Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

Från den stora depressionen på 1930-talet (avbrutet av andra världskriget) och fram till 1975 gick hela det politiska spektrat lite åt vänster, och särskilt de konservativa partierna närmade sig en mittpunkt. Sedan 1975 har det politiska spektrat istället rört sig åt höger, och särskilt har socialdemokratiska partier och vänsterpartier rört sig. Under de senaste 25 åren har också mitt-punkten i politikens rum rört sig åt höger.

Ja, ungefär så kan man lite klatschigt sammanfatta min läsning av dels J C Thomas klassiska artikel från 1979 och en alldeles pinfärsk text av J Albright som snart kommer i Party Politics. (Se nedan för fulla referenser*).

Båda författarna använder sig av publicerat partimaterial för att bestämma partiernas ståndpunkter, inte väljares uppfattningar om partiernas ståndpunkter. Thomas visar att det under hela efterkrigsperioden skedde en konvergens mellan partierna i de stora industrinationerna. Tillväxt och regeringsstabilitet blev de allmer överordnade målen och partierna konkurrerade genom sin förmåga att regera och leda, snarare än genom tydliga politiska konflikter.

Thomas är nästan profetisk när han pekar ut två kommande konflikter som skulle kunna revitalisera partikonkurrensen: post-industriella frågor som miljö, sexuell frihet och ökat medborgerligt deltagande i besluten samt mångkulturalitet, minoriteters krav på rättigheter inom politiska, sociala och ekonomiska sektorer. Den tredje konflikt som han nämner rör relationen mellan arbetslöshet och inflation, en fråga som hade stark konliktpotential i Europa men som ”löstes” med starmare budgetregler och en oberoende riksbank.

Albright undersöker perioden efter 1975 och konstaterar dels att vänster-höger-skalan inte förklarar den mängd ståndpunkter som politiska partier idag intar. Han menar att graden av ”passning” mellan skalan och partiernas budskap blivit allt sämre. Orsaken är, menar han, att när de gamla konflikterna kring klass och religion suddas ut lägger partierna in en mängd nya sakfrågedimensioner för att locka nya väljargrupper.

Albright konstaterar att konvergensen fortsatt, men att det nu är vänsterpartierna som rört sig mest. Och inte nog med det, på grund av alla de restriktioner som globalisering och ökade krav på statens finanser har själv mittpunkten på skalan snarast förskjutits åt höger.

Socialdemokratiska partier och vänsterpartier till vänster om socialdemokratin har också blivit allt mer oklara i sin positionering på vänster-höger-skalan. Partierna har fört in en mängd nya sakfrågor vilka inte har en tydlig plats på vänster-höger-skalan och bilden som väljarna får blir luddig.

Redan Thomas skriver (1979) att nya partier har störst chans att lyckas om de hittar frågor som går på tvärs med klassiska socio-ekonomiska mönster. Övriga partier kommer att vara rädda för att konkurrera med ett sådant parti då de riskerar att förlora grupper av sina egna väljare oavsett vilken position i det nya partiets fråga som man intar. Hans iakttagelse pekar fram emot slutsatsen att ju fler politiska skiljelinjer i ett system desto lättare för nya partier att etablera sig.

I dag talar man ofta om att partierna konkurrerar med varandra inom olika sakfrågedimensioner. Detta leder, som Albright visar, till en mer diffus positionering särskilt för socialdemokratiska partier. Dessa partier har haft svårast att hantera globaliseringen och det allt hårdare trycket på att hålla igen med statens utgifter, menar han. eftersom deras grundideologi bygger på ökad nationell tillväxt som skall fördelas.

Albright avslutar med att konstater att vänster och höger fortfarande ger väljarna den bästa informationen om vad partierna står för. Skalan har visat sig töjbar och haft förmåga att anpassa sig till nya frågor och nya partier. Men, som han påpekar, ju fler nya sakfrågor som partierna för in i syfte att ta upp konkurrensen om väljarna desto svårare lär det blir för väljarna att urskilja positionerna.

Tillämpat på den svenska sitautionen har vi således sett en höger som fram till 1975 kom att acceptera allt mer av välfärd, arbetsrätt och höjd standard till arbetarklassen. Därefter har vi sett en lätt dragning åt höger, en förskjutning som fått särskilt stora konsekvenser för socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har accepterat en reformistisk agenda och det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor. Mittpunkten i svensk politik har förskjutits lite åt höger samtidigt som socialdemokratin har skaffat sig uppfattningar i en mängd andra frågor än de klassiska fördelningsfrågorna, t ex identitet och kultur. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

Vi har ett partisystem med en extrem trängsel i mitten och där har vänster-höger-avstånden minskat – samtidigt har nya frågor pockat på uppmärksamheten och skapat möjligheter för både Miljöpartiet och nu Sverigedemokraterna. Ju mer partierna fördelar sig på vänster- höger-skalan och ju mer man håller fast vid den, desto svårare blir det för nya partier och desto lättare för väljarna att välja parti.

*Thomas, John Clayton (1979) ”The changing nature of partisan divisions in the west: Trends in domestic policy orientations in ten party systems”, European Journal of Political research vol 7 s 397-413

*Albright, Jeremy J (2010 online) ”The multidimensional nature of party competition”, Party Politics published online March 22 2010 (kommer senare i den tryckta tidskriften)

Advertisements

5 reaktioner på ”Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

  1. Jag upplever det något märkligt, att socialdemokratin inte sett möjligheter i, det du skriver att:”det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor.”

    Den här utvecklingen ger ju möjligheter till en mer folkrörelsebaserad välfärdspraktik. Efter förlustvalet 91, påbörjade S-föreningen i Malmaberg i Västerås, tillsammans med Unga Örnar ett arbete med att skapa ett omsorgskooperativ i Skiljebo/Malmaberg. Kooperativets ägare blev s-föreningen, Kvinnoklubben, Unga Örnar, PRO-Skiljebo, Idrottsföreningar i området, enskilda i området, brukare och anställda.
    Hjärtpunkt Skiljebo bedrev barnomsorg, skolbarnomsorg,fritidsgård och hemtjänst. Hjärtpunkt Skiljebo utgjorde också en samlingspunkt för föreningslivet i området. Kooperativet, vad jag vet, lever och frodas.

    Vi utnyttjade mycket medvetet den öppning för alternativ som då började utvecklas. Tyvärr nog, fick vi inga efterföljare. Många tyckte det var intressant, men ansåg tydligen att det inte var någon framgångsväg.

    Visst sker en förskjutning i socialdemokratins uppfattningar, men den största förändringen är ändå den monumentala oförmågan att organisera sociala rörelser. Partiet stoltserar med sin breda organisation av S-föreningar och sin folkrörelsetradition, men organisationen används inte till något. Möjligen att springa ut med valmaterial.

    Eller som en S-förening i Ljusdal sammanfattade sin ställning i sin kommundel. ”Vi påverkas av ingen och vi påverkar ingen.” Sagt på en styrelseutbildning, för många år sedan. Jag var ansvarig för utbildningen. De kunde också tillagt att de inte heller påverkade partiet.

  2. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

    Rekommenderar Persson/Carlén/Suhonen: Bokslut Reinfeldt, 2010.
    Det verkar inte var så mycket bevänt med moderaternas accepterande av den gemensamma finansieringen av välfärdsstaten, om man ser till vad som gjorts under de gångna fyra åren.

  3. Nej,det är inte den gemensamma finansieringen av välfärden som boken handlar om. Den handlar om hur man inom ramen för en sådan gemensam finansiering monterar ned grundläggande mekanismer i den s k svenska modellen. Jag har kommenterat den vid ett seminarium med författarna.

    Jag ger mig nu Kerstin – du är antingen envisare än jag eller har mer tid. Men härmed är den här sessionen avslutad.

    VS

  4. Apropå det där med Rothstein i föregående postkommentater, så är det detta som börjar bli tröttsamt från Rothsteins sida, enligt mig:

    ”Istället ligger problemet hos de vänsterintellektuella som blivit alltför betagna av en kunskapsfientlig postmodernistisk ahistorisk identitetspolitik”

    Detta får mig att minnas de gubbiga höhöhö-reaktionerna till nämnda analys vid en konferens som arbetarrörelsen anordnade på SU våren 2009.

  5. Niclas: Jag fattade nog inte riktigt. Det var lite många syftningar åt olika håll. För egen del har jag hört kritiken om post-modernitet så många gånger nu att jag bildligt talat börjar gäspa direkt.

    VS

Kommentarer inaktiverade.