Demokratin behöver en vital socialdemokrati!

Känner ni igen situationen då man lutar sig framåt i hård vind och plötsligt vänder vinden och den fina lutningen övergår i platt fall? Eller när man tar i för kung och fosterland för att öppna en dörr man ”vet” sitter hårt och istället finner sig rusa som en älg in i nästa rum eftersom dörren gick upp redan när man tog i den? Socialdemokratin i Sverige tycks ha drabbats av detta syndrom.

Efter att ha varit regeringsbärande parti i 40 år förlorade partiet makten – tillfälligt – 1976-1982 eftersom väljarna tröttnat på socialdemokratin och socialdemokratin tröttnat på att regera. Förlusten 1991-1994 var en viktigare fingervisning särskilt som den borgerliga koalitionen aktivt förespråkade  ett s k systemskifte. Det var misslyckandet från de borgerliga som gav socialdemokraterna chansen igen – och de tog den. Men delvis med helt andra perspektiv än under perioden fram till 1991: socialdemokratin redde upp en ekonomisk kris, öppnade för marknaden genom att banta och privatisera den offentliga sektorn samt kommunalisera skolan. Socialdemokratins valförlust 2006 kan i filosofisk mening tillskrivas det faktum att folket föredrog originalet före kopian – alltså, skall det privatiseras och marknadiseras så låt oss få det på det borgerliga sättet.

Socialdemokratin klarar sig inte utan motstånd, inte utan en kampvision. Hela den socialistiska idén och arbetarrörelsens credo är kamp mot krafter som skall tämjas och styras. Socialdemokratin vill åstadkomma jämlikhet där orättvisor råder, den vill omfördela och styra samhällsutvecklingen i en för kollektivet främjande riktning. När den visionen ersätts av avdrag för städning i hemmet eller att tillgodose en grupp marginalväljare i storstädernas innerstäder så faller hela apparaten samman. Bildligt uttryckt kräver socialdemokratin motvind och stängda dörrar för att trivas.

Men är det inte just vad socialdemokratin har just nu? Motvind och stängda dörrar alltså. Jodå, så kan man se det. Men vad jag syftar på är inte en Juholtaffär mer eller mindre utan en kamp om samhällsutvecklingen. Och den kampen vill inte socialdemokratin ta längre.

Sedan en längre tid vet vi att partierna konkurrerar med varandra om vem skall förvalta samhället bäst. Maktdelningsmodeller blir viktigare för partierna än frågor om mobilisering och artikulering av krav. Statsvetare talar om kartellpartier (=partier som blir en del av statsapparaten) och om en amerikansk demokrati-modell. Vi vet också att det kostar på att regera, under de senaste decennierna har trenden att regeringar alltid förlorar väljarstöd varit tydlig. Under socialdemokraternas guldålder förlorade regeringspartier inte på att regera i Västeuropa, sedan 1970-talets slut ser vi en ny era ta vid.* Sammantaget får vi därmed en helt ny typ av partikonkurrens, en konkurrens som begränsar reformagendan och som innebär att byten vid makten är ödesbestämda. Det är en partikonkurrens som inte gynnar socialdemokratin såsom den historiskt vuxit fram eftersom socialdemokratins politiska uppdrag varit reformer, kamp mot den ekonomiska maktens överhöghet och ökad jämlikhet i en värld som opåverkad ger ökade klyftor. Att försöka bli förvaltare av ett system man inte själv byggt upp och/eller lägga reformagendan på hyllan skulle innebära att lämna uppdraget.

Finns det då ingen väg ut? Avsättandet av Mona Sahlin och den process som nu tycks leda åt samma håll med Håkan Juholt är bara symptom på en större kris. Socialdemokratins traditionella ledning saknar enighet om uppdraget. Bland yngre och mer perifera grupper finns idéer om reformer och politiska mål, men dessa tränger inte igenom den bunkervägg som partiledningen byggt upp i syfte att återvinna makten. Jag får den bestämda uppfattningen att socialdemokratins ledning är så angelägen att återvinna makten – som det kartellparti det blivit – att man håller på att kompromissa bort det uppdrag som en gång ledde väljarna och sympatisörerna till partiet. Men i kampen om makten tappar partiet den grund på vilket makten skulle utövas. Socialdemokratin är ett stort parti, tack vare det har man en viss ”buffert” och riskerar inte på något sätt utplåning. Men om socialdemokratin skall fortsätta vara ett stort parti som också bär en vision om ett nytt samhälle så måste partiet spränga bunkern, möta sina vänligt stämda kritiker och enas om en reformagenda som bryter med den rådande ordningen. Det spelar ingen som helst roll vem som sitter i toppen om partiet bara får upp den politiska styrfarten, ett stort parti kan förlora mycket men har också möjlighet att vinna mycket om vinden blåser åt det egna hållet. Nu är socialdemokratin nere för räkning. Det är synd, demokratin behöver vitala alternativ. Annars får vi en rysk demokratimodell…

Läs också Lena Andersson i DN.

Läs också min tidigare post om socialdemokratins kräftgång.

(* Wouter van der Brug på dagens seminarium vid statsvet inst, GU.)

Annonser

11 reaktioner på ”Demokratin behöver en vital socialdemokrati!

  1. Så här analyserar Magnus Marsdal och Julie Lødrup det norska valet:

    ”Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

    I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.

    Det typiske for Trondheim og Fredrikstad, er at arbeiderklasseorganisasjonen LO har preget politikken markant, noe de rødgrønne vinner valg på. Det typiske for Oslo er at venstresidas lokaltopper fører valgkamp på Høyres premisser, og taper gang på gang.”

    http://manifestanalyse.no/-/page/show/12311_den-blaa-middelklassen?ref=mst

  2. Och så här säger For Velferdsstaten (antagligen Asbjørn Wahl):

    ”Erfaringene både fra Trondheim og Fredrikstad viser at det er der hvor fagbevegelsen sterkest påvirker innholdet i valgkampen, at de rødgrønne vinner. Skal arbeidsfolk mobiliseres, skjer det med andre ord best ved å fremme krav og drive valgkamp på spørsmål som angår deres hverdag, og som bidrar til omfordeling og styrka velferd. Kamp for en progressiv eiendomsskatt for å sikre velferden ble sånn sett en valgvinner i Trondheim. Det burde bidra til å dempe angsten for å drive denne typen omfordelingspolitikk også i Ap og SV i Oslo. Problemet er ikke at kravet er upopulært hos det store flertall, men de nevnte partienes manglende evne til å fremme en offensiv argumentasjon for eiendomsskatt – for å styrke velferden. Etter fem strake tap for sentrum-venstre i Oslo er tida inne for en gjennomdrøfting av strategien. Ikke minst gjelder dette tendensen til å legge seg politisk til høyre for å ”vinne sentrumsvelgerne”, som det heter. Dette baserer seg på en helt misforstått politikkforståelse, som er helt i strid med erfaringene fra Trondheim, Fredrikstad og stortingsvalget 2005, da de rødgrønne vant nettopp på en radikalisering av budskapet og en polarisering av valgkampen.”

    http://www.velferdsstaten.no/Forsiden/?article_id=67286

  3. Marie, din analys är mitt i prick. S behöver, som du skriver, en reformagenda som bryter mot den rådande ordningen.
    Själv anser jag att den reformagendan kan finna stöd redan i rådande politisk kultur – där den finns, om än som en underström. EU:s program för social sammanhållning och hållbar utveckling, t.ex., signalerar en annan ideologi än nyliberalismens marknadstänkande.

  4. Mycket välformulerat. Jag tror att det finns skäl att frukta en allmän utbredning av en ”rysk modell” i krisens spår. Symptom på detta kan skådas i Grekland såväl som i London-kravallernas spår, de senare ofta förklarade av deltagare som ett uttryck för trötthet på det politiska systemets oförmåga att representera deras intressen. Givet Labours utveckling under Tony Blair är det lätt att förstå frustrationen. Slavoj Zizek har analyserat det här i sedvanligt radikala ordalag:

    ”It is democracy’s authentic potential that is losing ground with the rise of authoritarian capitalism, whose tentacles are coming closer and closer to the West. The change always takes place in accordance with a country’s values: Putin’s capitalism with ‘Russian values’ (the brutal display of power), Berlusconi’s capitalism with ‘Italian values’ (comical posturing). Both Putin and Berlusconi rule in democracies which are gradually being reduced to an empty shell, and, in spite of the rapidly worsening economic situation, they both enjoy popular support (more than two-thirds of the electorate). ”

    http://www.lrb.co.uk/v31/n14/slavoj-zizek/berlusconi-in-tehran

    Jag tror att han har en poäng. Jämför också med den ”omöjliga” situationen kring Obama i USA. En möjlig utmaning kan möjligen skönjas i den växande ockupationsrörelsen, något som förhoppningsvis förmår inspirera radikala demokrater även i väst. Ironiskt: ska det bli Mellanöstern som driver fram en redemokratiseringsvåg i det väst som trodde sig kunna bomba fram parlamentarism i öst?

  5. Lena: Jag tror att det är en svår tid nu för alla ideologier som bygger på en utvecklingsoptimistisk syn. Marie-Louise Samuelsson skrev bit rätt bra om detta problem i Expressen http://m.expressen.se/kultur/1.2589049 Det är mer pratpolitik numera 🙂 Men, ingenting är omöjligt, bara man inser läget.

    Krigstid: Intressant eftersom jag säger att jag inte gillar Zizek men här är jag med. Och, jag har också tänkt på det där med omvända strömningar. Å andra sidan stod ju avkoloniseringsrörelsen också bakom mycket av det vi idag ger cred åt Väst för att ha exporterat: självbestämmande, rättigheter, läskunnighet, småskalig företagssamhet m m. Så pilarna går väl som alltid fram-och-tillbaka.

    VS

  6. Mycket bra skrivet.

    Tyvärr delar jag din pessimism angående ideologi som ser framåt. Det är väldigt tomt i debatten och det som finns ligger långt borta ifrån centrum! Vi har gått in i en period (dem sista 20 åren) där förvaltning är ledordet och framtiden finns inte!

    /Henrik

  7. Henrik: Kanske hade Fukuyama rätt på något sätt ändå om ”historiens slut”? Å andra sidan tillhör jag dem som tror att historien utvecklas cykliskt och assymetriskt vilekt rimligen gör att framtiden återkommer, så småningom.

    Fortfarande finns dock behoven, intressena och resurserna kvar. Det torde borga för mobilisering, om bara någon var beredd att ta risken av en sådan.

    VS

  8. VS! Fukuyama har på många sätt rätt – boken är ”usel” men träffar på något sätt rätt när det gäller att beskriva ”ny-liberalismen” föreställnings värld. Han gör det bättre än många andra. Precis som du tror jag framtiden kommer åter! För trots allt är livet lite mer komplicerat och oförutsägbart än att enbart förvalta det! Människan är i grunden en sårbar individ och som sådan kommer hon att få något att tämja och styra för att livet ska fungera. Framtiden kanske redan är här? Det gäller bara att se den; miljöproblemen med dess sociala och politiska konsekvenser

    Miljöproblemen kommer svårligen att kunna lösas inom nuvarande paradigm – Alf Hornborg ”myten om maskinen” visar det tydligt. Jag hoppas att någon/ra kan få ihop en berättelse där jämlikhet, frihet, miljö, mm ingår. Då kanske framtiden kommer åter! Den risken måste vi ta!

    Henrik

  9. Kanske borde socialdemokraterna också fundera på hur de blev ett så stort parti över huvud taget. Förr i tiden var de väl mera av en verklig rörelse som medlemmar och väljare var genuint stolta över att tillhöra/rösta på? Och vem är bäst på att locka nya väljare: en engagerad partimedlem som sprider sina åsikter på arbetsplatsen och i andra sociala sammanhang, eller en vältalig, men ganska intetsägande, partiledare i en tv-soffa?

  10. Henrik: Ja, politik borde inte handla om reglering av småsaker utan istället om hur vi utvecklar våra samhällen i enlighet med vad vi värderar som gott. Och det är kring detta som konflikterna bör stå. Det utesluter inte att enskilda förslag kan vara viktiga men det är hur de passar in i större ideologiska perspektiv som borde vara avgörande för vår värdering av dem.

    Mikael O: Jag kan bara hålla med, partierna behöver medlemmar som är engagerade och som just gör det där fotarbetet, både på arbetsplatser och i t ex virtuella fora.

    VS

Kommentarer inaktiverade.