag hört det som försvar för en felaktig tolkning allt för många gånger, ”det är ju så intressant” och undersökningen blir en bekräftelse på något som journalisten tror sig veta. När undersökningen får kritik backar man och talar om att låta ”berättelsen” komma fram. Men om undersökningen inte stämmer så kvarstår frågan varför ”det är så intressant”? Sättet att argumentera drar berättandet i smutsen och det stärker människors misstänksamhet mot i medierna redovisade s k undersökningar.

* Det har angivits som argument för att skriva om en undersökning där kvinnor sa att de ville vara hemmafruar trots att undersökningen var undermålig, det angavs som argument för att berätta om att fler missbildade barn föddes efter nedfall av tungmetaller trots att tolkningen var orimlig och det anfördes som försvar för att berätta om sexuella trakasserier på teatern trots att undersökningen var undermålig. Finns säkert fler exempel.

Annonser

2 reaktioner på ”Om journalistik: Att berätta är en sak – att belägga och undersöka en annan

  1. Det obehagliga är att föraktet för fakta sprider sig in i regeringspolitiken. Det kvittar hur väl belagda olika saker är, t.ex. att arbetslösheten ökar, eller att fler motorvägar leder till mer koldioxidutsläpp, så avspisas det elegant av regeringen med orden ”jag anser inte det”.

Kommentarer inaktiverade.