Vill Frankrike regeras från mitten?

Francois Bayrou, mannen som försöker ge Frankrike en politik från mitten, har nyligen i Le Monde* fått ge sin syn på uppmarschen inför de stundande franska nationella valen våren 2012 (presidentval och parlamentsval). Från socialistpartiets sida kommer av allt att döma Francois Hollande att utmana sittande presidenten Nicholas Sarkozy. Men för Bayrou som representerar en ny fransk center-rörelse av närmast social-liberal snitt, MouvementDemocrate är den viktiga frågan hur Frankrike skall kunna regeras från mitten.

Under fjärde republikens tid (1946-1958) kallades centerpartierna för ”le marais” (träsket) eftersom de kunde kompromissa åt alla håll, men också var ganska otrogna sina allianser. För Bayrou är det en skam att nära hälften av den franska befolkningens uppfattningar i praktiken aldrig representeras i parlamentet, eller tvingas kompromissa med hela sin värdegrund för att kunna bli valda. Han kräver att Frankrike inför ett valsystem med klara proportionella inslag för att säkerställa att fler politiska krafter kan delta i det politiska beslutsfattandet. Bayrou menar att hela konstruktionen med UMP (presidentens högerparti, en sammanslagning av liberal höger och gaullister) är ett totalt misslyckande. Och han säger sig veta att många ledamöter från UMP i praktiken delar hans och MoDems politiska uppfattningar. UMP är inget parti utan ett konglomerat av personer till höger om mitten, med vitt skilda politiska uppfattningar. Bayrou tänker sig troligen en situation där en mer heterogen och dynamisk politisk miljö där mindre grupperingar i mitten blir tänkbara spelare för olika koalitioner och allianser. Bipolariteten är skadlig för Frankrike och för politiken menar han.

Han ställer sig frågan hur Nicholas Sarkozy ser på möjligheten att Frankrike domineras av ett socialistparti som får mindre än 30 procent av rösterna men genom valsystem och innehav av presidentposten besitter i praktiken all makt från topp till botten i republiken? Borde inte Sarkozy, om inte annat för sin egen skull, redan före valet föranstalta om en övergång eller modifiering till ett mer proportionellt valsystem för parlamentsvalen? Frankrike vill lägga Sarkozy bakom sig, menar Bayrou (och här har han alla opinionsmätningar på sin sida) men därmed inte låta all makt övergå direkt till socialistpartiet.

Den dag Frankrike regeras från mitten har Bayrou medverkat till en smärre revolution i det politiska livet.

(*Le Monde den 21 oktober, tyvärr ej tillgänglig för icke-prenumeranter)

Annonser

6 reaktioner på ”Vill Frankrike regeras från mitten?

  1. ”Den dag Frankrike regeras från mitten har Bayrou medverkat till en smärre revolution i det politiska livet.”

    Egentligen inte. Hollande är en högerpolitiker. Som vill samarbeta med Bayrou. Bayrou är också högerpolitiker. Dock är frågan om han vill samarbeta eller inte.

    Om du talar om vänster, får man nog gå till vänster om Front de gauche. För skulle det bli en duell Hollande-Sarkozy, kommer Front de gauche att uppmana att rösta Hollande, trots att det är höger. Nybildade NPA är väl det som är det största av de partier som i viss mån kan säga sig vara vänster. Även om jag tycker att det partiet precis som många andra partier som vill kalla sig vänster i mångt och mycket är organiserat som ett högerparti.

    Jospins regering privatiserade mer än någon regering gjort i femte republiken. Även om den bestod av PS, Les verts och Front de gauche förde den alltså ren högerpolitik på vissa områden och utmanade inte alls systemet, istället får man betrakta det som en av alla högerregeringar som lett fram till dagens rätt dåliga situation i Frankrike.

    Personligen tror jag Hollande som president kommer att göra många besvikna och leda många i armarna på Marine Le Pen. Synd att det inte är som du beskriver, för då skulle PS verkligen vara vänster och då skulle man kanske kunna undvika en sådan utveckling som man såg i Tyskland innan Hitler kom till makten. Hade tyska (S) agerat annorlunda på den tiden och verkligen varit vänster hade Hitler haft svårare.

    Snarare än att franska väljare vill regeras från mitten, är det så att de som överallt annars finner en ökande lockelse i partier som inte haft regeringsmakt, som Bayrous parti, som Åkessons parti, som Le Pens parti, som Miljöpartiet… Samma lockelse ledde Hitler till makten, det riskerar hända igen om folk fortsätter att bli besvikna av partier som lovar och inte håller.

  2. Efter att åter ha läst igenom min text ser jag ingenstans att jag använder termen ”vänster”. Peka gärna ut för mig var jag talar om ”vänster” för jag ser det inte. Jag talar om bi-polariteten i fransk politik, inte om utfallet i valet.

    Om du sedan tycker att båda blocken – som framkallas av valsystemet – är höger så är det fine för mig. Jag ser det inte så men vi lever i ett fritt land. 🙂

    VS

  3. okej, vad menar du med mitten? det är väl en relevant fråga i så fall

    jo, jag menar att den mediala bilden av två block är fel, en som Valls i PS till exempel skulle mycket väl kunna höra hemma i UMP. Sarkozy har ju också haft två personer som gick ur PS som ministrar, Besson är fortfarande minister faktiskt

    egentligen är det lite som i sverige, man pratar om två block, men jag tror inte folk känner att det var så stor skillnad när alliansen tog över, även om det kanske är större skillad i sverige rent formellt på det viset att ingen från (S) placerats som minister i alliansregeringen, fast det finns ju personer i dagens (S) som skulle kunna göra den övergången utan att det skulle behöva kännas som en våldsam övergång eller oerhört förvånande i förhållande till den personen

    är man inte med i något parti kanske man har lättare för att se att det inte är så enkelt:)

  4. Med mitten menar jag det som skulle finnas mellan de två blocken. Huruvida PS är att betrakta som ”vänster” är helt enkelt en annan fråga än den jag försöker diskutera.

    Min poäng är inte frågan om inplacering på vänster-höger-skalan utan istället de demokratiska problemen med bi-polaritet och majoritetsval i ett samhälle som präglas av tydliga konfliktlinjer. Ditt resonemang om personer som kunde ”höra hemma” någon annanstans än där de just nu är illustreras just den poäng som Bayrou försöker göra – och som leder honom till en önskan om större proportionalitete. Jfr också situationen i Storbritannien.

    VS

  5. ”bi-polaritet och majoritetsval” är väl rätt typiskt för våra representativa demokratier. som sagt, större proportionalitet verkar inte ändra i förhållande till personer som kunde ”höra hemma” någon annanstans – liksom vissa i PS utan problem kan gå över till UMP, kan vissa i (S) utan problem gå över till (M). Vi har ju också sätt hur till exempel Reepalu närmat sig (SD). Proportionaliteten ändrar inte på det hela. Sedan kan för all del Modem, FN och de andra partierna som inte varit i regering och befinner sig mellan de två blocken vilja påstå att det är annorlunda, men tror alltså det är svårt att hitta särskilt stöd för det. I Sverige liksom i Frankrike liksom i Grekland liksom i USA liksom i Storbritannien etc. är det en kris för den representativa demokratin underordnad det kapitalistiska systemet. Det är inget nytt, vi har sett det förr. Oavsett vem som kommer till makten känner folk inte den stora skillnaden, vilket i kristider gjorde att Hitler vid en tidpunkt plötsligt började få ett jättestöd, för han verkade mena allvar när han sa att han både kunde och ville. Vad han ville blev sekundärt så att säga, han utstrålade handlingskraft, att saker skulle förändras, och många tänkte nog att värre kunde det väl inte bli, inte för dom i alla fall. ”Kommunisterna” blev för ensamma i oppositionen till nazisterna och kapitalismen, något tyska (S) genom sitt agerande i regering hade bäddat för.

    Bayrous resonemang är kanske mest intressant ur ett politiskt karriärperspektiv, alltså att med proportionellt system skulle de personer som sitter i regering, parlament osv. vara mer utspridda på olika partier, och man skulle i mindre grad ha ett system där vissa partier i den representativa demokratin var karriärpartier och andra inte, utan alla skulle vara karriärpartier så att säga i större grad. För de som vill göra karriär i politiken innebär ju det en skillnad. Dock är det inget som tyder på att det skulle göra den stora skillnaden rent politiskt för allmänheten. Och (M) och (S) är ju i större grad karriärpartier än de andra partierna i Sverige. Möjligen är Finland mindre extremt där, men för allmänheten gör det ingen större skillnad. Sannfinländarna som aldrig varit i regering får mer och mer stöd, precis som andra partier som inte varit i regering som (SD), (Mp), (FN) och som Bayrou lyckades få för ungefär fem år sen. Dock verkar ju Bayrou och hans parti inte särskilt populära nu, möjligen beror det på att väljarna inte har nån större tro längre på dem än på partier och deras ledare som redan varit i regering. Hollande har ju faktiskt aldrig varit minister, det lär vara ett av hans starkaste kort. Dock tror jag alltså att hans stjärna kommer att vara på kraftigt vikande om han blir president. Politiskt är han ju inget rejält alternativ till Sarkozy.

Kommentarer inaktiverade.