Aha, jag är republikan! Eller?

Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.

Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.

Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.

Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!

Advertisements

24 reaktioner på ”Aha, jag är republikan! Eller?

  1. Håller ju med dig nästan om allt, men en sak med republikanismen är lurig: Vem ska anses ha ansvaret för att skapa en situation där medborgarna aktiverar sig? För en hyper-liberal blir ju svaret att det får folk sköta själva (och skylla sig själva om de inte gillar resultatet av sina val). Mitt svar har alltid varit att ansvaret här vilar tungt på samhälle och politiker: om inte institutioner och (presumptiva) makthavare förmår formulera politiken så att den lockar, så får dom skylla sig själva. Det jag menar är ju inte populism, förstås (för den formulerar ju inte politiken, den bara låtsas). Men vad är en republikansk åsikt om detta? Svårt att se ett självklart svar utifrån grundtanken om ett delat ansvar mellan styrande och styrda…..

  2. Christian: Mm, viktig invändning. Ibland har jag (lite på skämt det medges) föreslagit att alla medborgare måste vara medlemmar i ett politiskt parti.

    Men, med tidens gång framstår idén som allt mindre tokig tycker jag. En del har föreslagit att man skall lottas in i parlamentet men jag tycker det är sämre. Med obligatoriskt partimedlemskap är man med i mobiliseringen, inte som beslutsfattare, och vi bibehåller därmed en viss representativitet i systemet.

    VS

  3. Jag tycker det är tveksamt att räkna anonymt massmedverkande i politik som särskilt republikanskt (à la piratpartiet). Ingår det inte i idealet att kunna stå upp som individ på våra politiska fora (alltså i ganska bokstavlig bemärkelse) och försvara sina åsikter. Medborgardygden måste väl uppstå i ett socialt samspel mellan icke-anonyma individer och inte hemma på kammaren… Sedan sedan skall det väl också sägas att republikanism har något smått elitistiskt över sig, eftersom den har deltagande som ideal – och tiden och kunskapen som krävs för detta är som bekant inte jämnt fördelad.

  4. Mikael: Jag håller med om att anonymitet inte är en dygd i en republikansk ideologi, men vilja att mobilisera personer även om de inte vill bära partinål ligger i linje med republikanismen.

    Castoriadis betonar att i Aten var den en skyldighet inte bara att delta och uttala sig utan också att göra det ärligt, öppenhjärtigt. Poängen är ju att vi lite grand lutar åt svärmens intelligens här – tväremot elitismen är det inte kunskap och tid som är avgörande för vem som kan och får påverka politiken. Mitt förskag är ju också motsatsen till elitism.

    VS

  5. Det där med obligatorisk deltagarplikt är intressant, särskilt om man kopplar det till frågor om decentralisering av beslutsprocesserna. Det handlar ju inte bara om styret av hela riket, utan även om regioner, kommuner, stadsdelar etc. Kanske blir det mer självklart att ta del av det ”offentliga livet” om det innehåller element av bostadsrättsförening (vilket verkar självklart för de flesta att engagera sig i)?

    Sedan tillkommer dock problemet med hur en republikansk och decentraliserad politisk enhet ska hantera kapitalistiska företag av multinationell status. Men det är klart, det skulle ju inte vara ett problem under socialismen…

  6. Får jag inflika att behovet av tid och kunskap beror på vilken beslutsfattande nivå vi pratar om. Folk som deltar i lokal politik har kunskap genom sitt blotta boende i det lokala. Idag har förövrigt politikerna infört möjligheter för alla att lämna medborgarförslag, synpunkter och klagomål på samma vis som alla vuxna fria män hade i Aten. Apropå Piratpartiet finns en dansk forskare jag glömt namnet på som länge studerat möjligheterna med direktdemokrati via nätet eller via telefon (teledemokrati). Jag minns dock inte om han menade att alla frågor skulle beslutas på så vis.
    Angående Castoriadis om att alla vuxna atenska män hade skydlighet att delta, så var det väl så att de hade rätt att delta vid folkförsamlingsmöten. Iallfall de 6000 första som fick plats där vid varje möte, vilket motsvarade mellan en knapp 1/5 och 2/5 av de som erkändes som medborgare. De viktigaste ämbetena tillsattes via val och tillföll oftast eliterna. Men 600-700 tjänster tillsattes varje år via lott. Att skifta mellan att styra och styras var en dygd. Men var det verkligen ett tvång?

  7. Jag tror att jag sagt detta till dig i email! För en mer utförlig fransk variant, läs Cécile Laborde ‘Critical Republicanism’. Vi hade problem när jag skrev min masteruppsats, eftersom det inte finns republikanska teoretiker i Sverige.. Vet dock att republikanism förutsätter någon form av patriotism — du måste koppla ansvar till något, något som du bör känna för. Maurizio Viroli har en intressabt artikel om skillnaden patriotism (bra)/nationalism (ofta dåligt). Osäker om den publicerats dock.

    Om storleksinvändningarna: kanske gäller den här invändningen mot repu liksom mot socialism (se GA Cohens Why Not Socialism?). Men Sverige är också otroligt homogent och har fungerat ‘republikanskt under kung’ som Machiavelli inte trodde var möjligt. Att uppmuntra medborgardygder — att man måste ta ansvar för sitt samhälle — kan väl omöjligt vara dåligt? Möjligen då för en ultraliberal, men liberalismen är självmotsägande och självdestruktiv.

    Om elitism: vi måste lära oss skilja mellan auktoritet och elit. Vissa kan mer än andra, och det ska vi dra nytta av! Det finns ett destrukivt stråk av jantelag här. Se igen Laborde, hon har en extremt egalitär tvist på sin republikanism.

  8. Främmande i den nordiska traditionen??? Mina förfäder på båda sidorna var småbönder och kommunalpolitiskt verksamma.

    Min farfar satt i fattigvårdsnämnden (som det hette då) och var dessutom kooperatör i stor skala. Han tog initiativ till ett kommunalt elverk med bönderna som delägare, han satt i Konsumstyrelsen och han tog initiativ till vägbyggen mellan byarna. Min morfar satt i skolstyrelsen. Min morfars far var kommunalordförande. Dom var vanliga småbönder precis som deras grannar.

    Så visst var republikanismen en levande tradition, åtminstone i små norrlandssocknar som deras. Förmodligen är det deras förtjänst att jag engagerade mig i miljörörelsen på 70-talet, dvs i värnande om det gemensamma mot olika försök till exploatering.

    Det var förstås annorlunda i socknar som dominerades av storgods och storföretag.

  9. Exakt Jan Wiklund, vi hade och har det här sättet att tänka. Framförallt hade. Skillnaden är att det skedde organiskt i Sverige, medan det i USA och Frankrike skedde genom ‘social engineeing’ och revolution (tänk federalist papers osv). Det finns ingen tradition av diskussion i offentlig svensk debatt som kan anknyta till en republikanks tradition. Dessutom verkar patriotism inte längre vara en dygd i Sverige. Du kan inte lika enkelt, som i USA eller Frankrike (för att ta de mest berömda moderna exemplena [sic?]) säga ‘ask not what the Society can do for you, ask instead what you can do for the Society’. Däremot får vi inom industri, fortfarande tack och lov!, människor som tar initiativ för att gå ner i lön under dåliga år, arbeta på nya lösningar på fritiden etc, företag som styrs av konsensussökande pragmatiker (ie ingenjörer) snarare än ekonomer — exempel på dygden prudenza som är så framträdande i republikansk litteratur!

  10. Christian Munthe: Ett första steg måste vara att formulera en teori om vad projektet Sverige är (jag följer MacIntyre i att kalla en nation ett projekt här). Eftersom detta är kontroversiellt i Sverige, eftersom semi-rasistiska partier har monopol på den sortens tankegångar, får man börja med att krossa politisk korrekthet och börja använda argument i debatten. Det är sådana som du och Marie Demker som måste göra det, och med allmänt stöd från forskarsamhället. Det måste gå att diskutera utan att omedelbart ta ståndpunkt. När David Miller argumenterar för nationalism i England är det ingen som tror att hans åsikter går ihop med BNP ens lite grand. Varför? Därför att han är professor i politisk teori i Oxford, alltså är han värd att tas på allvar. Som vissa etnologer i Sverige påpekat är det inte lika lätt att ha en nyanserad debatt i Sverige. Men man måste ändå försöka!

  11. Angående likheten med det nordiska: Visst kan det finnas likheter i utförandet av en gräsrotsdemokrati, men jag tror nog det är att dra det för långt att påstå att sockenstämmorna var exempel på republikanism. Vilket inte betyder, nota bene, att det inte skulle funegra här. Bara att vi är ovana att tänka med dessa begrepp.

    VS

  12. @ Christian Munthe igen: Låt mig förtydliga. Rent generellt kräver republikanism utbildning i medborgarskap, det är därför ovan efterfrågade diskussion också krävs. I vad är vi medborgare? Vad betyder den gemenskapen? Varför exkluderas icke-medlemmar? etc. Delat ansvar kan inte uppnås förrän både ‘makthavare’, dvs de som tillfälligt har hand om det allmänna som inte har verklig ‘makt’ över människor, och medborgare är överens om vad nationen är, ungefär vad som krävs för dess upprätthållande (kanske dygder som hederlighet, plikt osv), vilket liv den möjliggör, varför vi värderar det livet. Etc etc. Liberalismen gör också detta, men istället för argument får vi de osynliga, ‘självklara’ svaren. Dvs det finns inga alternativ till modern kapitalism (så den underliggande sociologin argumenteras öht inte för), det är självklart att vi delar upp livet i olika avgränsade steg (liten, skola, arbete, pension, privat, arbete etc), frihet kräver att individen har en så stor sfär som möjligt, frihet handlar mest om hur många val man har (och ofta handlar det om val i materiella ting). Men även liberaler värderar ju politisk frihet högre än friheten att röra sig i trafiken utan rödljus, varför ‘det goda’ definierats redan där. För den bästa genomgången av de här argumenten som en svensk filosof kan få sig till livs rekommenderar jag Laborde & Maynor (eds). Republicanism and Political Theory. Oxford: Blackwell, 2008.

  13. (och jag menar givetvis inte att du inte redan fått dig dom till livs redan, jag menar att de preciseras här, och att alla av vikt kommer till tals)

  14. ”Tror” inte? Det må vara att du kanske kommer från en annan del av landet än jag, kanske brukssamhälle eller gods – men jag skulle vilja påstå att skogsbygden var väl så republikansk som USA. Fast det inte teoretiserades omkring det. När en delegation från Särna under ledning av Tysk Harald Eriksson for ner och argumenterade med landshövdingen om var järnvägen skulle dras på 20-talet visade den inte ett spår av undersåtlighet, snarare tyckte Tysk Harald att landshövdingen var dum som inget begrep. Anekdotisk bevisföring, visst, men sådan var kulturen.

    Och de kommunala uppdragen var en nödvändighet att fylla om det kollektiva skulle bli gjort och allmänningen skötas. Det var så republikanskt som du kan begära.

  15. Och när jag ändå håller på – vad var de traditionella folkrörelserna från ca 1890 och framåt om inte en uppvisning i republikanism? Kanske lite för mycket rentav, med deras städade skötsamhet och noggrant bokförda uppdelning av funktioner och fattande av beslut. Åtminstone lika republikanskt som Frankrike, där ”republiken” 1848 uppfattades som ”de samlade skråna” (enligt William Sewell). Ett slags samhälle(n) i samhället, med klara ambitioner att *bli* samhället.

    Så visst fan finns en republikansk tradition i Sverige, oavsett om man kallade det så eller inte. Det är först efter andra världskriget som det Erlander kallade ”servicedemokrati” tog över kulturen, dvs ett renodlat konsumistiskt förhållningssätt till det offentliga.

  16. Jan: Nejnej, det var statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl som hittade på begreppet servicedemokrati.

    Jag vidhåller att dina exempel är goda, men det behövs något mer än enstaka element som liknar en annan tradition för att vi skall tala om ideologisk påverkan. De svenska folkrörelserna kommer ur en andra källor än den kontinentala republikanismen. Annars blir det som när man tror att ord är släkt med varann för att de låer likadant eller stavas likartat.

    Daniel: Jag har noterat ddina tips – just nu står jag på kö på biblioteket för ett flertal av pettits arbeten… jag har fullt upp 🙂

    VS

  17. Flera blogginlägg här sätter fingret på något jag alltid känt: det politiska landskapet är trist. Låst. Implikationen av det är givetvis att det politiska landskapet behöver ritas om i grunden. Fast går det?

    Att t.ex. värna om autonomi och undanröja dominans och kontroll är väsensfrämmande i vår socialdemokratiska kultur (i USA är det däremot en vanlig kultur). En tradition som bygger på att en stark stat ska fixa allt. Vi ska lyda och betala skatt. Från bruksorten jag är uppfödd fanns ingen vilja till autonomi, tvärtom, allt man vill är att de få dominerande företagen ska fixa allt åt alla tillsammans med kommunen. ”Stat” och kapital sitter bokstavligen i samma båt och detta tack vare stödet från dom röda arbetarna som vill ha det precis så. Tryggt, förutsägbart, stabilt, så som det alltid har varit …

    Socialism kan inte göras om i grunden, då är det bättre att avsluta helt och börja på nya projekt. Men socialdemokratins elit-skikt kommer aldrid ge upp frivilligt, de vill makt för maktens skull och de har vanan och för många har för mycket att förlora på att bygga nya projekt under andra namn …

    Piratpartiet ser jag som aktivism-demokrati. och de är för små och smala för att överhuvudtaget vara intressanta.

    Det är inom högern och de gröna som republikanism kan ha visst stöd (särskilt inom de gröna förståss, delar av alternativrörelsen har stor respekt för autonomi). men med tanke på att t.ex. socialliberalismen nästan är utrotad inom Fp, så är jag skeptisk till dom. Snarare M, som på senare tid tagit in nischen som de nya socialdemokraterna. Eller Kd?

    Nej, jag tror blocken behöver brytas upp, och att socialism måste avskaffas som ett första steg i detta projekt, så att ord som rättvisa och frihet och jämlikhet och gemenskap och autonomi osv kan få ett fräschare och mer humant innehåll för framtiden ….

  18. Naturligtvis är källorna andra. Den kontinentala republikanismen är, åtminstone enligt Sewell, en stadsföreteelse, sprungen ur hantverkarskråna, medan den nordiska förmodligen främst är en bondeföreteelse.

    Men visst fanns det ändå en påverkan, gesällvandringar förekom hela tiden vilket vi inte minst kan läsa hos August Palm.

    Och så har vi den ständiga transatlantiska påverkan via emigrationen, som påverkade de tidiga folkrörelserna en hel del. Inte minst de frikyrkor som växte upp i de mest moderna miljöerna – stationssamhällena – i mitten av artonhindratalet och som inspirerades av amerikansk mission.

    Jag kanske inte behöver nämna att jag främst är intresserad av den folkliga republikanismen medan jag är betydligt mindre intresserad av lärda spekulationer kring temat.

  19. VS: Lite oroväckande eftersom jag själv har ‘A Theory of Freedom’, som jag inte är klar med än.. 😉 Om det är av intresse vet jag att Pettit reviderat sin syn lite och kommer att presentera sin nya teori som årets Seeley Lectures i Cambridge snart. Det ska tydligen främst handla om hur rep. frihet kan omsättas i verkligheten, vilket torde vara intressant.

  20. Utan att gå in i de teoretiska eller historiska diskussionerna kring republikanismen så tror jag att republikanska idéer verkligen skulle kunna göra nytta i Sverige. Framförallt eftersom medborgarnas politiska engagemang sätts i fokus. Som någon nämnde i kommentarerna så innebär socialismen ett problem iom. att staten blir lösningen för allt och folket pacifiseras. Liberalismen har i stället problemet att det är svårt ställa några krav på politiskt engagemang från medborgarnas sida. Politiken lämnas till dem som är intresserade att hålla på med dem. Med republikanismen så kan direkt börja tala om medborgarens ansvar. Det behöver inte betyda att människor tvångsansluts till partier. Jag tror inte heller det skulle vara en bra idé. Däremot så blir det tydligt varför staten ska skapa möjligheter för medborgare att engagera sig samt att lösningar på samhällets problem inte alltid måste vara statliga. Det öppnar helt enkelt för civilsamhället vilket jag tror skulle vara bra för vårt samhälle.

Kommentarer inaktiverade.