Myten om den ensamme svensken

Vad jag är trött på tvärsäkra påståenden om svenska folket utan tillstymmelse till belägg. Idag påstår Mustafa Can i SvD att ”svensken är världens mest ensamma människa”. En myt och skröna som kanske passar en mentalitet av svensk självspäkelse men som inte har mycket med verkligheten att göra.

Svenskarna uppskattar autonomi, individualitet och oberoende mer än andra – det är sant. Och det är i sin tur en förklaring till att svensken uppskattar välfärd i form av kollektiv, gemensamt finansierad, omsorg från samhällsinstitutioner för att undkomma beroendet av familj och den sociala kontrollen. Forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzel har påvisat svenskarnas kärlek till autonomi och modernitet, bland annat i sin bok Modernization, Cultural change and Democracy (2005).  Att en längtan efter oberoende skulle vara detsamma som ”ensamhet” – i meningen att man känner sig övergiven och önskar sällskap – är bara nys. Andelen ensamhushåll kan förstås inte tas till intäkt för ensamhet, om något är det ett bevis på hur autonomt även gamla kvinnor kan leva. ”Bättre ensam ensamhet än ensamhet när man är två” som Susanne Alfvengren sjöng en gång.

Den här myten verkar vara lika svår att få död på som myten om svenskarna hade världsrekord i självmord. Också det var bara dumheter.

Läs mer i Henrik Berggren och Lars Trägårdh ”Är svensken människa?” samt även Ulf Bjereld och Marie Demker ”Kampen om kunskapen”.

Annonser

2 reaktioner på ”Myten om den ensamme svensken

Kommentarer inaktiverade.