De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Advertisements

14 reaktioner på ”De nordiska national-konservativa partierna

  1. Bortsett från bindestrecket som jag inte förstår vitsen med så tycker jag att nationalkonservativ känns avgjort bättre än högerpopulistisk, främlingsfientlig och alla andra benämningar av typen förklenande epitet som ständigt ska klistras på Sverigedemokraterna och deras systerpartier i den svenska debatten. Ett annat bra ord tycker jag är folkhemsnationalistisk.

    En miss i analysen ovan är dock att inte berör varför man i tid och otid överhuvudtaget måste stämpla just dessa partier med sådana bestämmande prefix. Man säger ju i motsvarande sammanhang bara Vänsterpartiet, inte det marknadsfientliga Vänsterpartiet. Man talar normalt också bara om Moderaterna, inte om de skattefientliga moderaterna.

    Missen i analysen består således i att inte inse att själva tanken med att sätta ett bestämmande adjektiv framför Sverigedemokraterna är att det ska vara förklenande. Det ska vara ett ord som skickar en signal till läsaren/lyssnaren om att detta parti inte är ett parti som andra, ett parti som ska särbehandlas och som endast extremister befattar sig med.

    Diskussionen huruvida nationalkonservativ är en mer adekvat beteckning än högerpopulistisk blir då irrelevant. Beteckningen har aldrig varit avsedd att vara adekvat, den har varit avsedd att uttrycka avståndstagande och ogillande.

  2. Mats: Som statsvetare intresserar vi oss för alla ideologiska partifamiljer, för oss är det självklart att etikettera socialdemokratiska och liberala partier, kristdemokratiska m m. Syftet med dessa bestämningar är analytisk och därför inte alls irrelevant.

    VS

  3. Men menar med detta att benämningen ”högerpopulistisk” skulle vara en vedertagen term för statsvetare att använda för att beskriva ett politiskt partis värdegrund på samma sätt som ”socialdemokratisk” och ”liberal”? Det anser inte jag.

    I min värld är detta inte en neutral vetenskaplig beteckning utan en negativt värdeladdad sådan, liksom de andra adjektiv man regelmässigt använder för Sverigedemokraterna som ”främlingsfientlig” osv. De hamnar därför på samma nivå som om man skulle kalla socialdemokrater för ”marknadsfientliga” eller ”trygghetspopulistiska” och moderater för ”skattefientliga” eller ”företagspopulistiska”.

    Dessutom anser jag att min anmärkning ändå är relevant i beaktande av hur epitet regelmässigt används för (eller snarare mot) Sverigedemokraterna så snart partiet omnämns medan de lika regelmässigt utelämnas när andra partier omnämns.

    Den aspekten borde nästan vara mer intressant för en statsvetare att blottlägga än den i vilken fålla man bör placera in ett politiskt parti. Jag tycker att politiska partier i huvudsak bör få definiera sig själva och statsvetare borde efter förmåga bidra till att förklenande epitet inte används i dagligt tal. Eller tycker du kanske man ska gå åt andra hållet – lasta ned alla partier med dylikt enligt ovan? Kanske ta i än mer? Vänsterpartiet kanske obligatoriskt borde omnämnas i media som det stalinistiskt, oliktänkandeutrensningsvänliga totalitära och kapitalofoba vänsterpartiet?

    Men det kanske är ett ickeproblem för en statsvetare så länge missbruket bara omfattar ett parti som alla andra partier är ense om att det är OK att behandla illa.

  4. Mats: Jag förstår inte dina kommentarer öht. Min poäng är ju den analytiska diskussionen om partifamiljer. Jag säger inte att man bör kalla några partier för ”högerpopulistiska”. Har du läst vad jag skriver?

    VS

  5. Personligen tycker jag inte att dessa partier bör kategoriseras så att de kan buntas ihop med demokratisk höger. Över huvud taget. Det är en gåta att nationalistiska partier anses vara höger, eller konservativa, i politisk bemärkelse. Det konservativa draget i dessa partier har oftast bara att göra med etnicitet, dvs att hålla invandrare borta. Ibland inte ens kopplat till kulturella aspekter.

    Även om man accepterar att det är konservativt att ”skydda” kulturens egenart genom att hålla gränserna stängda, så är det knappast vad som skulle definiera ett konservativt parti. Varför skulle det slå ut sådana politiska, och ofta populistiska drag så som värnandet av en stor offentlig sektor, eller motståndet mot att sälja statliga bolag, osv?

    Jag menar att sammanblandningen med etablierade politiska ideologier i mitten/höger spelar de populistiska partierna i händerna. Det legitimerar dem. Samtidigt som jag tror att viljan att göra denna sammanblandning passar både liberalt och socialistiskt lagda statsvetare, som genom att kalla dem höger eller konservativa, också skapar ett bekvämt avstånd till det faktum att många politiska sakfrågor sammanfaller med liberala och socialistiska partier. Samtidigt som det smetar misstänksamhet på partier som moderaterna och kristdemokraterna att möjliggöra en koppling dem emellan.

    De är populister. Punkt.

  6. Trist att du läser Kedouri, han är ofta ute och cyklar, precis som Hobsbawm och Anderson. Jag rekommenderar istället Smith, Liah Greenfeldt och Adrian Hastings. Och såklart Craig Calhoun.

    OveTove: är du också statsvetare?

  7. Min bloggpost är en kommentar i en analytisk diskussion kring partifamiljer och ideologiska rötter. Att etikettera för att fördöma ligger helt utanför mina intressen. Att läsa Kedourie är något jag gjort i 25 år, fascinerad av hans aktualitet. Filosofisk litteratur åldras långsamt.

    VS

  8. Jan: Calhoun har såvitt jag vet inte skrivit om populism, utan mitt omnämnande av honom var i samband med Kedourie. Calhoun senaste bok, ”Nations matter”, handlar om nationalstaten. Den citeras för övrigt av f.d. LO-ekonomen Dan Andersson i hans senaste essä på arbetarrörelsens tankesmedja. Förhoppningsvis tar ledningen till sig av den, så att SD-väljarna återvänder.

  9. Intressant analys, och nationalkonservativt är nog en mer adekvat benämning för SD än högerpopulistiskt. Vad menar du med höger respektive auktoritär? Är det samma begrepp som används i de sammanhang där man vill representera politiska åskådningar tvådimensionellt. En social axel med auktoritär/frihetlig och en ekonomisk axel vänster/höger. Det skulle vara intressant om du skulle vilja försöka placera in SD i ett sådant diagram, och något av de andra partierna som jämförelse.

  10. Claes: Vänster-Höger är ofta en genväg som kollapsar flera ideologiska dimensioner i en. Frågan om statens roll i näringsliv och ekonomi är ju egentligen bara en av dessa. Konservatism är oftare förknippad med en organisk samhällssyn, naturliga hierarkier, traditioner och långsam förändring samt också en patriarkalt omhändertagande statsmakt som är stark. SD hamnar långt ut på den auktoritära axeln och mer i mitten på den ekonomiska.

    VS

  11. Partifamilien/ideologien er den samme som hos det Republikanske partiet i USA, iallfall slik det har vært siden Reagan blei president. Om de er ”national-konservativa” så kan sikkert de nordiske høyrepopulistiske partiene også kalles det. Likheten med Bush-administrasjonens politikk er iallfall slående. Begge står for en aggressivt nykonservativ utenrikspolitikk, sosial konservatisme og nyliberalistisk økonomisk politikk. Frp særpreger seg ved å både ville kutte skattene og øke de offentlige utgiftene – akkurat som Bush gjorde. Innvandringsmotstandere er det også mange av blant amerikanske republikanere også. De skiller seg fra den amerikanske høyresida ved å være mer villige til å ty til velferdspopulisme, men her har de tatt etter i USA – republikanske kandidater gikk i fjor høst til valg på å forsvare det offentlige helsesystemet Medicare.

    En annen likhet er i velgergruppene, siden Republikanerne og høyrepopulistene i større grad enn mer tradisjonelle høyreparti har greidd å tiltrekke seg arbeiderklassevelgere. Den populistiske poseringa med motstand mot kultureliten har de også felles. De kulturelle kodene er i stor grad henta fra USA: Den stereotypiske Frp-eren hører mye heller på amerikanske countrymusikk enn på norsk folkemusikk. Her skiller de seg sterkt ifra tradisjonell norsk nasjonalisme.

    Uansett, en diskusjon av disse partiene bør reflektere at amerikanere som Ronald Reagan og George W. Bush er vel så relevante som europeisk nasjonalisme. Forbildene er det amerikanske ”New Right”, ikke det franske ”Nouvelle Droite”. Det er kanskje ikke tilfeldig at Frp står sterkest i Bibelbeltet på Sørvestlandet, i kanskje det området av Norge som har hatt de sterkeste båndene til USA både kulturelt (utvandring med mye tilbakevandring) og økonomisk (oljeindustri).

  12. Kedouri! Lite förvånad över att se ett så konservativt boktips. Vad som hade varit verkligt intressant i den svenska debatten är lite pros och cons till David Millers eller republikaner (i Skinner/Pettit/etc-bemärkelse) som Virolis försvar av former av nationalism som nödvändigt för demokrati. Nationen (själva idén, den gemensamma historien, och, för den delen, myten) kan vara det ‘opolitiska kitt’ som för samman människor i större samhällen. Det utgör ett demos, mao (som man med fördel kan skilja från ethnos). Vi kan rösta höger/vänster, men vi är alla svenskar. Man ser mycket sällan att de stora samtida politiska filosoferna kommenteras. Varför?

Kommentarer inaktiverade.