En skola i fritt fall?

I inget annat europeiskt land som deltar har föräldrarnas utbildningsnivå större betydelse för elevernas medborgarkunskaper än i Sverige.

Ja, kära vänner, ni läste alldeles rätt. I Skolverkets pressmeddelande idag lyfter de själva fram att den svenska skolan är så kraftigt segregerad. De svenska 14-åringarna har i allmänhet goda medborgarkunskaper (kunskaper om samhälle och politik) men spridningen mellan högsta och lägsta nivå är anmärkningsvärt hög i Sverige.

Det tycks också – av pressmeddelandet att döma – finnas samband mellan låga kunskapsnivåer och stereotypa föreställningar om kön och etnicitet. Och, föräldrars utbildningsbakgrund påverkar ungdomarnas förutsättningar mer än i något annat av de europeiska länder som deltagit i undersökningen.  Barn till högutbildade föräldrar som har klasskamrater med samma bakgrund får en rejäl extraskjuts i livet medan de med lågutbildade föräldrar i klasser med andra barn med samma klassbakgrund är förlorarna.

Hur har den internationellt välrenommerade svenska skolan kunnat tillåtas bli en klass-skola? Många säger nog ”flum-pedagogiken” på 1970-talet. Jag tror inte på det, den pedagogiken var inte särskilt flummig alls och den har nog snarare präglat min generation än dagens 14-åringar. Undersökningar från 1980-talet tyder inte på att kunskapsnivån sjönk på något drastiskt sätt.

Mitt personliga svar är tre-faldigt: kommunaliseringen av skolan, devalveringen av läraryrket och friskolereformen. Dessa tre tror jag tillsammans har gjort skapat en ojämlik skola med fokus på marknadstänkande, socialt omhändertagande och individuella rättigheter. Resultatet är segregering och barn till föräldrar med god utbildning får det stöd i den kollektiva utvecklingsprocess och den ansträngning som krävs för att lära sig något i skolan.

Skolverkets rapport är tillsammans med liknande resultat en mycket kraftig varningssignal om att ett helt annat samhälle väntar runt knuten.

Annonser

7 reaktioner på ”En skola i fritt fall?

  1. Intressant. Jag skulle nog till dina tre gissningar vilja lägga one size fits all-skolan. Resultatet, t ex, av att göra praktiska gymnasielinjer till högskoleförberedande (eller för den del att göra praktiska utbildningar till gymnasielinjer to begin with) skulle jag gissa framför allt har drabbat dem som kommer från familjer utan studietraditioner. (Med förbehåll för att jag inte uppdaterat mig på de senaste turerna kring gymnasiereformer.)

    Paradoxalt nog tycks ju den svenska skolan ha medgivit en hel del mer social rörlighet för 40-talistgenerationen, långt före flumpedagogik och friskolemarknadisering.

    Tyvärr är det nog också så att statusen i läraryrket torde hänga samman med statusen på utbldning. Gymnasielektorn besatt väl rimligen en högre social status i ett samhälle där få började gymnasiet och än färre gick igenom det.

  2. Problemet med 70-talet var inte primärt hur det påverkade skolan, utan hur det påverkade universitetet, och därmed i förlängningen skolan av idag. Alltför många tror att skolan ska vara ‘relevant’ för eleverna, och att eleverna själva ska ha inflytande över undervisningen. Men utan undervisning kan man inte ta sådana beslut. Roger Scrutons kommentar är relevant här:

    It is one of the most deeply rooted superstitions of our age that the purpose of education is to benefit those who receive it. What we teach in school, what subjects we encourage in universities and the methods of instruction are all subject to the one overarching test: what do the kids get out of it? And this test soon gives way to another, yet more pernicious in its effect, but no less persuasive in the thinking of educationists: is it relevant? And by “relevant” is invariably meant “relevant to the interests of the kids themselves”.

    From these superstitions have arisen all the recipes for failure that have dominated our educational systems: the proliferation of ephemeral subjects, the avoidance of difficulties, methods of teaching that strive to maintain interest at all costs – even at the cost of knowledge. Whether we put the blame on Rousseau, whose preposterous book Emile began the habit of sentimentalising the process whereby knowledge is transferred from one brain to another, on John Dewey, whose hostility to “rote learning” and old-fashioned discipline led to the fashion for “child-centred learning”, or simply on the egalitarian ideas which were bound to sweep through our schools when teachers were no longer properly remunerated – in whatever way we apportion blame, it is clear that we have entered a period of rapid educational decline, in which some people learn masses, but the masses learn little or nothing at all.

    http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/book_extracts/article2072331.ece

  3. Roger Scrutons kommentarer är aldrig relevanta utan alltid, liksom Björklunds kommentarer ren ideologi.

    Den 13 juli kom tidigt i år. Imorgon är det redan den 14. Vad stormar vi i namnet av frihet, jämlikhet och syskonskap?

  4. Hjalmar: Ett löjligt kategoriskt påstående. Gäller det alltid Oakeshott och Burke också? Att jämföra Scruton, med en double first från Cambridge och tunga professurer och publikationer i bagaget, och Björklund är rent utsagt patetiskt. Han har förvisso blivit mer ideologisk senaste decenniet eller så, och han var alltid mest intressant inom analytisk estetik (Photography and Representation är en klassiker), men den här kommentaren gäller i allra högsta grad för Sverige, vars utbildningsnivå och universitet dessutom inte kommer i närheten av de Scruton beskriver i England. Vårt förfall har varit mer genomgående, och han har rätt i att egalitära idéer där mest varit av ondo. Inte jämlik ‘access to education’, men idén att alla kan lära sig ungefär samma saker, eller att alla har rätt att bestämma över en utbildning de rimligtvis inte har någon aning om vad den innebär förrän de genomgått år av forskning.

  5. Om du gillar ‘vänsterideologers’ argument bättre — av ideologiska skäl, får man förmoda — kan jag ge dig en tung referens som hade hållit med. Jag hade förmånen att vara en av G. A. Cohens sista studenter, och så mycket han ogillade Scruton så hade han hållit med om att man måste vara noggrann med *vilken* jämlikhet man talar om. Ronald Dworkin talade också om detta på ett minnesseminarium för Cohen i Februari i år. Dworkin, som egalitär liberal, var t.ex. mer benägen att begränsa lyxkonsumption är Cohen, som menade att ‘dyra smaker’ kunde tillåtas i högre grad om utfallet i pleasure var liknande. En ‘ojämlikhet’ som Cohen höll för självklar — eftersom den är självklar — var att människor har olika naturliga talanger, och att dessa går att utveckla. Vissa människor kan inte nå vissa nivåer, utan att lägga någon värdering i det eller dra normativa slutsatser, och vissa har mer auktoritet inom vissa ämnen än andra. Dessa personer, i allmänhet professorer och andra forskare som bevisat sig genom ‘continuous peer review’ i konkurrens med andra forskare på hög nivå, måste av naturliga skäl avgöra vad man bör lära sig och inte. Det finns ingen annan standard att gå efter. Vad en outbildad person ‘tycker’ är alltså ointressant. Jag uttrycker det här odiplomatiskt, men det här är en obekväm sanning det svenska universitetet måste ta itu med, och en sanning den inte tagit itu med. Något som går in i detta är frågan om universitetets syfte, vilket allt oftare i Sverige tas för att vara någon slags utbildningsfabrik som är till för studenterna och ekonomin. Inget kunde vara mer felaktigt! Ett universitets huvudsyfte är givetvis forskning, dvs sökandet efter sanningen, och att förmedla ‘överförbara färdigheter’ genom forskningsledd undervisning — ett sätt att tänka, och metoder att använda, inom olika discipliner.

  6. Ursäkta diverse slarvfel ovan. En av Cohens mer berömda artiklar i ämnet, och en bra överblick, är ‘On the Currency of Egalitarian Justice’ (Ethics, Vol. 99, No. 4 (Jul., 1989), pp. 906-944)

Kommentarer inaktiverade.