Vad vilja Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna förlorade mellan 1998 och 2010 halva sin väljarkår. I valet 1998 fick partiet 11.7 procent av rösterna i riket och i valet 2010 erhöll partiet 5,6 procent. Å andra sidan hade partiet aldrig tidigare varit i närheten av den andel man fick 1998. Efter valet 2010 har nu opinionsstödet ramlat ned mot fyra-procents-spärren igen. Sannolikt utgör de som är kvar partiets kärntrupp avseende sympatisörer. Finns det då någon plats för kristdemokraterna i svensk politik?

Kristdemokraterna startade 1964 som en inom-kristen rörelse i protest mot det moderna Sveriges sekularisering. Man skulle nog kunna kalla partiet för ett s k entreprenörparti då initiativtagaren var den – vid den tiden – rikskände ledaren inom Pingströrelsen Levi Pethrus. Partiet förde dock länge en tynande tillvaro långt utanför riksdagen. Dock hade partiet ett starkt stöd i de inre och södra delarna av Götaland och i Värnamo bildades vad man själv tror landets första lokalavdelning. Vid valet 1966 fick dåvarande KDS också tre mandat i Värnamo. Men det dröjde ända till 1991 innan partiet nådde Riksdagen. Och det var också det året som Sverige fick ytterligare ett nytt parti, Ny Demokrati med nästan lika stor andel av rösterna som Kristdemokraterna, medan Miljöpartiet fick lämna Riksdagen. Kristdemokraternas nästa genombrott var 1998 när partiet bröt tio-procents-vallen. Men det var också samma år som också Vänsterpartiet nådde sitt all time high med 12 procent. 

Små partier för en osäker tillvaro i ett partisystem som domineras av två poler. När det svenska partisystemet nu än mer än förr blivit ett blocksystem med moderaterna och socialdemokraterna på varsin sida så får små partier finna sig i att spela andra fiolen. Och på den borgerliga sidan är det onekligen så att de tre små partierna inte funnit sin ideologiska plats efter moderaternas förflyttning mot mitten. På vänstersidan är positionerna tydligare – Mp till höger om S och V till vänster, Mp med miljöfrågan som tydlig porfil och V med en vänsterkritik av S. På högersidan blir det värre. Centern vill bli det nya liberala partiet (en kraftig ideologisk förändring, sådant kostar), Folkpartiet nischar sig mot skola, ungdomsjobb, integration plus kärnkraft, euro och Nato. Kristdemokraterna hade en social agenda med äldrevård och familjepolitik som de flesta väljare kände till, men i regeringsställning är det moderaterna som blivit förknippade med allt från socialförsäkringssystemet (på gott och ont) till jämställdhetsbonus för föräldrar. Inte bra för Kd.

Det tycks som om Kristdemokraternas framgångar samvarierar med större förändringar i partisystemet. Kristdemokraterna är förstahandsval för en liten grupp väljare, men partiet är å andra sidan andrahandsval för fler. Inför 2006 års val var det som kollegan Henrik Oscarsson kallar den maximala elektorala potentialen för Kd 12 procent, partiet fick sex procent i valet. Partiet förlorade alltså kampen med andra partier hos varannan väljare. Partiets kärntrupper återfinns bland äldre kvinnliga väljare uppvuxna på landet och ofta med pedagogisk, sjukvårdande eller humanistisk utbildning. Och de går i kyrkan, ofta.

Att dessa kärntrupper i första hand skulle lockas av budskapet om verklighetens folk och de förfärliga teaterregissörerna i Stockholm är lite svårt att tro. Inte heller lär de bli glada över att Hägglund på en presskonferens menat att vårdnadsbidraget som politisk fråga behöver omprövas. Budskapet om vårdnadsbidrag, bättre äldreomsorg och internationellt bistånd är troligen frågor som appelerade till både kärnväljare och potentiella Kd-väljare. Jag menar att om Kristdemokraterna vill ha en plats i svensk politik och inte bara vara kommunicerande kärl med övriga borgerliga partier så behöver partiet förnya och anknyta till de socialkonservativa värden som partiet kommunicerat sedan 1980-talet, och som också är det enda som förenar partiet med Europas kristdemokrater. En sådan socialkonservatism innefattar en syn på staten som garant för den enskildes välfärd men med familjen och den lokala gemenskapen som ett första skyddsnät. Kristdemokraterna behöver en ideologisk förnyelse och ett förtydligande av sin egen profil för att åter bli angelägna för åtminstone den grupp väljare som faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta på dem.

Kristdemokraterna har också en plats i svensk politik just på grund av sitt kristna ursprung. Trots partiets försök att komma bort från den ”kristna stämpeln” kan man inte komma runt det faktum att kristdemokraterna som parti historiskt har varit mer negativa än andra partier till t ex abort, aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och alkoholkonsumtion och mer positiva än framför allt borgerliga partier till internationellt biståndsarbete och till flyktingmottagning. Att partiet i regeringsställning inte lyckas göra avtryck i någon enda av dessa frågor utgör förstås ett aber för dem som uppfattar partiet som sin röst i just dessa frågor.

Och hur gärna än partiledningen vill profilera sig i dessa frågor så är utrymmet begränsat. Istället har Kd fått krypa till korset och acceptera att filmcensuren läggs ned och istället för att kunna ge irakiska kristna en fristad i Sverige föreslår partiledaren en ”religionsdialog” – i Irak.

Vad vill egentligen partiet, mer än vara en lojal allianspartner? Kanske att en titt på de mest framgångsrika lokala Kd-fästena skulle vara en idé?

Om kritiken mot partiledningen här och här.

Annonser

7 reaktioner på ”Vad vilja Kristdemokraterna?

  1. Kristet bigotteri är tack och lov på utdöende. Sådant har inget som helst med kristendom att göra, så ju förr desto bättre. Däremot finns det ju en kärna i det kristna budskapet som alla partier borde ta till sig och den handlar om solidaritet, jämlikhet och saktmod. Observera att kristendomens kärna står att finna i Jesu undervisning och den återfinns i de fyra evangelierna, resten är påbyggnad. Gamla testamentet kan vi lämna därhän, annat än som historisk referens.

    Kristendomen är radikal och framåtsyftande. Den har inget med konservatism att göra heller. Men det är ju så otroligt svårt för religiösa människor att smälta detta, eftersom de är konservativa i själ och hjärta och därför har så svårt att förstå kristendomen rätt. Vad vi får är en slags fariséisk kristendom á la USA, en stockkonservativ, närmast fascistoid förvrängning av kristendomen där man sätter bokstav långt före andan och där man faktiskt hämtar mest inspiration ifrån Gamla Testamentet, med dess hämndmoral och försoningslösa hållning till avvikare. Jag skulle inte kalla det kristet för ett ögonblick, men de har ju tagit sig själva detta epitet, så vad ska man göra. Man måste förstå att det inte har med kristendom att göra.

    KD är inte lika extrem som den kristna högern i USA, men närmar sig denna i vissa frågor och de har inte en aning om det kristna budskapets sprängkraft. Kyrkan har ju egentligen heller inget med kristendom att göra, utan är ju efterkonstruktioner i den ofärdiga människans anda. Alltså får vi en kyrka som går maktens ärenden och där den interna hierarkin har varit oerhört viktig. Kyrkan blev en karriärväg för intellektuella och inte den samhällsförvandlade kraft som den hade potential till. Å andra sidan så var vi inte mogna för något annat på den tiden kyrkan grundades. Man rensade ut fundamentala esoteriska sanningar för att den skulle smaka bättre för den världsliga makten och försökte sammansmälta med den så gott det gick. Man sålde ut sig totalt med andra ord; sålde fadersarvet för en vattvälling. Trots att man hade de högsta orden som någonsin uttalats på denna planet framför sina ögon, så kunde man inte förstå dess budskap. Man gick maktens ärenden och välsignade vapnen fast det står skrivet ”stick ditt svärd i skidan, ty den som tar till svärd skall förgöras med svärd” och ”det är svårare för en rik att komma till himmelen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga”.

    Det där säger väl det mesta, men det har man inte velat, eller snarare inte kunnat se. Nu bör väl ändå snart tiden vara inne även för de mest förstockade ”kristna” att förstå sin religions innebörd och låta den få konsekvenser för det dagliga livet och i politiken. Men då får första åtgärden bli att byta block, för man hör naturligtvis inte hemma på de rikas och de egoistiskas sida, utan man måste som kristen naturligtvis solidarisera sig med de fattiga, utstötta och marginaliserade i denna värld. Och då hamnar man till vänster, hur smärtsamt detta faktum än kan kännas för en religiöst kristen och konservativ människa.

  2. Kan man säga att kristdemokraterna förvaltat sitt pund sämre än vad den där valanalytiska bläckfisken på TV gjorde. Å då skall man veta att bläckfiskar ändå är rätt bra på att tänka när det behövs, för det har jag sett på TV.

  3. 1. ”Vad vilja”- citatet tycks vara otroligt spritt – men faktiskt uttryckte sig gamle August inte så: Han skrev ”Hvad vil sosial-demokraterna”. Han var inte så boklärd nämligen. Se http://ling-map.ling.su.se/blog/blog_ak.php?q=739.

    2. Beteckningar som kristen, muslimsk, socialistisk, liberal etc etc kan av allt att döma betyda vad som helst. Det betydde säkert en sak när termen myntades men därefter är det så många som har lagt beslag på den och dragit den åt alla möjliga håll att det är omöjligt att reda ut vad det står för. Språket är tack och lov (tämligen) demokratiskt – ord betyder det majoriteten anser att det betyder! Och om det inte finns någon klar majoritet får ordet vara mångtydigt.

  4. Märkligt är det ju att när moderaterna lämnat högerkanten och dragit sig åt mitten, ja då borde det ju funnits ett utrymme för kd. Men det utrymmet har de iallafall inte lyckats fylla.
    Men familjefrågan borde kd kunna utnyttja bättre. De flesta i Sverige skulle nog kunna hålla med om att stabila familjer är bra. Detta oavsett heterosexuella eller homosexuella föräldrar. Kan säkert uppröra en del kristdemokrater, men poängen är att familjen som grupp ju knappast har någon försvarare. Där kunde kd träda in och ryta till när (kärn)familjen allt som ofta hånas i media. (Vilket jag tror retar en massa familjer om man nu som parti till stoppa upp ett finger i luften). Intressant vore att se statistik över kostnader för skillsmässor.
    Observera att kd om de vill kan driva detta av moraliska skäl men framför allt borde det vara att familjen som stabil enhet är lönsamt för samhället ur fler aspekter. Tex ekonomiska.

  5. KD har varit för måna om att passa in, att vara en del av konsensus i Sverige (som är liberalt). SD t ex struntar i konsensuset och kan därför mobilisera de grupper som politiskt prioriterar att hylla kärnfamljsideal och folkhemssverige. Tror jag.

    VS

Kommentarer inaktiverade.