Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

 

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…

Annonser

3 reaktioner på ”Myterna om socialdemokratins hegemoni

  1. Som vanligt hög klass. Som jag ser var det inte bara hegemonin som försvann -82, utan i viss mån ”själen” i partiet dvs viljan till reformer, systemkritk, ”tämja verkligheten” mm. S hamnade på defensiven fast inte hade behövt göra det. Var det berodde på vet jag inte – begrepp som tidsanda osv har jag svårt förr, det är för mycket magi för mig.

    ”Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.”

    Det där är oerhört viktigt. I grunden en demokrati fråga. Är det underhållning vi ser eller finns det något allvar kvar. Får det vi kallar liv plats i det samtalet. Politiker och journalister som ”as if” karaktärer som vill utstråla styrka, pondus, mjukhet, förståelse, kunskap mm men aldrig svaghet. Svaghet är ju början och slutet på våra liv. Får livet plats?

  2. Jo, analysen är nog korrekt. Men samtidigt – kan man inte se att 1980-talet och socialdemokratins anpassning till de rådande politiska trendena (läs: högervindarna) var början på socialdemokratins nedgång och även vilsegång? Ett parti som fortfar att inneha makten endast för att det har apparaten och de dugliga adminsistratörerna, men saknar visionerna, måste väl beteckna som ett parti utan riktning och roder?

    Som du skriver: ”Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.”

    Just. Och sedan har styrkeförhållandena ändrats genom att borgerligheten har lyckats arbeta upp en kader av yrkespolitiker som är kapabla att adminsistrera landet, samtidigt som de med skicklig(?) retorik, plånbokspolitik och s.k. triangulering, lyckats behålla makten.

    Frågan är om det som S har gjort är hedervärt eller ej. Ska ett parti kunna glida så långt ifrån sina rötter att dess medlemmar inte känner igen det? Naturligtvis måste ett parti uppdatera sin politik, men om det överger sin grundläggande ideologi? Har det då existensberättigande? Ja, kanske om det byter namn, är min ståndpunkt. Allt annat är bedrägeri.

    Att putta partiet åt höger för att vindarna blåser åt det hållet och för att man vill stanna kvar vid köttgrytorna så länge som möjligt – nej det är inte hederligt. Ett sådant parti har egentligen inte existensberättigande (i princip alltså) och kommer också att gå under med tiden liksom andra partier (till exempel de du nämnde) med otidsenlig ideologi har gjort.

    Naturligtvis är undergångsprocessen en utdragen process, eftersom många kämpar frenetiskt för att hålla liv i liket (och ett lik har ju en massa liv i sig).

    Kontentan är att det hade varit hederligare av kanslihushögern att söka sig till ett parti med åsikter mer liknande deras, än att manipulera in S i en utveckling och en riktning som var främmande för partiet. Ett litet parti som är troget sina värderingar är ändock hederligareän ett parti som utger sig för att vara något annan än vad det är. Det är faktiskt en demokratifråga. Väljarna ska veta vad de röstar på. Därför är det också ohederligt att låtsas vara något annat än vad man är för att få röster. Eller ska vi acceptera att politik en gång för alla är ett smutsigt spel?

Kommentarer inaktiverade.