Om hundar, journalistik och granskningen av makten

Idag hörde jag Centerpartiets Abir Al-Sahlani grillas i P1-programmet  Studio Ett. Frågorna haglade över henne. Vad gällde saken? Jo, hur hon kunde medverka till den folkliga ”blockad” som upprättades på Arlanda i samband med att 90-åriga Ganna Chyzhevska skulle utvisas från Sverige. Enligt programledarna hade man inte fått migrationsminister Tobias Billström att ställa upp. Jag undrar lite försiktigt om programledarna då tyckte att Abir var den som skulle utsättas för samma behandling som de avsett för Billström? Hade de redan liksom ”gått igång” och kunde likt en terrier inte släppa taget?

Faktum är att ju att Tobias Billström representerar makten och skall utsättas för granskning och kritiska frågor från t ex Studio Ett. Men vad representerar Abir? Jo, hon engagerade sig i saken eftersom hon på humanitära grunder ansåg att beslutet om utvisning var felaktigt. Hon har lika stor rätt att göra det som jag eller någon annan – beslutet fattades inte i Riksdagen utan av en myndighet. Självklart skall medierna granska alla sidor i en konflikt men är det rimligt att utsätta den folkliga kampanjen för en hagelsvärm av frågor samtidigt som vare sig beslutande myndigheter eller regeringsföreträdare överhuvudtaget granskas eftersom de inte vill ställa upp?

Under de senaste dagarna har vi sett hur den så kallades Juholt-affären nu alltmer öppet ifrågasätts i termer av mediernas agerande. Häromdagen meddelade reportern Frida Björk att Aktuellt sökt Riksdagsförvaltningen i en vecka utan att ha fått någon som ville kommentera både de oklara reglerna/praxis samt den förändring av hemsidans innehåll rörande bostadssubventionen som genomfördes måndagen den 10 oktober. Fortfarande har ingen från Riksdagsförvaltningen svarat på någon enda fråga (såvitt jag vet i alla fall) trots att det är de som beslutar och betalar ut bidraget.

Gemensamt för dessa båda händelser är att mediernas medarbetare på ett närmast automatiserat sätt använder stora granskningsmaskineriet à la Janne Josefsson oavsett vem som råkar stå i skottgluggen. Sedan när blev det tredje statsmaktens uppgift att grilla medborgare som protesterar mot myndighetsbeslut eller kasta sig över den som ansökt om ett bidrag? Det är inte centerpartisten Al-Sahlani som representerar makten här – bara det faktum att hon var politiker verkar fått programledarna i Studio Ett att gå igång. Inte heller är det Juholt som fattar beslut om sin egen hyressubvention, något som verkar ha gått inte bara Aftonbladet (som t o m skapade egna regelsystem för subventionerna) utan de flesta andra medier förbi. Eller har ni sett Riksdagsdirektören svara på frågor? (Vet någon ens att hon heter Kathrin Flossing och är jurist?)

Jag tycker det är ynkligt att se journalister i våra främsta medier använda sig av någon slags ryggmärgsreflex istället för gedigen och maktgranskande journalistik. Det finns bandhundar och det finns jakthundar.*

(*Bandhundar skäller på allt som rör sig för de är kedjade vid sin koja, jakthundar jagar fritt och skäller inte förrän de ställer sitt på förhand bestämda byte – ja, utom grythundar då, men nu blir det för komplicerat….)

Advertisements

7 reaktioner på ”Om hundar, journalistik och granskningen av makten

  1. Det är inte första gången som makthavare under de senare åren bara håller sig undan istället för att svara på frågor. Och det verkar fungera. Vad ska man kalla en sådan strategi? Det känns välbekant, som någon sorts gammaldags maktfullkomlighet. Finns det någon forskning om detta, funderar jag(?)

  2. I måndags gjorde jag en JO-anmälan mot Risdagsförvaltningen för bristerna i deras ekonomihantering, deras bristande stöd till riksdagens ledamöter och för total brist på förmåga till krishantering.
    Alla professionella myndigheter och företag snabbgranskar givetvis inkomna fakturor och ansökningar, kontaktar avsändaren om det finns brister och tar sedan ansvar för att rätt belopp betalas ut. Samt kräver tillbaka pengar om det visar sig att någon fått för mycket.
    När detta inte sker i förvaltningen av Sveriges lagstiftande församling utsätter man ledamöterna för oöverskådliga risker och påfrestningar. Och i det aktuella fallet påverkade man direkt den politiska utvecklingen.
    Framtida historieforskning kommer inte att vara mild när man analyserar skeendet hösten 2011.

  3. Nu är inte regelverket så otydligt, att Juholt inte skulle förstått att nåt litet avdrag för sin sambo borde han nog gjort. Det inser Juholt och det inser Jämtin. Jämtin säger ju mycket tydligt att Juholt inte läst regelverket tillräckligt grundligt.

  4. Problemet var väl inte att regelverket var otydligt, problemet var att det knappt fanns något regelverk.

    Att Jämtin säger det var nog mest en del i den totala pudel de försökte göra.

  5. Tack för tipset! Tystnad (och osynliggörande) är ju en gammal maktstrategi. Tystnad kan också ses som en ”handling”. Och som en del av berättelser och berättande (tystnad utvecklas t ex inom narratologi, teori om berättelser). Tystnaden är inte så tyst…
    Jag sökte på ”tystnad” på Jesper Strömbäcks blogg och hittade några inlägg.
    http://jesperstromback.wordpress.com/?s=tystnad

  6. Historien har många bottnar – något tydligt regelverk fanns dock inte. Om det är de flesta ense.

    Tystnad är absolut inte tyst. På samma sätt som skuggan inte finns utan föremålet så finns inte tystnaden utan sin motsats.

    VS

Kommentarer inaktiverade.