Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

Advertisements

7 reaktioner på ”Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

  1. Mycket märkligt är det ju att kriskommissionens ordförande Morgan Johansson går ut och ger Östros skulden för valförlusten. Om jag satt i kriskommissionen skulle jag bli mycket irriterad. Om det är Östros som är problemet är det ju kommissionen som ska tala om det NÄR arbetet är gjort. Inte den ansvarige för kommissionen INNAN arbetet är gjort.

    På många andra ställen skulle man anse att Morgan Johansson gravt överträtt sina befogenheter. Istället kunde han se till att arbetet påbörjas så fort det bara går. Hur många gånger har grupperna träffats? Inte någon sa en medlem av kommissionen under förra veckan.

  2. Beror inte mediernas personfixering på att partierna är så svaga på att själva tala om vad som skiljer dom åt???

    Alla partier försöker ju samlas i ett litet smalt mittfält (på nyliberal grund) där man nästan måste vara expert för att skilja det ena partiet från det andra. Och då blir ju personerna det enda som skiljer.

    Fram för ordentligt partiskiljande strategier! Varför skulle inte t.ex. socialdemokraterna kunna bli ordentliga vänsterpopulister, dvs sätta politiken före ekonomin? Men givetvis använda detta för ekonomiska mål – exempelvis att lägga grunden för en ny Kondratievcykel efter de senaste tjugo åren av kedjebrevs- och bubbelekonomi.

  3. Sven: Håller med om att det är lite för många käpphästar ute och skuttar i gräset…
    Jan: De flesta politiker och forskare är eniga med dig om konflikter är vitaliserande, men alla partier är så rädda att sjävla förlora på det. Alltså säger alla en sak och gör en annan.

    VS

Kommentarer inaktiverade.