Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Advertisements

5 reaktioner på ”Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

  1. Den främlingsfientliga politiken handlar inte bara om ord det handlar också om att ha makten över idéerna som formar orden. Då kan man förneka att de driver en politik som faktiskt är främlingsfientlig. Migrationsverket är ett tydligt exempel på hur makten beslutar över människors liv trots att vi, det svenska folket, undertecknat, deklarerat och försäkrat att vi ska följa dem. Dessutom får öppet rasistiska individer sitta som spindeln i ett nät och med ett stort mått av godtycke fatta beslut om vem som är trovärdig. Migrationsverket är inte bara en instans av många utan ett systematiskt tillämpat regelverk för att jaga och förhindra människors rätt till sina självklara rättigheter. Om vi inte tar avstånd från detta system utan accepterar att tiotusentals människor behandlas som kriminella är våra löften falska och det enda som hörs är skrik från dem som dömts av luntor fyllda med tomma ord.

  2. Kloka ord, Marie, tycker jag. Vissa påståenden efter 22/7 om medskyldighet till främllingsfientlighet och t o m massmord har varit helt orimliga och hotande för den demokratiska debattens vitalitet. Men den debatten ska alltid hållas inom ramar som respektera demokratins grundregler, precis som du skriver.

  3. Det är intressant att flera röster talat om att våldet skedde i ett sammanhang där det är ok att tala på ett väldigt vulgariserat sätt om bland annat vissa grupper av invandrare, utlänningar och om grupper som är positiva till invandring. Och att någon från SD och även Fremskrittspartiet tagit avstånd från tonläget i debatten är bra.

    Den här tanken att en del våld, inte allt, sker i ett mer eller mindre offentligt sammanhang som upprätthålls via tal varifrån det hämtar legitimitet eller inspiration är nu inte ny. Det intressanta är att när t ex feminister eller genusvetare fört fram tanken att våld mot kvinnor och homosexuella sker i ett kvinnofientligt eller homofobiskt sammanhang, som fler än våldsutövarna bidrar till att upprätthålla, blir de kritiserade för att stämpla alla män som kvinnomisshandlare. Det är bra att en del nu kunnat hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Att det är skillnad på att ha ansvar för våldet respektive ansvar för hur det talas om offren för våldet och att vi ska kunna tala om bägge typerna av ansvar.

    Jag hoppas att vi börjar reflektera mer över vilka sammanhang vi skapar med vårt tal och att vi tänker på hur vi talar om olika grupper Må det vara judar, romer, muslimer, män, kvinnor, homosexuella, funktionshindrade, fattiga, arbetslösa, eller sjukskrivna.Och kanske bör vi också tänka på hur vi, medvetet och omedvetet, kategoriserar människor i olika grupper. För det är ju så att olika former av diskriminering, och framförallt dödande och grovt våld, inte sällan föregås av att de tilltänkta offren avhumaniseras och stigmatiseras.

    Jag ska läsa Daniel Chirot & Clark McCauley ”Varför inte döda dem allihop? Politiska massmords logik och prevention” som stått och väntat på sin tur länge nog. Den tror jag är bra att samläsa med ”The Lucifer effect. Understanding how good people turn evil” av Philip Zimbardo
    http://www.lucifereffect.com/

Kommentarer inaktiverade.