Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Advertisements

8 reaktioner på ”Att vara nämndeman, eller att inte vara det

  1. Intressant inlägg, men ansluter du dig alltså till Mårten Schultzs linje?

    Ang. Hellsborn så borde rätten ta sig en titt på vissa yttranden som fälldes innan han valdes i höstas. Jag kanske är naiv, men jag har svårt att ta till mig att det skulle vara okej för nämndemän att hota politiska meningsmotståndare med grovt våld:

    ”Inför valet lovade Hellsborn att ”krossa alla antifascister” genom att ge polisen befogenhet att ”skjuta knäna av dem”.”

    http://www.dagensps.se/artiklar/sn/2011/07/28/255910/index.xml

    Kan utpekade antifascister räkna med en opartisk rättegång med Hellsborn bland nämndemännen?

  2. När det gäller Schultz ståndpunkt så är jag i tövan. Jag har inte satt ner foten ang nämndemannainstitutet men jag tycker han ger en massa argument att fundera på. Frågan är om partierna KAN upprätthålla den roll de är anförtrodda i systemet, har de blivit så alienerade att vi bör ha ett annat system?

    I vilket fall blir det inte bra när ett system som införts med syfte att vara en politisk (i meningen samhällelig-medborgerlig) institution för personer som har gott omdöme nu bedöms enbart med juridiska glasögon.

    Vilket dina exempel visar.

    VS

  3. Om man följer Schultz’ linje skulle det anglosaxiska jurysystemet snarast vara ett sämre system? I Storbritannien får vanliga medborgare en sorts inkallelseorder. Det är mycket svårt att få uppskov. Sedan ska de stå rill rättens förfogande under en viss tid, därefter byts de ut. Just själva rotationen är såvitt kan kan förstå en viktig del av systemet.

    De svenska nämndemännen sitter ju ofta under långa perioder, och har i många fall kunnat bygga upp en icke föraktlig erfarenhet.

    Ju mer jag funderar på Schultz’ argumentation, desto mer tveksam blir jag. Blir inte konsekvensen av resonemanget att det också är problematiskt att det är lekmän som stiftar lagarna? Visserligen har de juridiskt sakkunnig kanslipersonal till sin hjälp, men det har väl nämndemännen också; det är väl domarens uppgift att se till att de har klart för sig hur rättsläget ser ut?

    Sedan har vi den partipolitiska kopplingen, och den håller jag med om att den kan vara problematisk. Men det är såvitt jag kan se inte prmärt den som Schultz vänder sig emot?

  4. Intressant – här finns alltså två linjer: mot nämndemän pga partipolitiska kopplingar eller pga bristande juridisk kompetens. Jag har börjat bli tveksam till om partierna skall vara de som nominerar (eftersom partierna förlorat mycket av kontakten med ”det politiska”) men under debattens gång blivit mer positiv till roterande nämndemän som du anger finns i GB.

    VS

  5. Ditt inlägg är verkligen intressant, med flera spännande trådar. Själv är jag tveksam till det brittiska systemet (eller, om vi ska vara noga, skotska — är inte insatt ev relevanta skillnader Skottland-England, som ju har separata rättssystem).

    De roterande, och därmed mer eller mindre definitionsmässigt oerfarna, jurymedlemmarna kan lätt domineras av domaren. Just domarens roll kan inom parentes sagt även i övrigt diskuteras, t ex. deras ”moralpredikningar” efter avkunnad dom, som jag ofta finner märkliga. Dessutom kan det i en jury kan lätt bli så att vissa dominerande personligheter får ett oproportionerligt inflytande. Svenska nämndemän blir med tiden ganska erfarna, vilket jag tror är en fördel.

    En annan sak: I fallet 1963 handlade det om huruvida den aktuelle folkpartisten skulle bli utsedd av fullmäktige — en politisk bedömning. I fallet Hellsborn handlar det om huruvida han skall skiljas från sitt uppdrag, vilket endast tycks kunna ske efter en rent juridisk prövning. Det behöver alltså inte vara så om att praxis ändrats över tid, eftersom det är två olika sorters avgöranden.

    Det kan ju tänkas att det fullmäktige som 2010 utsåg Hellsborn efter 2014 års val minns vad som hände 2011 och inte på nytt utser honom (exakt hur det kan gå till kanske någon annan vet; vet ej i vilken mån det är möjligt för andra partier att gå samman för att blockera enskilda kandidater). Det är ju inte heller säkert att SD åter nominerar honom om de tycker att han är till skada för partiets anseende. Så den politiska dimensionen finns fortfarande. Om det sedan är bra eller dåligt är en annan fråga, och där är jag osäker.

    För övrigt är jag tacksam för boktipset — skall se till att skaffa den så fort som möjligt!

  6. Anders: Det är alltid så kreativt att diskutera med dig! Jo, det där med politisk och juridisk bedömning har du helt rätt i, jag antydde skillnaden i slutet. Men att en politisk bedömning resp juridisk sker vid olika tillfällen är ju viktigt, absolut. Frågan är om man kunde hitta fler organisationer som kunde nominera nämndemän, men att de ändå utsågs politiskt? Kanske inte funkar eftersom partierna alltid sätter sina egna först, men man vet ju aldrig.

    Och helt rätt med ansvarsutkrävandet efteråt, alltså frågan om omval, det är ju egentligen helt i paritet med de politiska systemet öht.

    Boken är bra, jag tror du gillar den. Synd att det är så få forskare som orkar (?) plöja igenom empirin noggrant som journalisten Dammberg har gjort. Vi skulle behöva mycket mer ”on the ground knowledge” historiskt kring höger-extremismen i Sverige. Istället ägnar sig många åt positionering, låter sig begränsas av metoder och lätt-tillgängliga data och strider om vilka tolkningar som är ”rätt”.

    VS

  7. Som jag förstått saken, efter att ha gjort ett inslag i SR Göteborg, så är det partiet som nominerar, regionspolitikerna som godkänner å domstolen som i vissa fall kan avsätta. Det här medför att i den före detta nazistens fall var det en politisk fråga att godkänna; nu är Hellsborn redan godkänd och det är alltså en juridisk fråga att avsätta honom. Det har alltså ingenting med nu och då att göra, det är bara en annan situation.

  8. Processen precis så. Men fortfarande finns en intressant skillnad mellan nu och då: då ansågs mannen komprometterad och blev utsorterad i den politiska processen, nu utsätts han för den juridiska processen (eftersom han inte ansetts opålitlig i den politiska) men här finns ingen grund för att avsätta. Alltså uppkommer frågorna – är det skillnad på den båda bedömningsprocesserna, är det i så fall en skillnad som betingas av tidsanda samt på vilket sätt har partiernas roll i processen förändras. Att situationen har förändrats är alltså det intressanta, inte som du antyder en förklaring.

    VS

Kommentarer inaktiverade.