Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Annonser

18 reaktioner på ”Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

  1. DEN STORE NEOLIBERALE LANDSFADERN/LEDAREN?

    Det är en stor gåva att ha tillgång till en verkligt skarp politisk analytiker som Ulf Bjereld, när han lägger fram en så tydlig och klar sammanfattning av vad vår statsminister representerar.

    Mycket, mycket av det jag en tid försökt förmedla från mina egna intryck i sammanhanget, men mer eller mindre kommit till korta med, finns här och jag vill här bara framföra ett stort tack till Ulf Bjereld.

    Kent Åsberg, Vellinge

  2. On söndag 23 oktober 2011 at 5:12 e m
    Permalänk

    MARIE DEMKER OMDEN VÅR STATSMINISTER

    Det är en stor gåva att ha tillgång till en verkligt skarp politisk analytiker som Marie Demker, när hon lägger fram en så tydlig och klar sammanfattning av vad vår statsminister representerar.

    Mycket, mycket av det jag en tid försökt förmedla från mina egna intryck i sammanhanget, men mer eller mindre kommit till korta med, finns här och jag vill här bara framföra ett stort tack till Marie Demker.

    En kommentar med detta innehåll gjordes för enstund sedan, men där angav jag av misstag Ulf Bjereld som källa och jag ber om ursäkt för detta.

    Kent Åsberg, Vellinge

  3. All utilitarism värd namnet handlar om maximering av LYCKA. För oss som anser att det är det enda som rimligtvis kan anses vara gott i sig självt finns inga alternativ till utilitaristisk politik. Fredrik Reinfeldt är dock ingen utilitarist. I dagens värld skulle en lyckomaximerande politik vara en radikal linje, med stora internationella omfördelningar av rikedom. Att skära ner understöd till de mest utsatta, samtidigt som en välmående medelklass får skattesänkningar är inte utilitarism.

  4. Tack för alla vänligheter!

    Felix: Jag säger inte att Reinfeldt är utilitarist. Jag säger att hans begrepp ”allmänintresse” som kommer därifrån. Dessutom har du en mycket snäv (för att inte säga missvisande) definition av utilitarism. Gå tillbaka till källorna.

    VS

  5. Även jag måste höja ett glas för inlägget. Inte för att jag har hört eller läst det herr Reinfeldt sa, utan för att du tar upp något som jag fruktar med dagens politik och som jag stöter på överallt. Framför allt i diskussionen om krisen och EUs utveckling.

    I ett eget inlägg har jag tillspetsat jämfört dagens ”räknenissar”, dvs de som sätter siffrorna över allt annat, med nazister och bolsheviker som hävdar att målet är det viktiga och inte offret. Camus diskuterar i Människans revolt faran med nihilismen.

    Dagens utilitarism, flatheten hos politiker och oviljan att våga gå in i diskusion utifrån visioner kan bli ett hot mot det samhälle vi lever i i dag.
    Inlägget: http://www.gustafredemo.eu/2011/10/faran-med-raknenissarna-19-10-11/

  6. Mycket bra VS! Det finns ingen två personer som klingar i mitt öra när jag läser vad du skriver; J. Buchanan och G. Tullock. Det var mycket länge sedan jag läste dessa herrar. Den negativa syn på partier som Reinfeldt äger utvecklar J. Buchannan i boken ( går till hyllan och letar ) ”Maktens Gränser” Bläddrar lite i boken för att se om mitt minne har rätt. Jag tror det. Buchanan hävdar att hans modell ”politik utan romantik” är värdefri och vetenskapligt dvs allmänintresse!!!

  7. Bortsett från att det är Marie Demker väl som har skrivit detta utmärkta underlag för att förstå dagens moderater. Jag har lite halvt om halvt försökt följa moderatstämmana och inte förstått vad de pratar om, vad konkret de vill göra. Marie Demker hjälper mig en stor bit på väg.

  8. Reinfeldt och moderaternas politik går ut på att tala om för folket att det behövs ingen politik.Proffesionen ska sköta allt. Men det ger ingen demokrati. Bara diktatur. Människor vanliga människor formar politiken vid sina köksbord och går sen med i partier som tillvaratar deras intressen, lyssnar och ställer upp i valen. Så formas demokrati inte genom att moderaterna talar om särintressen. Folket är landet och vill man hålla ihop landet måste alla fattiga som rika vara med.

  9. Edit: Jag har utvecklat nolltolerans mot att män upprepar vad jag redan sagt. Så är det bara! Men om en människa är bara disträ eller liknande är jag helt ombord!

  10. Man skulle nästan kunna tro att det var Reinfeldt som Chantal Mouffe polemiserade mot på ett möte på en fullsatt Södra Teatern i Stockholm i höstas. Med Reinfeldts instrumentella syn apatiseras medborgarna, menade hon, vilket givetvis skapar fantastiska förutsättningar för att beröva dem allt. Vad som behövs är en rejäl dos konflikter, populism och politisk entusiasm.

Kommentarer inaktiverade.