Nordafrikas sak är vår. Eller?

Situationen i Libyen håller på att utvecklas till just det som skulle undvikas – ett ojämnt inbördeskrig som i första hand slår mot civila. Jag vidhåller att det var bra att FN-mandatet kom till,  vad som saknas är ett s k politisk spår som följer det militära. Den här typen av inbördes motsättningar kan inte – har aldrig kunnat – lösas med militära medel. Möjligen skulle en militär övermakt på ena sidan kunna vinna över den andra militärt, men de politiska motsättningarna skulle finnas kvar.

Arabförbundet stödde resolutionen men har (såvitt mig bekant) sedan lämnat situationen åt sitt öde. Nu utlovar segervisst Gaddafis regim i Tripoli val inom sex månader, om bombningarna upphör. Samtidigt lovar den franske presidenten Sarkozy än mer intensiva bombningar. Det militära engagemanget måste menar jag ersättas successivt av en politisk process där vi inte bör ha någon prestige utan sikta på en långsiktig lösning som gynnar befolkningen i Libyen. Om någon vill ta emot och härbärgera Gaddafi så inte mig emot, men jag är inte säker på att det räcker. Den Europeiska Unionen har ett särskilt ansvar för den politiska processen. Som jag tidigare diskuterat så är sveket mot Nordafrika i och med den utblivna s k Barcelonaprocessen monumentalt. Jag är, som säkert en del läsare noterat, rätt mycket av realpolitiker och tycker att det gäller att hitta en lösning som säkrar en demokratisk utveckling på lång sikt i Nordafrika.

Frankrike har ett särskilt ansvar och tar gärna det i relation till Nordafrika. Men här borde EU som helhet inse att om inte annat så är det avgörande för utveckling och välstånd på båda sidor Medelhavet att få stabila demokratiska stater i Nordafrika. Samtidigt kommer Europas behov av arbetskraft att kunna hanteras på ett seriöst och människovärdigt sätt istället för dagens flyktingsituation.

Christian Catomeris reportage i Aktuellt idag 20 april var talande i sin enkelhet. (Ej på nätet) Tunisier på väg mot Paris från Italien. Fransk polis försöker avvisa dem. Samtidigt är den franske utrikesministern i Tunis.

Annonser

7 reaktioner på ”Nordafrikas sak är vår. Eller?

  1. Ursäkta, men varför ska en forskare vara realpolitiker? Är det inte forskarens uppgift att visa ”hur det är”, oavsett konsekvenserna?

    På den amerikanska epostlistan amsoc kunde man för ett par veckor sen följa en animerad vetenskaplig diskussion om läget i Libyen, där man kunde lära sig oändligt mycket mer än vad som står i tidningen. Och om jag lärde mig nåt av den var det väl att det bara blir värre av bombningar. I alla fall när den som bombar har sin egen mer eller mindre skumma agenda av maktlystnad och hagalenskap.

  2. Jan: En realpolitiker brukar vila på den s k realistiska skolan inom internationell politik. Jag är mest där, och så en hel del i den konstruktivistiska fåran. Numera är det en inte helt ovanlig kombination.

    VS

  3. Har västvärlden, eller ens enstaka länder som Sverige och USA en sammanhållen och med övrig politik samstämmig strategi för att främja demokratisering och mänskliga rättigheter i förtryckta länder?

    Nej. Inte så vitt jag kunnat se när jag tittat på USA och Sverige. Kanske inte så konstigt då även biståndspolitiken kritiseras för detta och demokratifrämjande är ett av föremålen för bistånd.

    Det är väldigt lätt och bekvämt att kritisera stater för diskrepansen mellan högtidliga utfästelser om det 100% kompromisslösa engagemanget för mänskliga rättigheter över hela världen och deras praktiska agerande. Det är att sparka in öppna dörrar. Nationella intressen och rådande omständigheter och förutsättningar sätter sina gränser för det möjliga och önskvärda. Inte så att nationella intressen är stöpta i sten. Realpolitiska överväganden är i vissa fall kompatibla med målet att främja demokrati.

    Men vad jag tror skulle vara bra för den offentliga debatten är om t ex Sveriges Regering för det första öppet deklarerade sin syn på demokratisering och förtryck. T ex om demokratisering bör vara revolutionär eller reformistisk och långsiktig, vilka aktörer som bör driva den, och vilka som bär ansvaret för demokratiseringen, och huruvida delar av det demokratiska samfundet delar ansvaret för förtryckets upprätthållande. För det andra borde Regeringen beskriva förutsättningarna. Så här ser världen ut, detta är våra intressen, och detta är våra möjligheter att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Därefter kunde de redovisa en, förhoppningsvis med övrig politik sammanhållen, strategi för demokratisering. En strategi som sedan kunde debatteras på ett mer konstruktivt vis då alla korten är på bordet. Iallfall mer än nu då debatten nästan bara kan utgå ifrån dels de högtidliga utfästelserna och dels det praktiska agerandet och som sällan utmynnar i mer än en kritik av typen ”Regeringen förråder de svenska idealen/ sviker sina löften”. En debatt som kan starta i en ordentlig redogörelse av premisserna, antagandena, och förutsättningarna skulle bidra till utvecklingen av demokratiseringsstrategin.

  4. Får jag tillägga att detta skulle även oppositionspartierna kunna göra. Ja, även ngos som ägnar sig åt detta. Oj, så mycket intressantare det skulle bli att läsa deras texter om demokratisering!

  5. Jag får nog erkänna att jag var ganska orättvis mot vår Regering. Eller okunnig, rättare sagt.

    Att den givit ut flera texter om demokratisering har jag sett och läst, men att en del av dem faktiskt ger svar på flera av mina frågor hade jag missat.

    Den här skrivelsen hade gått mig helt förbi.

    Att möta globala utmaningar. Skrivelse om samstämmighet för utveckling 2010
    http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/14/25/09/94d04cd0.pdf

    Jag måste verkligen läsa på. Bättre

  6. Niclas: Det är inte särskilt lätt att hålla reda på alla skrivelser inom det här området. Fortfarande anser jag att EU har svikit genom att Barcelonaprocessen inte blev vad som åsyftades. Sverige måste ju idagsläget verka genom EU och där har Sverige sedan länge blivit en lite väl tyst röst i kören.

    Sedan är det ju trots allt verkligheten som styr – alltså, här kommer realpolitikern in igen, vi kan inte i varje enskilt beslut stämma av med alla de mål och ideala omständigheter som vi hoppas och tror på. Vi måste försöka hitta den bästa lösningen i det läge som faktiskt råder. När det gäller Libyen tror jag t ex att FN-mandatet måste fortsätta en tid om världen vill sätta press på Khaddafi. Men vad viktigare är, EU borde aktivt försöka få igång en POLITISK process för att skapa fred i Libyen. Såvitt jag vet – men det interna EU-förhandlingarna når sällan oss – så finns ingen sådan process alls.

    VS

Kommentarer inaktiverade.