Om berusning och uppsåtliga brott

Om jag är så berusad när jag hugger någon med kniv att jag vare sig kommer ihåg handlingen eller kan antas ha tillräcklig sinnesnärvaro för att verkligen vilja döda någon skall jag inte kunna dömas för försök till dråp då? Ja, denna fråga och vad de olika juridiska svaren på den kan ha för konsekvenser har gjort mig konfunderad den senaste veckan.

Den 16 september i år meddelade Högsta Domstolen dom i målet nr B 2130-11 om försök till dråp m m. I domen upphäver HD en tidigare praxis från 1973 som innebär att den som själv gjort att man är tillfälligt från sina sinnens bruk ändå kan dömas för brott som kräver uppsåt. Kravet på uppsåt skall ”efterges vid självförvållat rus eller liknande tillstånd”. Denna tolkning har utsatts för mycket kritik under åren, skriver HD, och man väljer nu att göra en omtolkning. Omtolkningen motiveras med att den kriminalpolitiska ideologin år 1973 var att inte bara förebygga brott utan även att ”motverka berusning som sådan” medan idag är frågan om legalitet och likabehandling viktigare. Ett annat motiv som förs fram är att Europakonventionen sedan 1995 är lag i Sverige och denna renodlar skuldprincipen (alltså uppsåt krävs för ansvar) som princip.

Konsekvensen i det särskilda mål som HD tagit upp blir att den som tidigare dömts för försök till dråp nu döms för grov misshandel, eftersom han var så berusad att han inte minns och inte kan redogöra för något motiv.

I en debatt mellan fyra professorer i straffrätt på Svenska Dagbladets Brännpunkt har frågan diskuterats utan att det blivit riktigt klart vad konflikten gäller. Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar att berusning efter HD:s dom kan anföras som en form av ursäkt för ett grovt brott som dråpförsök eller sexualbrott. Nehej, så är det inte alls menar två andra professorer i straffrätt, Petter Asp och Magnus Ulväng, och i så fall är det i alla fall bara bra och något enstaka undantag. (Petter Asp bör noteras tillhör dem som kritiserat den ovan nämnda tolkningen från 1973, han tycks redan tidigare hoppats på en förändring i denna riktning.) Jaha, återkommer då Leijonhufvud och Wennberg med, ni vet inte hur ni vill ha det – först är det ingen ändring och sedan är den bara liten och förresten också bra.

Såvitt jag kan begripa efter att ha läst domen har Leijonhufvud och Wennberg helt rätt i sin beskrivning av domens principiella innebörd, och de som kritiserar har inte angivit några som helst logiska argument eller verifierbara belägg för sin bedömning att innebörden inte är den som Leijonhufvud och Wennberg hävdar. Efter en intensiv twitterdiskussion hade en annan professor, nämligen Mårten Schultz, vänligheten att leverera ett argument som kan förklara Asps och Ulvängs resonemang (själva har de inga alls). Schultz påpekade att striden handlar om moralen i ansvarsfrågan, nämligen att ansvar inte skall utkrävas av den som inte kan bevisas ha haft ett uppsåt (om jag fattade rätt).

Jag kan förstå principen att den som inte har uppsåt inte skall dömas till ansvar, men konsekvensen av förändringen av praxis blir ju precis den som Leijonhufvud och Wennberg påstår, nämligen att självförvållad berusning blir en möjlighet att utan uppsåtsansvar utföra handlingar som i nyktert tillstånd skulle bedömas som brott. Poängen de har är att berusning är självförvållad och att man därför moraliskt bör ta ansvar för sina handlingar, i detta fall att man försätter sig i en situation där man kan begå brottsliga handlingar. Varför då Asp och Ulväng (som uppenbart välkomnar denna förändring) bestrider Leijonhuvfud och Wennbergs beskrivning begriper inte jag. Varför inte bejaka den och säga att det är bra? För det är ju vad de anser.

Förklaringen till konflikten tycks vara att vi här att göra med moralisk fråga, inte en juridisk. Det är en värderingsfråga om legalitet och likabehandling av gärningsmän oavsett berusning skall sättas framför personligt ansvar för den situation gärningsmannen försatt sig i.

För mig låter det dock konstigt att ett argument mot 1973 års tolkning är den kriminalpolitiska ideologin vid den tiden, den kausala pilen borde vara åt andra hållet (juridiken påverkar ideologin) och dessutom var denna tid kriminalpolitiskt ytterst liberal med bl a förslag om böter för enklare fall av våldtäkt. HD:s argument i det avseendet ter sig alltså inte övertygande för mig.

Det är inte förenligt med min moraluppfattning att uppsåt inte anses finnas om man anför att man inget minns efter att själv ha druckit sig berusad och därefter stuckit någon med en kökskniv i ansikte och hals. För mig är det personliga ansvaret större än så.

Annonser