Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

Inga konflikter om de övergripande målen för politiken. Väljarna håller distans och utvärderar kontinuerligt partiernas framtoning. Skickligheten i att genomföra det som skall göras är avgörande. Ja, så kan man beskriva det som bl a professorn i statsvetenskap Harold D Clarke kallas ”valence politics” i sina anlyser av det brittiska valet liksom av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet.*

Valence politics är en teoretisk beskrivning av det vi just nu upplever i svensk valrörelse. Blockpolitiken har förstärkt en utveckling, som varit på gång sedan 1990-talet. Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen. I Anthony Downs anda lägger sig de båda blocken så nära varandra som möjligt. I ett flerpartisystem kan fler konflikter artikuleras och den s k valenspolitiken får svårare att slå igenom.

Att en fråga är en valensfråga innebär att den har en särdeles snedfördelad opinion, det finns bara ett svar på frågan. Ta t ex krav som bättre stöd för brottsoffer, mer kunskap i skolan och ökade rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka. Finns det någon rimlighet i att förespråka motsatsen? Nej, just det. När den politiska debatten domineras av sådana frågor utvärderar väljarna kontinuerligt partiernas förträden inom sektorer som väljarna tycker är viktiga.  Väljarna är inte anhängare av ett parti och låter sig informeras eller artikulerar sina krav inom den ramen. Istället måste partierna varje dag bevisa för väljarna att de i de aktuella frågorna intar de ”rätta” ståndpunkterna. Därav det ständiga springet i varandras fotspår. För väljarna blir det en fråga om att avgöra vilket område eller fråga som är mest prioriterad för just dem. Partiernas profilering inom olika områden blir då utslagsgivande, inte deras ideologi eller värdegrund.

Och när det är dags att lägga sin röst blir för de flesta den avgörande frågan vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.

Det fanns en tid när den svenska socialdemokratin var absolut bäst på valenspolitik – man ville åstadkomma förbättringar inom områden som en majoritet av befolkningen upplevde som relevanta, partiprofilen var tydligt inriktad på vad som kan kallas ”det allmänna bästa” och regeringsfähigheten var ett adelsmärke. Den epoken är slut. Att efterträda socialdemokratin i denna roll är vad Fredrik Reinfeldt vill när han talar om moderaterna som det nya statsbärande partiet.

Svensk politik är inte längre vad den varit. Det är närmast en truism. Ur min demokratiteoretiska synvinkel undrar jag dock hur hälsosam förändringen är. Valenspolitik tenderar att bortse från sociala konflikter, maktstrukturer och prioriterar kortsiktig problemlösning före genomgripande förändringar och risktagande. För att inte tala om bristen på spänning, hetta och engagemang. 

För inte är det väl så att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar?

*Begreppet ”valence issues” lanserades av Donald Stokes i American Political Science Review 1963 i en artikel med titeln ”Spatial models of party competition”.

Annonser

7 reaktioner på ”Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

  1. Är det inte just för att vi INTE lever i ”den bästa av alla tänkbara världar” som den avgörande frågan är ”vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.”?

  2. 🙂 Så kan man också se det. Mitt syfte med den retoriska poängen var att det är small adjustments som återstår, och det eftersom vi ”lever i den bästa världar”. Men visst, man kan tänka som du föreslår också.

    VS

  3. Vänstra stranden skriver:
    Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen.

    Det där förstår jag inte alls. Om två alternativ ställs mot varandra borde väl konflikterna vara lättare om urskilja – om de finns förstås. Och finns de inte, då står inte två alternativ mot varandra, såvitt jag förstår. Då handlar det istället om att välja vilken grupp som ska administrera det enda alternativet.

  4. Vad en stor del av väljarna inte begriper är ju med vilken trovärdighet olika partier uttalar sig om samma frågor där de ställer sig positiva. Ta till exempel rehabilitering av långtidssjuka, där förefaller det osannolikt att en borgerlig regering vill skjuta till tillräckligt med resurser. Om man använder sig av deduktion så kan man förstå detta utifrån den borgerliga (främst moderata) ideologin om att konkurrens ger det bästa samhället och att de starkaste i samhället ska ha mest och bäst. Där brister medierna i sin utfrågningsstrategi där de fokuserar på enskilda frågor snarare än att klarlägga hur olika partier ställer sig utifrån sin grundläggande ideologi. Förstår man ideologierna så kan man räkna ut hur partierna ställer sig i olika frågor utan att behöva gå in på varje enskild fråga i detalj.

  5. Kerstin: Läs hela posten så förstår du vad som menas. (Två alternativ ställs mot varandra och logiken blir då i Downsiansk tolkning att de hamnar så nära varandra det är möjligt utan att bli ett och detsamma.)

    VS

  6. Shabbadang: Även här rekommenderas en läsning av hela texten. Poängen är just att ideologier spelar allt mindre roll för förtroendet. Du får gärna ha en annan uppfattning men jag menar att du då går från är till bör.

    VS

  7. Kan man koppla det här fenomenet till frågan om graden av osäkerhet i tillvaron för människor i vår del av världen just nu?

    Å ena sidan så kan förutsättningarna ändras väldigt snabbt (jfr finanskrisen) och det blir därför mindre relevant för politiker och väljare att sluta kontrakt om specifika reformagendor – förutsättningarna är så osäkra att det inte går att bedöma vad som är genomförbart de kommande fyra åren (jfr begrepp som ”reformambitioner” i Alliansens valmanifest).

    Å andra sidan gör vårt ökade välstånd och den närmast fullständiga tillgången på information att osäkerheten i samhället nu är väldigt mycket mindre än för 50 eller 100 år sedan då skillnaderna i kunskap och informationstillgång var mycket större mellan eliter (t.ex. politiker) och enskilda väljare. Detta borde ge ökade möjligheter att gå till val på tydliga program – omvärlden är inte så osäker och vi borde kunna vara eniga om vilka förutsättningar som finns för reformer inom en så kort tidsperiod som fyra år.

Kommentarer inaktiverade.