Socialdemokraternas partiledarval – Mer en fråga om hur än vem

Varje parti har sin historia och i den ingår hur man väljer sina ledare. I dominerande partier som socialdemokraterna i Sverige eller gaullisterna i Frankrike fanns det länge en tradition av ”handpåläggning”* och/eller en påläggskalv som skjuts framåt av den ledande kretsen. Sedan något decennium har emellertid allt fler partier förändrat processerna i valet av ledare. Många bjuder nu in medlemmar, fraktioner, sidoorganisationer och/eller sympatisörer i en valprocedur. Effekterna tycks inte påverka kompetensen eller väljarattraktiviteten hos den nye/-a partiledaren men däremot påverka partiet själv i flera avseenden. En ökad transparens och ett större medlemsdeltagande i arbetet med att välja en ny partiledare torde således helt enkelt vara viktiga medel för en demokratisering av partiorganisationen.

Socialdemokratin står nu inför val av partiledare. Ett stort antal kandidater har på olika sätt sagt att de inte är intresserade, och någon att de kanske är intresserade men tänker säga det till valberedningen. Genomgående hänvisar de tillfrågade till ”den process” som finns för partiledarval i partiet (t ex Stefan Löfvén). Som om detta vore något från Mose stentavlor. Samtidigt talas det i partiet om andra vägar och om behovet av demokratisering och förändring av organisationen.

Systemet med att ta fram en önskad profil inom valberedningen för att sedan gå ut och fråga lämpliga kandidater passade nog i ett parti med en miljon medlemmar, statsbärande, en koalition av intressen och med en partiledning som tillhörde samhällets framsynta. För ett parti i kris och ett parti utan tydligt budskap är det rena katastrofen skulle jag säga. Det toppstyre som en sådan process i praktiken är riskerar att förstärka bilden av SAP som ett förstelnat parti. SAP kan inte blunda för att när partimedlemskap blivit något ovanligt, när väljarna blivit mindre partitrogna och när det egna partiet anklagas för att inte ha en tydlig berättelse om vad man vill åstadkomma – då blir en valberedningsprocess detsamma som ett bunkerbeteende.

Forskning i ämnet partiledarval visar att öppna processer med någon form av medlems- eller sympatisörsval leder till förändringar inåt i partiet. Valet av partiledare kan ske i allt från öppna val för alla som registrerar sig som sympatisörer till slutna val endast för förtroendevalda. I det förstnämna fallet kommer partiledningen att också tappa kontrollen över processen, och effekterna långsiktigt på organisationen är oförutsägbara. Å andra sidan kan de ledare som väljs visserligen fortfarande ha en stark parlamentarisk bakgrund och lång partierfarenhet, men de är troligen ändå helt andra personligheter än de som väljs via slutna processer. Ledare valda i öppna processer upplevs ha relevans för en större andel potentiella väljare. Något som i en tid av rörliga väljare torde ha betydelse för partiets möjlighet att få stöd i valen.**

Forskning visar dock också att öppna val inte leder till tätare strid om partiledarposten med många kandidater som alla kan vinna en omröstning. Visserligen blir det fler kandidater men sannolikheten för att en står fram som den givna/-e är ändå stor. Å andra sidan skapar öppna omröstningar fler kandidater och ökat medieintresse. Och när den som väljs tillträder har hon/han ett ytterligt starkt mandat: man har valts genom ett öppet och brett urval och man vann med bred majoritet.***

De politiska konsekvenserna av valet av partiledare i socialdemokratin handlar alltså inte så mycket om vem det blir som hur det går till. Det är upp till partiledningen att avgöra vilka konsekvenser man vill ha och vilka risker man är beredd att ta. Kanske är det beslutet viktigare för partiets framtid än vad någon inser just nu.

* Med detta åsyftas egentligen den kyrkliga traditionen i valet av biskopar (och påve) som genom en sådan fysisk akt uppfattas ingå i en direkt kedja av uppdragstagare direkt från apostlarna. Läs mer om apostolisk succession.

** Lawrence leDuc (2001) Democratizing Party Leadership Party Politics vol 7 no 3 s 323-341

*** Ofer Kenig (2008) Democratization of party leadership selection: Do wider seletorates produce more competitive contests? Electoral Studies vol 28 no 2 s 240-247

Annonser