Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS

Annonser

9 reaktioner på ”Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

  1. Kanske är dagens socialdemokrati ett parti som inte vågar ta risker (förändringar är trots allt en risk), handlingsförlamade av tanken på att en förändring skulle innebära ett ännu större väljarbortfall än att sitta still i båten?

  2. Anna Bendz:
    Nu har ju socialdemokraterna verkligen ändrat sig och ordentligt sedan 70-talet. Det är ett helt annat parti idag, så att ändra sig klarar de uppenbarligen – om de vill. Problemet är nog att de idag vill samma saker, i stort sett, som Alliansen, alltså inte ändra något i något väsentligt avseende.

    Vänstra stranden:
    Sedan tror jag att du har rätt i att det inte handlar om att MS är kvinna och tror också att en del av orsaken till det låga förtroendet är att hon försöker spela landsmoder. Verkar som om hon försöker härma Reinfeldt i lågmäldhet och menlöshet. Jag var ju med på den tiden Mona kom in som yngsta kvinna (tror jag, väldigt ung var hon i alla fall) i riksdagen och då hon var människa, pratade som folk, engagerat och övertygande, och ansågs vara rena röstmagneten på kvinnliga väljare bl.a. för att hon var så ”folklig” och naturlig. Idag är hon så sönder-PR-tränad att man lika gärna kan lyssna till en kaffepanna.

    Men sedan tror jag också att en hel del äldre väljare minns hennes eviga tjat i början av 90-talet om att ”vi har levt över våra tillgångar”, då när somliga hade spekulerat omkull hela Sverige genom att köpa upp halva Europa – för lånade pengar. Det var inte ”vi” det, men vi skulle betala och det talade hon också om. Jag minns i alla fall, och sedan dess är hon inte min favorit.

    Tobleronen minns många också, men den struntar jag i, fast jag finner det anmärkningsvärt att människan inte kunde sköta sina betalningar till dagis och dessutom glömde betala en massa parkeringsböter som hon aldrig borde dragit på sig dessutom – bl.a.

    Ovanpå detta har vi medieskuggan och de borgerliga massmedia som gör sitt för att hon ska få låg tilltro. Jag anar vad som komma ska ju närmare valet vi kommer.

    Jag sade det då och tror fortfarande att det var ett allvarligt misstag att välja henne till partiledare. Ganska många väljare är ju trots allt över 50 år – och minns både vad hon sade och gjorde och vad socialdemokraterna var för parti en gång.

  3. Förtroende förtjänar man, Sahlin har haft många år på sig att bygga upp förtroende, det har hon misslyckats med. SAP gjorde ett praktfullt självmål när hon valdes. Hade ni valt en kvinna som inger förtroende och utan historiska belastningar(Jämtin exempelvis) så hade ni vunnit en promenadseger i september, utan stöd från vänsterpartiet.
    V.s inmarsch på arenan gör det svårt att driva förändringsarbete inom SAP eftersom V är 70-tals nostalgiker och väljarna påminns om SAP på 70-talet. Därmed skjuts nödvändigt nytänkande upp inom SAP. Vilket förhindrar alliansväljare på vänsterkanten att rösta på SAP.

    Som liberal är jag nöjd med Sahlin som partiledare för SAP.

  4. Jag tror helt klart att problemen för Mona ligger djupt inbäddade i partiet. Och trots extremt torftiga medlemssiffror och vikande engagemang så är det fortfarande en koloss, med betongfötter. Om någon förändring ska ske så tror jag att Mona ska bortse från kommentarer om att förändra sig si eller så och fokusera enkom på sakpolitik och släppa fram sig själv. Nåväl – detta är ju också någon form utav råd om förändring, men ändå. Sedan är patriarkalet kanske starkare inom S än vad vi kan tro. Huga huga.

  5. Självklart är problemet kollektivt, och delas av alla socialdemokratiska partier i Europa.

    Så länge de envisas med att vara bleka kopior av högerpartier och tro på Marknaden (ska uttalas med samma spända röstorgan som gamla kommunister uttalade Partiet), så kommer majoriteten att rösta på originalet, dvs högerpartierna själva. De måste ju trots allt vara bättre på att föra marknadstillvänd politik.

  6. Det är bara det kollektiva i problemet som är självklart. Något annat säger jag inte. Dvs att det är likdant i hela Europa. Det räcker det ju att titta på valresultaten för att konstatera.

    Beträffande orsaken låter den sig naturligtvis diskuteras.

Kommentarer inaktiverade.