Vill de politiska partierna bli relevanta igen för medborgarna?

Tre partier kämpar i motvind i opinionen. Tre partier som varit betydligt större i val än de blev förra året och tre partier som (självklart) anser sig ha något att tillföra svensk politik. I alla tre har partiledarbyte varit på tapeten, liksom en rad andra åtgärder.

Centerpartiet skall nu verkligen byta partiledare, något som verkligheten gjort klart långt innan det blev ett offentligt beslut från Maud Olofsson. I Vänsterpartiet har partiledarfrågan varit uppe men Lars Ohly anser sig inte förbrukad trots ett antal förlustval sedan han tillträdde 2004. Och hos Kristdemokraterna är Göran Hägglund ofta ifrågasatt men kritiken faller på en brist på trovärdiga utmanare.

Inom Vänsterpartiet finns en tilltro till den demokratiska centralismen, något som märks i en del försök att få partiet att växa genom bättre efterlevda kongressbeslut och ansande av den omfattande kongressagenda. Hos Centerpartiet tycks finnas en önskan att trots Maud Olofsson gedigna ideologiska kursändring åter ta upp ideologin till diskussion i syfte att återvända till något genuint centerpartistiskt. Och bland kristdemokraterna avkrävs partiledaren mer profil samtidigt som de gamla profilfrågorna skall tonas ned.

Jag tror att partierna, trots ytterst goda intentioner hos alla ovannämnda partiföreträdare, letar på fel ställe. Det går inte att undvika den gamla goda historien om mannen som letar i belysningen under gatlyktan och när han får frågan om han verkligen tappade sina nycklar just där svarar att ”nej, men det är ljusast här”.

Partierna har vuxit ihop med statsapparaten på ett sådant sätt att de för medborgarna håller på att bli mer av emblem än engagerande organisationer. Inget tyder på att vårt politiska intresse, engagemang eller kunskap har försämrats men samtidigt tappar partierna medlemmarna, dvs de gamla försvinner och få nya tillkommer. Då och då får något av partierna en tillströmning, nu Vänsterpartiet och tidigare t ex Kristdemokraterna, men trenden är tydligt nedåtgående.

År 2009 hade Vänsterpartiet 8700 medlemmar – år 1968 var det drygt 16000. Centerpartiet hade 2009 dryga 37000 medlemmar mot 178000 år 1968! Kristdemokraterna, som bildades så sent som 1968,  är de enda av ovannämnda som legat stabilt sedan 1975 med runt 22-24000 medlemmar. Också övriga partier tappar medlemmar.* Frågan är då om receptet för partierna att bli angelägna för medborgarna verkligen är att ytterligare stärka partikaderns makt över partiet, genom ökad centralisering, ökad ideologisk renlärighet och ökad ledarstyrning?

Jag tror ju förstås inte alls det, annars hade jag knappast skrivit den här posten. Jag tror att partierna måste söka nya och andra vägar att närma sig medborgarna om de vill växa, bli relevanta och fortsätta utgöra länken mellan medborgarna och de politiska besluten. Det finns också många goda initiativ, men från partiledningarnas håll satsas det hellre på image, retorik, information, strategikonsulter och PR. Jag tror att dagens kunniga och engagerade väljarkår är rätt trötta på partier som betraktar dem som idioter. Och jag tror att som partierna ropar får de svar – ju mer politik blir en fråga om mer i plånboken för att öka den personliga friheten desto mer kommer väljarna också att vända den organiserade politiken ryggen. Partierna tycks ju arbeta för att göra politiken onödig. Partierna göder en egoistisk populism. Låt ögonen vila ett ögonblick på Grekland av idag så ser vi vart det leder.

I min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” för vi fram ett antal förslag för en förnyelse av partierna. Dessa är inte alls tillräckliga men det är ändå ett avstamp: ta bort partistödet eller förändra det och kräv offentlighet på alla privata bidrag, gör det lättare att bli medlem och lämna partiet, låt medlemmarna forma partiets policy där de själva verkar och skapa tajta band med organisationer i det civila samhället. Ytterligare förslag från min egen fatabur är att alla medborgare måste vara medlemmar i något parti, att alla medborgare någon gång måste ha ett offentligt uppdrag via ett parti, att likt Piratpartiet låta ett på förhand bestämt mindre antal medlemmar agera i partiets namn när de samlas, att utnyttja de sociala medierna till samtal och aktioner – inte till propaganda och pressmeddelanden och att skapa många fler sidoorganisationer som inte kräver medlemskap i moderpartiet. The sky is the limit. Kom gärna på fler! Partier är livsnödvändiga i en demokrati som vår.

Vilka samhälleliga organisationer växer idag: Piratpartiet har efter fem år lika många medlemmar som Centerpartiet har idag, de politiska ungdomsförbunden tycks ha en liten uppåtgående trend, SACO ökar (särskilt yrkesförbunden) och mitt intryck är (kom gärna med fakta) att föreningar som Djurens Rätt och Svenska Naturskyddsföreningen växer. Vad förenar dessa? Kanske en individualistisk syn på engagemang, ingen partipiska, en öppen och modern attityd till gräsrotsengagemang via sociala medier och tilltro till och blick för varje enskild person särskilda kompetens.

Det enda jag vet är att mer centralisering, med ideologiskt programarbete från partikadern och ökad fokus på partiledaren inte leder fram till vitala partier. Inte heller är geografisk fördelning av partistyrelseposter och avundsjuka på att någon som inte kaffekokat sig upp i organisationen får en framskjuten placering något bra recept.

 

*Nya medlemssiffror via SvT, gamla via min och Lars Svåsands antologi ”Partiernas århundrade. Fempartimodellens uppgång och fall i Norge och Sverige” om partiutveckling under 100 år i Norge och Sverige.

Annonser

11 reaktioner på ”Vill de politiska partierna bli relevanta igen för medborgarna?

  1. Vänsterpartiet har ju tydligen fått en rejäl medlemstillströmning efter förra valet, kanske för stor för att partiet ska klara av att hantera det till och med. Antagligen inga nya sympatisörer, men möjligen ett uttryck för en stärkt identifikation hos redan sympatiserande efter den polariserande valrörelsen och det förskräckliga valresultatet?

    Vidare: Thaher Pelaseyed diskuterar organisationsfrågor på sin blogg – kanske av intresse:

    http://pelaseyed.blogspot.com/2011/06/om-organisation-konsten-att-fokusera.html

    Sen tycker jag att det är intressant att ”demokratisk centralism” närmast av slentrian betraktas som ett problem för Vänsterpartiet, men aldrig t.ex. för Moderaterna. Det är möjligt att det är så, men det behöver i så fall utredas.

  2. Hjalmar: Jag hänvisar till den bloggposten av Thaher. Funderade på om jag skulle ta med Moderaterna men valde att fokusera på de tre med problem. Demokratisk centralism uppfanns ju på vänstersidan, men oligarkins järnlag finns på båda sidor 🙂 M är mycket toppstyrt, men inte C och Kd (om man ser på principerna). Min poäng här är att centralism och kaderdisciplin är fel recept vilket parti som än använder det.

    VS

  3. Man behöver inte betrakta väljarna som idioter bara för att man använder PR-konsulter. Man behöver inte förespråka ”ökad ledarstyrning” bara för att man fokuserar på partiledarens ansvar i nedgång. Piratpartiets ungdomsförbund förlorade 3 av 4 medlemmar 2010. Vänsterpartiet trodde knappast mindre på demokratisk centralism 1968. Att låta kometkarriäristen gå före ”kaffekokaren” – det är väl inte att uppmuntra engagemang från gräsrotsnivå?

    Med flera invändningar.

    Jag tycker också att det ligger en motsättning i att ta medborgarna/väljarna på allvar och att vilja skapa partier där man kan lalla runt i platta strukturer och tycka lite vad man vill. Jag är ganska säker på att människor känner till hur partier fungerar – att de är samlade kring en bestämd idé om hur samhället borde se ut – och att man inte tycker att det är något att skämmas över.

    Jag är också väldigt övertygad om att bristen på partiengagemang inte beror på ”utbudssidan” – hur partierna är organiserade – utan på bristande efterfrågan. Om människor skulle tycka att politiskt arbete var angeläget, skulle de skita i hur snabbt en politiker svarade på Twitter eller om partibidragen var offentliga eller inte.

  4. Jonas: Mycket kan sägas, en bloggpost är inte uttömmande, och det finns en hel del skrivet kring detta som går i samma riktning. För att hålla mig kort, samhället har förändrats sedan 1968, partierna mycket mindre. Alternativet är inte att ”lalla runt” i ”platta organisationer”, för partiet är alternativet att bli PR-byråer utan medlemmar men med sponsorer.

    Om efterfrågan på partipolitik är liten är det partiernas eget fel, efterfrågan på politik bland medborgarna är det inget fel på.

    Men, det är väl det vanliga, om inte medborgarna gör som partiet vill så får partiet väl välja sig ett nytt folk.

    VS

  5. Så där ska jag börja avsluta alla mina texter: ”Det finns en hel del skrivet om detta som går i samma riktning”.

    När det gäller efterfrågan på politik så menar förstås inte jag heller att det är medborgarnas fel att partipolitik inte upplevs som angeläget. Människor är rationella: de ser inga större politiska konflikter, det finns inga särskilda större politiska projekt att stödja och det finns ingenting som tyder på att politiken har fått mer att säga till om på sistone. De skälen menar jag måste vara så oändligt mycket tyngre än hur partier agerar i sociala medier och dina andra tankar om partiernas inre organisation.

    Det finns en hel del skrivet om detta som går i samma riktning.

  6. Det jag ofta saknar i analyserna av partiernas situation är en beskrivning av hur de växt fram. T ex socialdemokratin växte fram på den självorganisering som skedde i de djupa leden. Fackföreningar, sjuk- och begravningskassor, folkrörelsebibliotek, bildningsorganisationer för att nämna några exempel. På den basen bildades partiet, med sitt politiska program. Allteftersom tiden gick, började partiet att aktivt eftersträva att de folkliga rörelserna underordnades partiet. Strategin blev, ur partiets synvinkel, lyckad.

    Där medlemmar tidigare kunde skapa sig en plattform som t ex goda kooperatörer, folkbildare, idrottsledare, finns inget kvar. Tvärtom ses sådana egenskaper med misstänksamma ögon. Nu gäller det att vara välsedd hos partieliten, lokalt, regionalt eller centralt.

    Jag vet inte hur många satsningar jag som ABF:are varit med om, där det gällt att utbilda 100 nya ledare, Framtidspatruller eller liknande och rekryteringen går alltid till på samma sätt. Styrelserna på den nivår kampanjen gäller uppmanas att anmäla deltagare. Den enda behörigheten är att styrelsen gillar den anmäldes åsikter, som förvånansvärt ofta, om inte alltid, liknar dem som ledningen för dagen omfattar.

  7. Jag tror förstås att du har i grunden rätt. Partier upplevs idag som utväxter på staten snarare än uttryck för människors behov. Frågan är om detta går att förändra genom att förändra partierna. Frågan är om det går att företräda människor genom att bedriva partipolitik, utan att det finns något annat som ligger ännu närmare.

    När socialdemokraterna startade var det som verktyg för fackföreningar. När bondeförbundet startade var det som verktyg för landsbygdskommuner. Etcetra. Dessa var då instanser i vardagen som använde partipolitiska kanaler för att påverka staten. Därmed kunde de också hålla partipolitikerna i schack och hindra dem från att utnyttja statsapparaten till att tillgodose sina egenintressen.

    Idag finns inte dessa instanser, eller har förvandlats till något annat. Därmed kommer också partier att stå närmare staten än människorna, oavsett vad de gör för att förhindra detta. Socialistiska partiet i Holland försökte, genom att ha hårdare regler mot kooptering än miljöpartiet men dukade ändå under för karriärintressena.

    Jag tror att det som i första hand behövs är ett kollektivt intressehävdande utan partipolitik och utan ambitioner att göra karriärer i staten. Först därefter kan vi få vettiga politiska partier som dessas verktyg.

  8. Jonas: Du tar upp i din första kommentar en mängd saker som inte diskuteras i posten, det blir lite löjligt om jag då skall hoppa från tuva till tuva och redogöra för den forskning inom området som finns. Om du vill raljera med det så säger det dessvärre mer om din syn på samtal än om saken i sig.

    Själv skall jag kanske börja använda meningen ”Med flera invändningar” när jag inte tycker det är mödan värt att formulera mig? Eller vad tycker du?

    Du tillskriver mig positioner som jag inte har. Sedan skriver du om bristen på politiska konflikter och då är du ju inne på exakt samma linje som min argumentation. Jag förstår faktiskt inte alls vad det är som du och jag är oense om. Jag har väl aldrig sagt att det räcker med partiers inre organisation? Eller med sociala medier? Ärligt talat, vem är det du polemiserar emot?

    Leo: Delar i mångt o mycket det du skriver. Eliten reproducerar sig självt, det var ett mindre problem när medlemskadern var stor, men när den krympt stryper partiet sig självt.

    Jan: I vår demokratimodell behövs partierna, men jag tror att de kan ges nytt liv delvis genom just det kollektiva intressehävdande som du nämner.

    VS

  9. Ja, jag har ju inte heller sagt något annat. Partier behövs som förmedlingsorgan mellan folk och stat. Kompromissorgan kanske man också kan kalla det. Men först måste ju intressena formuleras – och det går inte att göra utifrån rollen som (potentiell) regering eller med intresset fixerat vid deltagandet i andra beslutsorgan.

    Vi lider stor brist på sådan kollektiv intresseformulering, gärna vidareutvecklade i visioner om det goda samhället. I denna brist träder statliga organ tillsammans med mediaindustrin in och tror sig kunna formulera intressen. Vilket bara gör att man känner sig ännu mer främmande för hela spektaklet.

  10. Jag tror att allt kommer att ta en annan vändning. Folk demonstrerar i Aten och det är svårt att begripa vad dom vill. Och nu i kväll såg jag på Nyheterna att folk demonstrerar i London. Här i Sverige har man matat de två tredjedelar som har det någorlunda gott med jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, medan rapporterna duggar tätt om hur det står till i den tredjedel som fortfarande vill ha vänsterpolitik. Om demokratin sviker stora samhällsgrupper kommer det att slå tillbaka

  11. Intressant med dina förslag för att vitalisera politiken Marie! Idag drar många öronen åt sig inför politiska partier. Mest tror jag det beror på att de inte levererar; de håller inte vad de lovar och detta skapar ett politikerförakt. Man upplever att politiken står alltför långt ifrån verkligheten. Politiken och partierna har reducerats till en karriärväg. Ta till exempel Centerpartiet och Federley; killen går på tvärs emot partilinjen i stora frågor som kärnkraften och verkar inte ha någon förankring i partiets ”själ” utan ser partiet enbart som en karriärväg till riksdagen. Sådant kan ju hända enbart för att det finns så få engagerade medlemmar i vissa partier och man kan då komma in och ”kapa” det.

    Ditt förslag om obligatoriskt partimedlemskap är klart intressant och jag tror det skulle innebära en stor vitalisering av det politiska livet. många nya partier skulle startas och detta skulle i sin tur leda till svårigheter att bilda starka regeringar och därför skulle man bli tvungna att kompromissa och samarbeta mycket mer. Förhoppningsvis skulle det också leda till en betydligt bredare politisk diskussion i vardagen också, på ideologisk, såväl som på realpolitisk nivå. Framför allt tror jag att man skulle uppleva politiken som mer angelägen och viktig och den skulle bli något som angick de flesta. Självklart skulle det fortsätta att finnas totalt ointresserade medborgare; sådana som bara vill festa och ha ytligt kul i livet. Fast i många partier ingår väl festandet som en viktig del också, och det finns förvisso partier där ytligheten är ett genomgående tema, där dessa kunde känna sig hemma.

    Risken med ditt förslag är att många dras till olika partier av ytliga skäl och att man kan dras till de som betalar en slant eller mutar folk med olika förmåner. Vi har ju sett i en undersökning nyligen att många yngre inte är främmande för sådant som att sälja sin röst.

    Jag är rädd att förslaget kanske inte är realistiskt just för att vi inte alla är intresserade av politik. Det är ju dilemmat med demokrati: folk röstar ju till och med emot sina egna intressen för att de blir mer eller mindre lurade av politisk retorik till det.

Kommentarer inaktiverade.