Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Annonser

5 reaktioner på ”Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

  1. Eller allt det här fingerpekandet: ”det var ni som inte trodde araber och muslimer var mogna för demokrati!”

    Ska vi ta Sverige så har krigsmaterielhandeln med förtryckarregimer vilat på en allians mellan S och M, samtidigt som kritiker funnits på bägge sidorna. Birgitta Ohlsson, Alf Svensson, Broderskapsrörelsen, tror jag, och inom V och Mp. Att peka finger åt någotdera hållen håller inte.

    Att mysa med förtryckare kan ibland vara nödvändigt. Men det minsta man kan begära av en demokrati är att det sker enligt en väl genomtänkt strategi för hur detta mysande i längden ska främja ett minskande förtryck och leda till demokratisering. Problemet är att mysandet ofta utgått ifrån snäva egenintressen och det upplevda behovet av stabilitet via en ”stark man”

  2. Bevare oss för ett tillstånd där ”snälla regimer” anser det som sin plikt att föra krig mot ”elaka regimer”. Bush & Blair hade det synsättet, uppenbarligen. Vilket var en katastrof för världen.

    Gällande regel är väl att regeringar ska ge fan i att försöka störta varandra. Även om inte alla lever upp till det är det ändå bra att regeln finns, då kan man alltid slå den i huvet på länder med kolonialmaktsbeteende som USA, Storbritannien och Frankrike.

  3. @Marie Demker: Jag håller med om att det hör till att ledare för olika stater frotterar sig med varandra, oavsett vad man egentligen tycker om regimerna. Men när det gäller Mubarak och Ben Ali handlar det ju om att det svenska socialdemokratiska partiet accepterade Mubaraks och Alis partier som demokratiska socialistpartier och broder-/systerpartier i Socialistinternationalen.
    Det är ju ändå, anser jag, en skillnad på de två ”frotteringarna”. Mubaraks och Alis partier blev ju invalda i Internationalen. Valet är ju ingen funktion av att partierna satt vid makten i respektive land.

Kommentarer inaktiverade.