Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

Händelserna i Libyen – men kanske framför allt det glädjande faktum att FN:s säkerhetsråd enats om ett starkt mandat – väcker frågor om våldsmonopolets roll i internationell politik. I den panel vid International Studies Associations konferens i Montréal där jag själv deltog presenterade Tim A Zagurskie en uppsats som skapade en intressant debatt om vad vi gör med våldsmonopolet i en post-nationell värld. När de regionala aktörerna, likt Arabförbundet eller Afrikanska Unionen, får allt större betydelse för de beslut som stater sedan fattar blir ansvar för militär våldsanvändning allt svårare att utkräva.

Zagurskie pekade på att senast vi hade så starka regionala organisationer som i praktiken hade inflytande över våld och militära operationer var under perioden mellan Napoleonkrigens slut och första världskrigets utbrott, den s k Concert of Europe. Regionala maktbalanser ingår i sin tur i en global balans som inte behöver så mycket för att komma i olag – vilket var det som ledde fram till första världskrigets utbrott 1914.

Vår tid är på intet sätt densamma men betydelsen av att Arabförbundet sa sig vara positivt till en flygförbudszon över Libyen (vilket medverkade till Säkerhetsrådets beslut) men sedan markerar missnöje med den militära operation som primärt företas av Frankrike, Storbritannien och USA pekar på oklarheten i vem som bär ansvar för det våld som utövas. Zagurskies tes var att världen går emot mer av regional organisering, inte bara politiskt och ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt. Men så länge det är stater som har monopol på våldsmakten är de regionala organisationernas roll oklar, för att inte säga skugglik.

Min uppfattning är att FN-mandatet är bra men att den militära interventionen i Libyen måste tydligare kombineras med en politisk förhandlingsprocess t ex med Arabförbundet och andra berörda organisationer. Annars är risken att gamla motsättningar mellan väst och de muslimska länderna fördjupas och att insatsen i Libyen övergår till en lågintensiv konflikt utan tydligt mål.

Läs gärna Peter Katzensteins  och Robert Keohanes (redaktörer) bok från 2007 Anti-amerikanisms in world politics. I en mening skulle jag vilja hävda att författarna förutsåg den demokratiseringsvåg som nu sveper över de nordafrikanska och arabiska regionerna då de med hjälp av massiv empiri visade att misstänksamheten mot amerikanska motiv för demokratisering inte var detsamma som misstänksamhet mot demokrati – tvärtom. Tillsammans med Ulf Bjereld recenserade jag den i DN för fyra år sedan (borttaget från DN) men något kan du läsa här.

Annonser

5 reaktioner på ”Libyen: Vems ansvar är våldsmakten?

  1. Angående sista stycket. Det var nåt som brukade irritera mig förr. Att liberala skribenter ibland verkade sammanblanda kritik, och rent av hat, mot USA:s utrikespolitik med antidemokratiska uppfattningar. Sådant finns ju också. Men att det kunde vara precis tvärtom, att kritiken mot USA handlade om dess dubbelstandard och stöd till förtryckare verkade lite svår att ta till sig för en del. Men nu verkar vi alla vara inte bara bombliberaler utan även demokrater som inte vill att förtryckare ska få militärt stöd. Om jag hade haft tid skulle jag kollat in hur liberala ledarskribenter och politiker under de senaste 40 åren talat eller tigit om USA:s militära stöd till förtryckare och även Sveriges krigsmateriellhandel med desamma.

    Här finns Anti-amercanisms som essä
    http://www.hoover.org/publications/policy-review/article/7815

    och recension

    Jag råkar ha lånat hem Ole R. Hostis ”To see ourselves as others see us. How publics abroad view the United States after 9/11” som jag vid tillfälle ska samläsa med ovanstående. Holsti skriver i avslutningen:

    ”These examples have illustrated but certainly not proved beyond reasonable doubt that American policies and policy-making have been one of the main driving forces behind the increasingly critical views of publics abroad.”

  2. Canada

    Dom pratar franska som till och med jag kan begripa delar av.

    Systrarna McGarrigle illustrerar det fint

Kommentarer inaktiverade.