Konsument, kund eller medborgare?

Individens relation till auktoritet är en avgörande fråga för statsmakten. Statens våldsmonopol är en symbol för den yttersta makten och innebär att individen någonstans vid vägens slut måste underordna sig en makt även mot sin egen vilja. Om vi än kan överklaga och få rättelse i efterhand (åtminstone i princip). I en demokrati är statsmakten utbytbar och relationen mellan stat och och individ skall förstås i termer av medborgarskap.

Medborgarskapet bör ses som en delaktighet i samhället, det hörs ju också i själva ordet med-borgarskap. Och termen borgarskap kommer ju från kontinentens benämning på medelklassen, särskilt den i städerna. Alltså den grupp i samhället som vare sig var bönder eller adel. Begreppet uppkom i europeisk politik i samband med 1700-talets liberala revolutioner vars syfte var att göra slut på enväldet och ge individerna större inflytande över samhällsutvecklingen. Medborgarskap är en frukt av ett demokratiskt tänkande, men innan demokratin stelnat i den form den har t ex i Sverige idag. Medborgarskapet är på sätt och vis demokratins grundidé, precis som på den atenska stadsstatens tid (men då var bara fria män medborgare).

I en mer eller mindre patriarkal ordning kan medborgarna ses som en grupp som skall få det bättre, som skall sörjas för och vars kollektiva nytta skall ökas. Så såg det länge ut i Sverige under efterkrigstiden, men i dagens individualiserade samhälle är den attityden inte längre möjlig. Istället har vi nu politiska ledare som ”lyssnar” på folket, som tittar på opinionsmätningar, som vill maximera friheten för individen och som i viss mån spelar ut olika typer av populistiska kort.

Termen ”kund” dyker numera upp allt oftare för att beskriva medborgarens relation till statsmakten. Det är följdriktigt eftersom stora delar av statens uppgifter numera utförs av olika typer av privata eller offentligägda ”bolag” eller företag. Och är man kund i en bilaffär eller en servicebutik så är man naturligtvis också kund i en vårdcentral eller skola när denna ägs av ett ”bolag” av något slag (oavsett att dessa s k bolag ofta är konstruktioner av offentliga aktörer). Marknadsmekanismerna anförtros privilegiet att förse oss med allmän service och rättigheter som tillerkänns oss som – just det, medborgare.

Men en kund har ju trots allt makt – kunden röstar inte i valurnan utan med fötterna. Om jag blir illa behandlad i en bilaffär eller om servicebutiken inte har det jag efterfrågar så går jag någon annanstans. Och jag är helt fri att förtala butiken så mycket jag vill i syfte att den skall gå i konkurs om jag tycker det är en dålig butik. Men om inte bussen håller måttet kan jag inte ta en annan. För jag har inte valt ”bolaget” utan den sträcka jag skall åka. Och när min läkare förlorar upphandlingen med landstinget så anvisas jag bara en annan, den som vann upphandlingen.* Marknadskrafterna verkar alltså på den aggregerade nivå, mellan landsting och vårdgivare/kollektivtrafik, men inte på den individuella nivån, mellan mig och vårdgivare/kollektivtrafik. Jag blir stående på hållplatsen och jag blir anvisad en ny läkare (visst kan jag välja, men inte den jag var nöjd med).

Medborgaren har därmed reducerats till konsument. Hon får hålla till godo med det som upphandlats av överheten. I skolorna i Halland får barnen äta kött från djur som levt under mycket sämre djurskyddsbestämmelser än i Sverige. Jag får hoppas att den nya doktorn är lika bra som den förra och jag får vänta tills bussen kommer. Och det är litet svårt att sätta upp ett eget elnät så att man kan byta elnätsdistributör.**

Jag är inte ens kund, jag har blivit en konsument som stillatigande får acceptera de val som någon annan gjort åt mig.

Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser. Jag vill vinna mitt medborgarskap åter!

*Man kan gå till läkare som inte ingår i sjukförsäkringssystemet, men det kostar skjortan. Och man kan inte dra av det på skatten, om man säger så…

** Flera av dessa exempel rör s k naturliga monopol och andra rör kollisioner mellan intressen, vilka i det nya konsument-samhället löses juridiskt och inte politiskt.

Annonser

3 reaktioner på ”Konsument, kund eller medborgare?

  1. Oerhört intressant iakttagelse.

    Men inom det offentliga använder man begreppet ”brukare” om de fall när medborgaren hänvisas till offentliga tjänster som man ej kan välja utförare av, utan där den offentliga makten väljer ”åt dig” så att säga.

    Intressant nog försöker den nuvarande borgerliga regeringen att göra kunder av brukarna, dels genom kundval inom primärvården (där du faktiskt kan välja utförare, och där utförarna har rätt att etablera sig om de uppfyller landstingets krav, ingen upphandling där alltså), dels genom den nya kollektivtrafiklagen som börjar gälla nästa år.

    Om du är missnöjd med bussbolaget på den sträcka du brukar åka kommer du, eventuellt, kunna välja en annan utförare på samma sträcka. Landstingen/länstrafikbolaget förlorar härmed ensamrätten att bestämma utförare på en viss sträcka. Hur det kommer att fungera i praktiken är jag oerhört skeptisk emot, men det tyder på att regeringen faktiskt har uppmärksammat problemet – och löser det utifrån sin värdegrund genom att göra medborgaren till ännu mer till kund än till (passiv) brukare.

  2. ”Medborgarskap är något vackert, medborgarskap är en relation till den makt som styr, en relation som innebär ömsesidiga förpliktelser.”

    Jag vet inte, jag… Borde inte ”den makt som styr” vara medborgarkollektivet (eller deras lydiga representanter). Så idealt sett borde det hela vara en entitet, inte två poler mellan vilka det ska råda ”ömsesidiga förpliktelser”. Makten borde vara vi, och inget annat. Men som sagt: idealt sett…

  3. Thomas: Det låter komplicerat att kunna ordna flera bussbolag på samma sträcka med samma service. Och dessutom låter det inte samhällsekonomiskt särskilt vettigt. Men det är ju sant, då blir man mer kund än konsument. Men till vilket pris…?

    Mikael: Du har ju rätt, men om vi själva valt den som styr just för tillfället så går det ju acceptera. Särskilt om det finns en ständigt pågående dialog mellan medborgarna och makten.

    VS

Kommentarer inaktiverade.