It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen. 

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂

Annonser

8 reaktioner på ”It’s now or never för socialdemokratin

  1. Så länge M ligger där de ligger så lär det vara kört för S. Jag kan inte se att det skulle hjälpa för dem att gå varken åt vänster eller höger. Det hjälper knappast att börja betona den socialdemokratiska ”ideologin” heller, ty svenskarna har ju blivit helt avvänjda att tänka ideologiskt. För att lyckas i politiken ska man ge medelklassen konkreta (kortsiktiga) fördelar, och i den tävlingen kan man knappast vinna mot M. Enda chansen för S är att skaffa sig en riktigt karismatisk partiledare. Kanske finns det också någon gräsrotsstrategi man kan ta till och bygga upp ”arbetarrörelsen” igen från grunden, men jag tror inte att det låter attraktivt för politiker som mest är engagerade för att de vill ha betalda förtroendeposter etc. Det var min lilla analys… Godnatt!

  2. Vad menar du med att ”byta ideologi”? Vilken ideologi har socialdemokraterna nu menar du? Och vilken ideologi skulle de kunna tänkas tjäna mer på?

  3. Gaullistpartiet var också ganska olikt SAP eftersom det var ju inte en del av en (arbetar)rörelse utan ville själv vara en sådan. SAP däremot sitter fortfarande i samma båt som facket.

  4. Det är både sant och osant. Det fanns ett stort antal gaullistiska fackföreningar och gaullismen var länge starkt korporativ. Men visst är skillanderna stora, om inte annat så är tidsrymden som förflutit betydelsefull.

    VS

  5. Kevin: Jag tänker på rörelsen inom och runt L’action ouvrière på 1950-talet, de organisationer som stödde de Gaulle och sedan bildade Confederation francaise du travail och dessutom fanns det lantbruksfackföreningar (vars namn jag dock inte kan komma ihåg) som betraktades som gaullistiska. Gaullismen var i sitt tidiga skede en rörelse med starka korporativa drag och de Gaulles ide om l’association capital-travail drog till sig en del s k vänstergaullister. Den falangen försvann emellertid definitivt efter 1968.

    Det finns lite grand skrivet, på franska, om detta. Sök på syndicalisme och gaulliste så hittar du några arbeten.

    VS

Kommentarer inaktiverade.