SOM-institutets verksamhet ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv

På eftermiddagen fredagen den 13 april disputerade Christopher Kullenberg i vetenskapsteori på avhandlingen ”The quantification of society. A study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science”.* I fokus stod SOM-institutet och Valundersökningarna vid Göteborgs universitet. Båda verksamheterna har sitt ursprung i statsvetenskapliga institutionens utveckling och såväl Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik som Sören Holmberg och Henrik Oscarsson får sin givna plats. Men, studiens objekt är vare sig undersökningshistorien eller personerna som format den utan själva undersökningsverktygen. Kullenberg är vetenskapsteoretiker och på samma sätt som studier av naturvetenskapen visat hur instrument och materiella verktyg vetenskapliggjort verksamheten – och tolkat den – vill han visa hur fasta och till synes självklara ting som svarsfrekvenser, enkätmetoder och själva forskningsinstitutet i sig har formats till vetenskapliga auktoriteter.

Intressantast tycker jag, som själv är en del av den verksamhet som studeras, är diskussionen om svarsfrekvenser och om övergången från intervjuer till postenkäter. Idag är det urval som diskuteras och kanske kommer det en vetenskapsteoretisk studie också av den debatten en vacker dag!

Kullenberg beskriver hur frågan om hur stor svarsfrekvens på en postenkät som kan anses vara rimlig för att undersökningen skall vara valid (säga något om verkligheten) blev till ett slags axiom. I mitten av 1980-talet fördes en debatt om övergång från besöksintervju (dyrt) till postenkät (billigare) delvis med anledning av att ett av de stora undersökningsföretagen dragit helt fel slutsats om valresultatet. Två vetenskapliga skolbildningar – Uppsalasociologin och den amerikanskt influerade göteborgska valundersökningsvetenskapen – stod mot varandra. I ett flertal rapporter och med hjälp av olika allierade diskuterades svarsfrekvenser, statistiska inferensmöjligheter och ekonomiska bedömningar. En av de som länge kom att personifiera slutresultatet var Anders Ohlsson. Hans rapport ”Att svara eller inte svara – det är frågan” som publicerades 1986 kom att citeras under de följande 20 åren som ett slags knäsatt dogm om postenkätens svarsfrekvenser. Med Ohlssons rapport kom vad Kullenberg kallar ”den svarta lådan” att stängas och postenkätens framtid var gjord.

En liten parantes är att jag som doktorand hade rummet intill Anders, efter det att han publicerat sin rapport. Vi pratade ofta om svarsfrekvenser och enkäter, men jag tror aldrig riktigt att han insåg vilken sprängkraft den där rapporten kom att få. Själv disputerade han 1989 på en avhandling inom området medier (”Politiska nyheter till nytta och nöje. En studie av varför vi tar del av nyheter om politik i press, radio och TV”) och gjorde karriär inom opinionsundersökningsbranschen.

Skapandet av SOM-institutet och den uppdragna rågången till opinionsbranschen kan också sökas i en form av debatt som sedan stängs. När det stora undersökningsföretaget misslyckades med att förutsäga valutgången 1985 blev det enligt Kullenberg starten till tanken på vetenskapliga storskaliga undersökningar av svensk opinion, vid sidan av själva valundersökningarna som genomförts sedan 1954. SOM-institutet – som i sin begynnelse bara var ett samarbete mellan tre institutioner och en forskargrupp – var runt millennieskiftet på väg att etablera sig som det vetenskapliga studiet, det auktoritativa studiet, av svensk opinion och mentalitet. Under flera år på 1990-talet hade forskare i gruppen kring SOM-undersökningarna kritiserat opinionsbranschen och även pekat på överdrifter och felaktigheter i andra undersökningar som genomförts i svensk samhällsvetenskap. SOM-institutet blir vad Kullenberg kallar ett beräkningscentrum. Där är här man gör de legitima undersökningarna, det är här man har skicklighet och kunskap nog att genomföra beräkningar och analyser som går på djupet. Vetenskapliggörandet av själva SOM-institutet per se är i full gång. De resultat som kommer ut från SOM-institutet är vetenskap, punkt och slut. Förklaringen är att man luta sig mot långa trender, lång erfarenhet av massdataundersökningar och även en tradition av självreflektion och internkritik som borgat för att brister i undersökningen ådagaläggs och rättas till. Ett stort antal vetenskapliga duster där SOM-forskarna avgått med segern är en fjäder i hatten, liksom förmågan att hålla sig a jour med den senaste och modernaste utvecklingen inom det egna metodfältet. Allt tillsammans utgör basen för att SOM-institutet institutionaliseras till ett slags beräkningscentrum där avancerad mikrovetenskap omformas till indikatorer på normer, beteende och värden i den stora världen utanför.

Kullenberg har skrivit en avhandling som beskriver enkät- och intervjubaserad kvantitativ samhällsvetenskap vid Göteborgs universitet som en framgångssaga. Han undviker de svarta sidorna; frågorna om makt och inflytande, om vems normer som reproduceras, om status internt och om politikens användning av samhällsvetenskap som redskap för förändring. Men, det var inte heller Kullenbergs teoretiska utgångspunkt. Hans bidrag utgör en pusselbit i den självreflektion och självkritik som varje vetenskap och varje forskare måste ha som sin följeslagare i varje analys.

* I betygsnämnden satt Per Wisselgren (Umeå), Sally Boyd (GU) och undertecknad. Opponent var Jay Rowell från Strasbourg.

Advertisements