Varför är det inte långivarna som skall ta riskerna i Grekland?

Jag hade faktiskt tänkt undvika att skriva om Grekland. Jag skrev för många år sedan en forskningsrapport om Sveriges relation med juntan 1967-1974 men sedan dess har Greklands öde inte varit mitt. Men igår läste jag en text av Richard Swartz som gjorde att jag omvärderade min ståndpunkt. Jag måste skriva om Grekland, tänkte jag. Swartz talar om Grekland som en annan värld, ett annat folk, som ”dom” vilka lever enligt andra lagar än ”vi”. Kan Grekland reformeras, frågar han, kan Grekland ”byggas om” till en ”modern europeisk stat”? Implicit bakom Swartz resonemang ligger tanken på att det är Greklands och Greklands folks fel att landet står inför en möjlig statskonkurs.

Jag inser att Greklands korruption, klientilism och patriarkala strukturer är viktiga, kanske avgörande, förklaringar till dagens situation. När jag för 25 år sedan reste i Grekland och iakttog alla fina hus runt Aten där det såg ut som en övervåning skulle byggas på frågade jag varför. ”Ingen fastighetsskatt betalas förrän huset är färdigbyggt” var svaret. Och en bekant med långa erfarenheter av att samverka med grekiska företag berättade om särskilda prislistor för Grekland, eftersom ”man får betala så mycket mutor”. Så, jag är inte naiv, Grekland och dess politiska system är inte oskyldigt till vad som nu drabbar landet med full kraft.

Men, och det är ett ytterst kraftigt men, Grekland är sedan 2001 en del av Eurozonen och har alltså under tio år i den gemenskapen tillåtits bygga vidare på (?) eller bygga upp (?) en mer eller mindre ihålig statlig ekonomi trots den kontroll som den Europeiska Centralbanken förväntas utöva. Banker och andra finansinstitut har lånat ut pengar till Grekland på ett sådant sätt att landets skulder uppgår till nästan 150 procent av BNP (BNP=bruttonationalprodukt), mest i Europa. Räntorna har varit förhållandevis låga eftersom långivarna inte värderat risken som alltför hög. Men någonstans nås en gräns, man kan inte längre betala sina räntor, som stiger. Och man får inga lån. Plötsligt blir skulderna det stora problemet.

I Greklands fall har Euro-länderna, med Tyskland i spetsen, valt att försöka strypa de offentliga utgifterna i syfte att få Grekland på fötter. Landets ekonomi skall saneras, utgifter (räntor…) och inkomster komma i balans. Men de som får betala är medborgarna, inte långivarna. Och den Europeiska centralbanken (ECB) tar inga initiativ att skriva ned skulderna eftersom detta skulle drabba banker och kreditinstitut, vilket i sin tur skulle drabba andra EU-länder. Just den solidaritet som Euro-zonen sades bygga på och som ECB skulle upprätthålla. Plötsligt blev den europeiska integrationen en mellanstatlig angelägenhet igen, just när solidariteten skulle sätta på prov…

Joseph Stiglitz, välkänd amerikansk ekonom, har vid upprepade tillfällen påpekat att ECB inte sköter sitt jobb, att det är den som lånar ut som skall ta riskerna och att strypningen av de offentliga utgifterna och minskade av köpkraften kommer att bli Greklands bildliga död, samt påverka övriga EU negativt. Men Angela Merkel och flera andra ledare är så rädd för en kultur där de länder som inte sköter sig inte heller straffas att hon är beredd att ta den risken. Vid sidan av att man kan fråga sig hur rationellt det är att låta vedergällning gå före framtidsinvestering så är det ju inte landet Grekland utan dess långivare som inte skött sig! Och det är ju just de som nu går skadeslösa ur krisen. Banker och kreditinstitut straffas inte för att de begärt för låga räntor (det borde insett Greklands betalningsproblem) eller försäkrat sig mot ränteförluster och ECB går fria ur historien trots att man inte tvingat fram den ekonomiskt mest fördelaktiga processen för Euro-zonen (nedskrivning av lånen) utan är solidarisk med kreditgivarna.

De som får betala priset är medborgarna. De som Swartz menar inte är som ”vi”. Vilka val har de haft? Vilka politiker har de haft att välja på? Och vad gjorde inte Papandreou så länge han satt kvar – till ett oerhört politiskt pris? Istället blev EU:s krav en opolitisk regering, en tjänsteman (en expert) som premiärminister och en fullständigt odemokratisk process där den som inte röstar ja blir av med sin parlamentsplats.

De som slipper betala något alls för sina felbedömningar är bankerna. Det blir den sämsta av världen som ekonomer brukar säga – man socialiserar skulderna och privatiserar vinsterna.

Läs vad Stiglitz skrivit här och se klipp från debatt här.

Annonser

6 reaktioner på ”Varför är det inte långivarna som skall ta riskerna i Grekland?

  1. Fast privata långivare har väl, de facto gått, gått med på nedskrivningar av skulden? Tvingade av Merkel och Co förvisson och inte i direkta förhandlingar med grekerna.

  2. En utmärkt beskrivning av Greklandssituationen. De sista dagarna, och speciellt nu inför beslutet att ge räddningspaketet kommer också fler kritiska röster fram; se ekonomen Hans-Werner Sinn’s utalanden idag i SPIEGEL. 30 Miljarder av paketet går direkt till bankerna som inte vill betala för riskerna som de tog.

  3. Samtidigt ska vi komma ihåg att Grekland har en försvarsbudget på 4.3% av BNP och fortsätter vara en av de länder i Europa som köper allra mest vapen. Istället för att skära i socialförsäkringar finns här en utmärkt möjlighet för grekiska politiker att visa på handlingskraft om bara viljan och visionerna hade funnits. Med Turkiet som enda tänkbar fiende (det är knappast en invasion från Norge som man fruktar) gäller det för Grekland att arbeta för Turkiets ekonomiska och politiska integration i Europa.

    Det stämmer som Nils skriver att de privata långivarna har gått med på nerskrivningar av sina fordringar. Samtidigt är mer lån inte lösningen som vänstern tycks tro utan istället att skära där det verkligen gör långsiktig nytta för världen, som i minskning av försvarsutgifterna, att sluta stödja CAP och att öppna upp den grekiska *privata* sektorn för konkurrens.

  4. Idag (22/2) meddelas att ”privata långivare” tvingats skriva ned sina fordringar på Grekland med 107 miljarder. Men samtidigt så har mig veterligt ECB inte skrivit ned några fordringar alls. Fortfarande är det dock relativt sett för små nedskrivningar. Om jag förstått rätt kommer Grekland 2020 att ha samma skuld i relation till BNP som Italien har idag (och det är ju inte så lovande…)

    På SvD Brännpunkt igår skrev Global Utmanings företrädare om att pengarna inte borde ges för att betala av räntor och kräva strama offentliga utgifter utan istället investera i projekt som ger arbeten och på sikt kan generera inkomster till den grekiska staten. En helt annan inriktning på saneringen alltså. Tror jag är helt rätt.http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svaltkurer-fordjupar-europas-kris_6864309.svd

    VS

Kommentarer inaktiverade.