Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

Annonser

6 reaktioner på ”Att förklara framgång för national-konservativa partier

  1. Intressant. Okunnig i statsvetenskapliga metoder som jag är tilltalar mig dock begreppet ”extreme-right-wing populist parties”. För mig är den gemensamma nämnaren för dessa partier att de har på sin agenda att förtrycka delar av sina nationers befolkningar. Det gör dem extrema…

  2. Jo men visst, rent normativt är många former av nationalism idag ”extrem”, men jag försöker resonera för att rent teoretiskt bestämma partierna, ungefär som när man bestämmer vilken art en viss gräshoppa eller klövdjur tillhör. Kul att du tyckte det var intressant.

    VS

  3. Det förefaller som om de flesta har ett fasligt huvudbry över var på den politiska skalan man ska placera dessa nya partier, de som är en reaktion mot massinvandring, upplösning av nationalstaten med maktcentralisering allt längre från medborgarna och dagtingandet med västerländska grundvärden som upplysning, liberalism, demokrati, jämställdhet osv från kulturrelativistiska politiker och påtryckningar från främst allt större muslimska populationer i Europa.

    De är egentligen endast konservativa i bemärkelsen att de motsätter sig ovanstående paradigmskifte i europeisk politik, inte så mycket i traditionell mening så att de skulle vilja ta länderna tillbaka till före liberalismens genombrott. Däremot är dessa partier naturligtvis inte nyliberala.

    Att kalla ett svenskt parti konservativt som vill återupprätta folkhemmet och det Sverige som var ett föredöme för världen när socialdemokraterna stod på sin höjdpunkt är knappast rimligt. Sverige var vid den tiden inte konservativt utan snarast progressivt. Ska man kalla Sverigedemokraterna för konservativa så måste man först definiera om klassisk socialdemokrati som konservativ. Att kalla ett parti konservativt för vilket en av de främsta striderna handlar om att stå upp för det moderna Sverige mot krafter som vill se en utveckling mot medeltida teokratiska normer blir minst sagt märkligt.

    I vissa värdefrågor drar möjligen Sverigedemokraterna åt det mer konservativa hållet men även i de frågorna handlar det oftast om en reaktion på en utveckling som gått för långt, överstyr, blivit en parodi på sig själv. Det kan handla om jämställdhet som slagit över i genusvansinne, tolerans gentemot sexuella minoriteter som slagit över i normupplösning och queerteori, eftergifter gentemot religioner som går långt utöver vad varje rimlig tolkning av religionsfriheten bör medge osv.

    Att i varje fall Sverigedemokraterna snarast är extremismens antites utvecklar jag i den här artikeln på Newsmill:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/21/sd-politik-ar-inte-extremism-det-ar-att-bekampa-extremismen

    Tittar man på besläktade partier i de övriga nordiska länderna så finns redan där skillnader gentemot våra Sverigedemokrater och går man till kontinenten blir skillnaderna i många fall ännu större. Det blir därför meningslöst och missvisande att försöka klumpa ihop och sätta en gemensam etikett på alla dessa partier. Mer framkomligt är att tala om och analysera de frågor där dessa partier har beröringspunkter – tala om varför de är emot massinvandring, varför de är emot islamisering, varför de är emot EU-federalism osv.

    Problemet för de flesta statsvetare med att göra detta är dock att man då måste ta dessa partiers problemformuleringar på allvar. Som statsvetare kan man inte bara avfärda dem med tomma floskler som politiker regelmässigt gör. Men samtidigt vill man som statsvetare inte vara dessa partiers nyttiga idiot och då ägnar man sig i stället åt något mittemellan, skenbart intellektuellt och analyserande samtidigt som diskussionen egentligen förs på en pseudonivå. Både Simon Bornschier och Marie Demker förefaller röra sig betänkligt mycket på det planet

  4. Om Mats Dagerlind hade bekymrat sig om att sätta sig in i Demkers analys så hade han funnit att han inte är oenig vad det gäller analysen av Sd och liknande partier (och ”liknande” är förstås där den vetenskapliga analysen sätter in, något som alltid bör diskuteras). Problemet för honom är att hans försök att upprätta en idé om konservatismen som frusen i tiden och i absolut mening värnande en ordning från före den franska revolutionen bara pekar på att han har svårt för att förstå sin egen subjektiva position.

    Att Dagerlind råkar ha en agenda som går ut på att förklara den nationalkonservativa agendan för ”icke-extrem” är antagligen orsaken till detta. Denna agenda är objektivt betraktat, utifrån ex. de SOM-data som Demker förlitar sig på, de facto extrem. Huruvida den är normativt korrekt eller ej är en mer subjektiv fråga, men att den nationalkonservativa agendan – som också utifrån partiprogram objektivt är att betrakta som anti-jämställd (givet det aktiva motståndet mot kvinnlig frigörelse) och anti-jämlik (givet motståndet mot klassiska socialdemokratiska idéer som en stark fackföreningsrörelse osv.) – är EXTREM i förhållande till den allmänna valmanskåren är långt ifrån ett radikalt påstående.

    Jag, som tror på jämställdhet, jämlikhet och ett fortsatt arbete för att demokratisera samhället även i ekonomiska termer, är också EXTREM i förhållande till det rådande läget, men till skillnad från Dagerlind så respekterar jag vetenskapligt grundade analyser.

  5. Som Krigstid påpekar så har Dagerlind en egen agenda och det får han gärna ha, men den kan han marknadsföra via sina egna kanaler. Som i tidigare kommentarer rörande samma ämne har Dagerlind inga argument i sak och är inte heller intresserad av någon dialog.

    VS

  6. En intressant och tänkvärd artikel.
    Jag instämmer i Maries uppfattning angående partifamiljen nationalkonservativa partier. För denna analys kan det vara intressant att beakta den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidts arbeten rörande de moraliska grunderna för politik, och skillnaderna mellan liberala och konservativa i synen på vad som är moraliska frågor. Känner du Marie till denne och har du i så fall någon åsikt om hans arbeten?

    Beträffande orsaken till dessa partiers framgång ligger inte den främst i motståndet mot invandring, snarare än att de fångar upp väljare med nationalkonservativa värderingar? Jag misstänker att en inte oväsentlig andel av väljarunderlaget består av missnöjesröstande.

    krigstid skriver angående den nationalkonservativa agendan: ”Denna agenda är objektivt betraktat, utifrån ex. de SOM-data som Demker förlitar sig på, de facto extrem”. Jag är inte närmare bekant med SOM-undersökningarna, så det skulle vara intressant att få veta hur SOM-data visar detta.

    Mats D. resonerar i ett tidigare inlägg mycket utgående från de implicita värderingar som han uppfattar ligger i att använda vissa beteckningar såsom ”populism” ,”extrem höger” etc. Han uppfattar att de ofta används för att markera avståndstagande. Här tror jag att man måste ge honom rätt. Det är utan tvekan så i vardagliga sammanhang. Det verkar också i det aktuella inlägget som han uppfattar ”konservativ” negativt, men att att avfärda honom med att han inte argumenterar i sak när han ifrågasätter beteckningen konservativ tycker jag är orättvist. Ett problem är väl här att det finns finns skillnader mellan det statsvetenskapliga språkbruket och det språkbruk som används i dagligt tal och den politiska debatten.

Kommentarer inaktiverade.