Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.

Advertisements

6 reaktioner på ”Det är moderaternas tid nu

  1. Ja, det ser så ut. Moderaterna verkar hittat ett recept för politisk förändring som går hem i stugorna. Gärna sänkt skatt men i så fall så att det känns i plånboken för vanligt folk.

    Sedan har de ju också avskaffat förmögenhetsskatten men det var ju en mycket liten del av de totala skattesänkningarna.

    Att de sedan kombinerat detta med ökat statsstöd till kommuner och landsting och en rad andra rena välfärdssatsningar har skapat en bild av ett parti som inte vill se radikala förändringar. Folk gillar ju inte sånt.

    Parallellt med detta har socialdemokraterna konsekvent spelat bort sina bästa kort. Exempelvis bortsåg man från innebörden av valförlusten och tolkade den relativt lilla nedgången för egen del som ett på sikt litet problem. Kanske trodde de att ”vi behöver bara göra samma sak en gång till, fast lite bättre, och så vinner vi”. Notera att hela deras ”topplag” för årets valrörelse i praktiken är Göran Perssons gamla gäng.

    Mona Sahlin blev dessutom överkörd av sitt parti när hon i början startade upp en ambitiös förnyelseprocess. Detta skulle kunnat skapa nyfikenhet på partiet men så blev det alltså inte.

    Men, åter till moderaterna. I grunden tror jag, som borgerlig sympatisör, att de kunnat nå dessa framgångar för att svenskarna är ganska konservativa. Och i sin arsenal har moderaterna bland annat en idéhistoria som sträcker sig från Edmund Burke. Man har alltså i grunden teorier om stark skepsis mot kraftfulla samhällsomvandlingar, i motsats till exempelvis det som idag beskrivs som nyliberalism.

    Konservatismen är ju idag mer ett sätt att se på samhället snarare än att ha ett politiskt mål (om man nu inte är kristdemokrat… typ). Reinfeldt pratar också ofta om att ”hålla ihop samhället” och ”ta ansvar för hela landet” och liknande. I grunden ett sätt att se på samhället hämtat från konservatismens grundtanke om att samhället är att betrakta som en avancerad organism som man ödmjukt bör inse aldrig till fullo kommer förstå, och därför bör förändring ske i rimlig takt.

    Detta kombineras sedan med en liberal syn på vartåt samhället ska utvecklas. Och vips finns både mål och metod.

    Ror han med Alliansen och Nya moderaterna i land detta är f*n inte dålig – men det verkar ju som att han har goda förutsättningar.

    (Förutsatt att de inte klantar till det, loggar in på ”fel” dator eller missar nån tv-licens…)

  2. En liten korrigering först: Alliansen är inte regeringsdugliga, men de är bra på att hävda det. Jämför lagrådets hårda kritik av mängder av lagförslag och det totala underminerandet av remissförfarandet under den gångna mandatperioden. Hanterandet av sjukförsäkringarna är kanske det mest radikala exemplet. När det gäller ekonomin har man mest haft tur eller fått eventuella kriser lösta av andra (jämför det västsvenska fordonsklustret).

    Sedan är det ju så att arbetarrörelsen i bred bemärkelse inte gör mycket väsen av sig, vilket är tragiskt. Om Alliansen vinner valet och ingen mobilisering inom existerande strukturer kommer till skott så kommer vi bli tvungna att bygga nya. Var det inte några unga socialdemokrater som publicerade en skrift betitlad ”snart går vi utan er” eller något i den stilen? Vad har hänt med dem? Har de fått höjd lön för sina ombudsmannauppdrag för att hålla tyst?

  3. Jag är inte säker på att man kan hävda att Alliansen har folket med sig på systemskiftet. De har en stor del av folket med sig på vad de låtsas göra, retoriken säger, men jag tror inte att de har folket med sig på vad de faktiskt gör- de flesta har ännu inte märkt av konsekvenserna.

    Möjligheten att luras beror delvis på att S så att säga hade förberett landet för Alliansen. Det är idag en minskande andel av svenska folket som vet vad socialdemokrati var en gång, då – innan den fick för sig att den framför allt måste vinna Stockholms medelklass.

  4. Jag får erkänna att det är korrekt att ifrågasätta regeringsdugligheten på objektiva grunder. Det är onekligen så att påtagligt många saker blivit fel – det är nog snarare handlingskraft som visas. Regeringsdugligheten blir indikerad också av att partierna håller ihop sin koalition.

    De borgerliga partierna ”behövde” forma en tajt allians. Men genom att göra det tvingade man mer eller mindre in de rdögröna – och SAP – i en koalition som de inte alls hade behov av. Vilket jag tror är en viktig förklaring till att det inte riktigt lyfter för de rödgröna. De rödgröna fungerade nog bäst som en sol med två månar, bildligt talat.

    Så även där har M lyckats omforma det politiska landskapet till sin egen fördel. Skickligt, på min ära. Skickligt.

    VS

  5. … tilläggas kan att den borgska äventyrspolitiken (reallönestagnation eller -sänkningar betalade med skatteavdrag, dvs nedmontering av det gemensamma) är en repris på den som drivit fram den kris som skakar världens ekonomi för tillfället. Men om detta må vi bara berätta i förbigående i nån liten debattartikel undangömd i Aftonbladet…

    Men Schlingmann, Borg, Reinfeldt och vem det nu i övrigt är som ligger bakom det hela är förstås skickliga. Skickliga spelare måste dock också ha tur, och att S valde Sahlin som den som skulle leda vandringen ut i öknen var nog ett otroligt lyckodrag för M.

Kommentarer inaktiverade.