Jag konservativ? Vafalls!

Konservatismen är den ideologi som antagit och teoretiskt kan anta flest skepnader av våra ideologiska -ismer eftersom den knappast har några urkunder likt ”Kapitalet” eller har barnmorskor som liberalismens John S Mill och Adam Smith. Länge stod ju kampen mellan konservatism och liberalism och i den tvekampen var konservatismens roll att hålla tillbaka och bevara det som liberalerna ville reformerna. Därefter har vi sett olika former av konservatism passera förbi där socialkonservatismen och nationalkonservatismen kanske är de tydligast som levt vidare in i vår tid i vår del av världen.

På Svenska Dagbladets kultursida förs en liten debatt om konservatismens brist på intellektualitet, och även på DN:s kultursida (ej på nätet) har motsvarande diskussion blossat upp. Roland Poirier Martinson – SvD:s ledarsida – pekas ofta ut som en konservativ opinionsbildare. Men idag skriver han glatt om valfrihet som knappast gör honom annat än rätt liberal.

Finns det någon politisk konservatism idag? I Sverige kan jag inte se någon som mobiliserar eller aktiverar en sådan i alla fall. Det som ibland kallas konservatism – t ex Kd:s utfall mot teaterregissörer och andra radikala kulturarbetare – är mest populism. Och Sd:s program kan möjligen kvala in som nationalkonservatism, i vissa delar. Men någon intellektuell och politisk konservatism värd namnet ser jag inte vid horisonten. Eller, vänta nu, i akademikerkretsar är konservativa tänkare från perioden före andra världskriget smått populära. Edmund Burke, Carl Schmitt, G W A Hegel och kanske Wilhelm Röpke är namn som dykt upp på senare tid i akademiska debatter.

Själv har jag studerat konservativa ideologier i politisk praktik sedan två decennier, främst gaullism, kristdemokrati och sverigedemokrati, och finner tanketraditionen oupphörligt fascinerande. När sonen påpekade att hans mamma var konservativ eftersom hon krävde att digitala apparater skall utformas efter människans behov och inte efter kommersiella dito så såddes ett litet frö hos mig. Borde vi inte ha en idédebatt med lite bredare anslag än vi har idag?

Konservatismen har en på sätt och vis pessimistisk människosyn. Konservativa misstror människans möjlighet att ständigt anpassa sig, är skeptisk till snabba förändringar och tveksam till effektvitets- och rationalitetsargument. Samtidigt finns en tilltro till människan som kollektiv (mankind). Den konservative tänker sig att människan under seklen genom kreativitet och eget arbete frambringat en värld som i många avseenden är god, att ändra på den därför att ett viss folk vid en viss tidpunkt fått för sig att det skall göras är inte tillrådligt. Konservatismen har ingen tydlig utopi utan ser framför sig ett samhälle som organiskt rör sig framåt och utåt i en ständig utveckling som kommer från människans egen förmåga och de strukturer hon byggt upp som ett stöd för sin utveckling.

Sedan 1980-talet utgör liberalismen en homogeniserande diskurs som knappast tillåtit någon form av reell opposition. Det är inte nyttigt för svensk politik att debatten handlar om vilken sorts liberal du är – grön, röd, ljusblå eller mörkblå –  och inte om politiska motsättningar som rör synen på människan, staten och visionerna om ett gott samhälle. Jag tillhör dem som misstror människans förmåga att leva i de avancerade teknologiska system vårt intellekt förmår skapa. Jag tillhör dem som tror att människan är en social, andlig och kollektiv varelse, i behov av starka strukturer som stöd men med erkännande och bejakande av individens kreativitet. Jag tillhör också dem som misstror män med visioner och hellre ser på människan som en del i en större organisk utveckling. Och jag tillhör dem som tror att allmänbildning, beläsenhet, kulturskapande och dygdiga ideal är oundgängliga element i en god medborgaruppfostran. Och jag tror på människan – denna fantastiska varelse vars särmärke är att vara både skapad och skapande. Så, ja, jag är väl konservativ då. Om inte annat så för att bryta den liberala diskursens hegemoni.

Annonser

60 reaktioner på ”Jag konservativ? Vafalls!

  1. Du är helt i linje med den Engelska traditionen, där det knappt funnits någon verkligt intressant högerkonservativ sedan Oakeshott, men där sådana som G. A. Cohen och Charles Taylor — m. fl. akademiska marxister och aristotelianer — istället fört kampen för att människan, och inte minst människan-i-ett-samhälle, ska vara i centrum. Jag försökte påtala detta för SvD, men det är oklart om någon på allvar får utmana deras liberala hegemoni.

  2. Daniel: Intresant. I Sverige är vi nog lite inlästa i vår egen tradition och rätt blinda avseende konservatism.
    Ivar: Nej, tyvärr ingen felskrivning. Det är ett uttryck jag ofta använder mig av. ”Män med visioner” är livsfarliga. Jagtror att de senaste tio åren har ordet ”vision” förändrats och möjligen borde jag också ändra uttrycket. Män med visioner har jag mött en hel del, inte bra. Pragmatiska män är det bästa jag vet 🙂

    VS

  3. Är det ett uttryck i stil med ”jag misstror starka kvinnor” eller mer specifikt om historiska tänkare som fortfarande präglar oss? Jag ställer gärna upp på att många manliga tänkare historiskt sett har ställt till med massa hemskheter. Favoriterna i förstörelse är kanske de tyska och franska geopolitikerna från tjugotalet och framåt. Med tanke på hur de influerade först de tyska nazisterna och sedan USAs realistiska skola så kan jag väl också säga att jag fruktar ”män” med visioner.

    Men ändå, det allra tydligaste exemplet på en visionär som världen bugade inför nyligen är väl ändå Obama. Hur ser du på honom? Är han ett undantag från regeln eller misstror du honom också?

    En annan fråga, vad ska man vara pragmatisk med ifall man inte har en vision att utgå ifrån?

  4. Ja, pragmatismen är ju den konservativa grundideologin i samhället idag, så där är du ju hemma.

    Mindre tillspetsat så kan man väl tillägga att rätt lite av det du kallar konservatism (minus skräcken för män med visioner då) ovan hade fungerat alldeles utmärkt inom den tidiga arbetarrörelsens program. Det är, tycks det mig, inte konservatism som är den saknade ideologin i dagens politik. Det är socialismen.

  5. Felformulerat. Det skulle stå: ”Mindre tillspetsat så kan man väl tillägga att rätt MYCKET av det du kallar konservatism (minus skräcken för män med visioner då) ovan hade fungerat alldeles utmärkt inom den tidiga arbetarrörelsens program.”

  6. Ivar: Du sätter just fingret på den där punkten som jag nämnde, jag tror att ”vision” numera har ett annat skimmer. Jag minns de glada revolutionärer på 70-talet (alla män), svartklädda poeterna på caféerna under 80-talet (alla män) och sedan nyliberala Lacostarna på 90-talet (alla mäm). Ibland tänker jag på Joyce Johnsons bok ”biroller” som handlar om kvinnorna runt Ginsburg och Kerouac – de var motpolerna till dessa män med visioner.

    Jag lovar att ta en funderare på utrtycket.

    VS

  7. Jo visst känns väl konsrvatism som lite svårfångat men går du inte lite för långt: är inte den ”pessimistiska människosynen” länkad till patriarkala samhällspositioner och herre-dräng-förhållanden? Eller är det bara jag som är insnöad på svenskt tidigt 1900-tal?

  8. Jag förstår vad du menar. Jag tänker bara på om ett sånt uttryck inte är en inverterad version av uttalandet att den politiska historien inte innehåller några viktiga kvinnor. Det var ju debatt om det nu. Ifall det är män med visioner man fruktar, är det då för att historien saknar kvinnor? Eller är det för att det bara är män som tillåtits komma fram?

  9. Hjalmar: Du har helt rätt i att det behövs fler utmaningar. Och jag tror som du att den tidiga arbetarröreslen hade dessa ideal. Slutsatsen av det kan vi lämna till läsarna .-)

    Josef: Cameron är intressant. Men just nu verkar han ändå ha tappat. Skall läsa. Min gamle handledare (very british in tweed, indeed) brukade få något vått i blicken när han talade om Fabian Society. Vet inte om det påverkat mig…

    VS

  10. Urban: Måste misstron mot förändring kopplas till hierarki? Inte säker på det. Å andra sidan har du ju helt rätt empiriskt.

    Ivar: Kanske har du rätt om inverteringen. Jag tänker att det är män med sina visioner som skåpat ut kvinnor med lite med jordnära förslag.

    VS

  11. Jag tror att det ligger något i denna män-kvinnor distinktion förvisso, men jag tror inte att män med visioner som sådana är farliga, utan män som inte kombinerar det med en viss pragmatism. Dvs, män med *en* vision, som de inte viker ifrån, är farliga. Detta är dock konservatismens antites eftersom, precis som VS påpekar, konservativa vill ha organisk *förändring*, informerad av en känsla för historien. Jag får lust att citera både Cohens och Taylors företrädare (och lärare), liberala Isaiah Berlin:

    ”[T]he belief that there is one & only one true answer to the central questions which have agonized mankind & that one has it oneself — or one’s Leader has it — was responsible for the oceans of blood: but no Kingdom of Love sprang from it”

  12. Och f.ö. menade jag verkligen män. Jag tror det ligger något i Rachel Gilligan och andras teorier om en manlig, opersonlig moral och en kvinnlig, ‘ethics of care’. Båda behövs.

  13. Nej, män med *en* vision de inte debatterar, utan har bestämt sig för är den rätta. Ungefär som vissa nyliberaler/marknadskramare eller vissa feminister. *Diskussionen* om en vision är det centrala i konservatismen — dvs, för mig och Oakeshott och Burke et al — inte visionen i sig. Då får man all de där problemen med totalitära stater etc.

  14. Paradoxen kanske kan sammanfattas så här: för en konservativ så är bevarandet eller diskuterandet av vissa traditioner en förutsättning för förändring. Var det inte Adorno som kallade modernismen fullkomligt stillastående eftersom man missuppfattat detta, och förutsatt att livet från och med nu skulle organiseras på ett visst sätt, enligt ett osynligt mönster om vad det goda livet är — osynligt eftersom det hävdade att en diskussion om det goda livet inte längre var nödvändig.

  15. Roligt sammanträffande – har själv suttit och läst om konservatism idag. Apropå reaktionerna kring Arenas nummer om posthumanism (konservativa ledarskribenter hatar) skissar jag på en artikel betitlad ”Konservatismen är en posthumanism”. För så måste man väl se det – hela poängen med den konservativa hållningen (den pessimistiska människosynen, respekten för traditionen osv) är ju att Den Fria Människan är en myt, eller?

    Den pessimistiska människosynen är för övrigt någonting som har sina poänger… I min ungdom skulle jag välja det som Thomas Sowell kallar den ”utopiska” synen på människan (Rousseau/Paine/Galbraith) – idag skulle jag välja den ”tragiska” (Burke/Berlin/Hayek)… 😉

  16. Kalle P: Mm, kanske kokar det ner i detta: Människan är inte fri och kan därför inte leva som om hon vore det. Konservatism som realism? Vore intressant med en renässans för idédebatten i svensk politik.

    VS

  17. Indeed 🙂 Inte bara vad som gäller, argumentet är att utan den ständiga debatten kring den egna traditionen är förändring — eller åtminstone framåtskridande — omöjlig. Alasdair MacIntyre är kanske arketypen för den sorts marxist-cum-aristotelian som argumenterar så:

    ”There is no standing ground, no place for enquiry, no way to engage in the practices of advancing, evaluating, accepting, and rejecting reasoned argument apart from that which is provided by some particular tradition or other.” (Whose Justice? Which Rationality?)

  18. Artikeln som Josef tipsade om är intressant.

    Författaren, Phillip Blond har ju varit brittisk politisk idédebatts darling det senaste året med sin red toryism.

    Men för att citera Fabian Societys generalsekreterare: för att det ska bli en röd tory-revolution måste mycket blått blod flyta.

    David Cameron använder möjligen delar av Blonds bygge för att få lite ideologisk gravitas.

    Men eftersom den röda toryismen inte bara innebär en kritik mot välfärdsstaten och den individuella hedonismen (vänsterns fel enligt Blond) utan också en kritik mot monopolkapitalismens utbredning på de små företagens och sammanhangens bekostnad (högerns/Thatchers fel enligt Blond) lär väl åtminstone inte de senare delarna av hans program genomföras vid en konservativ valseger.

  19. Kristdemokraterna hade tidigare en ideologisk tidskrift,redaktör Hans F.Eklund denna tidskrift hade inslag av socialkonservatism med katolsk prägel.

    Anser Kristdemokraterna idag mer står för en vulgärkonservativ inriktning med populistiska inslag.Tidningen Världen Idag för fram dessa tankar i sina ledare.

  20. Den som försöker definiera konservatism gör det inte lätt för sig. Min ödmjuka åsikt är att konservatism som idealtyp huvudsakligen har innefattat ganska laissez-faire-betonad ekonomisk politik, men med positiv syn på välgörenhet och någon sammanhållande kraft i ”civilsamhället” (t.ex. religion) som underlättar sådan. En andra punkt som jag skulle vilja tillägga är skepsis inför alltför ”otyglad” demokrati, d.v.s. förordandet av olika typer av konstitutionella spärrar mot ”majoritetens tyranni”.
    Kritiken mot alltför ”uttänkta” planer för samhället har ju också nämnts av andra kommentatorer här. Det var tre punkter som jag främst skulle använda för att sammanfatta konservatismen på några rader.

    Sedan tror jag att man måste skilja på konservatism och kommunitarism.

  21. Jag tycker mig ha förstått, sedan jag läst ca 1500 böcker om folkrörelser – för redovisning se http://www.folkrorelser.nu/demokratins-barare.html – att alla stora folkrörelser har haft en konservativ impuls. Man har inte velat ha de förändringar diverse makthavare (”män med visioner”) har velat pracka på dom.

    Det gäller i allra högsta grad den tidiga arbetarrörelsen som ju var en reaktion mot lönearbete och fabrikssystem till förmån för hantverk och arbetarnas rätt att äga sina verktyg och bestämma över sitt eget arbete.

    Så småningom lärde sig de – och alla andra folkrörelser som det är något med – att ”plus ça change, plus c’est la même chose” gäller även inverterat, eller med andra ord: för att behålla det som är en kärt måste man förändra rätt mycket.

    De verkliga revolutionärerna, som Marx påpekade, är kapitalisterna som vill ändra på allt för att dra ut maximalt med profit från förändringarna. Här behövs en sund konservatism som motvikt.

  22. @ Wiklund: ”De verkliga revolutionärerna … är kapitalisterna som vill ändra på allt för att dra ut maximalt med profit från förändringarna”

    Kanske man skriva ‘var’ och ‘ville’: deras sociala revolution är för länge sedan genomförd. Det rådande paradigmet talar om obegränsad ’tillväxt’, vinst etc som odelat positivt. Så till den grad att man kanske kan börja ge Marx rätt snart igen.. Men (tyvärr) föds väl för många barn, som överlever alltför länge, för att han ska hinna få rätt.

    @ Olsson: ‘Sedan tror jag att man måste skilja på konservatism och kommunitarism.’

    Jo, men poängen är väl att de är de enda verkligt konservativa nuförtiden. Man kanske ska skilja på konservatism och Konservativa. G A Cohen:

    For the sake of protecting and extending the powers of wealth, big-C Conservatives regularly sacrifice the small c-conservatism that many of them genuinely cherish. They blather on about warm beer and old maids cycling to church and then they hand Wal-Mart the keys to the kingdom. They are thereby in tune with the propensity of capitalism, which is to
    maximize a certain kind of value, in sovereign disregard of the value of any things.

    Communitarians är väl vad Cohen skulle kalla small c-conservatives.

  23. Jag känner mig väldigt förundrad inför den här diskussionen om konservatism, i betydelsen ”den politiska konservatismens ideologi”.

    För mig står Edmund Burke för dessa ideal och han kallades åtminstone tidigare för konservatismens fader. Han hyste och talade för en organismisk samhällssyn där det arbetande folket var rått och obildat, skulle bli vid sin läst och måste styras med fast hand av den ädla överklassen, adeln. Genom århundraden hade mänskligheten samlat på sig kunskaper som visat sig goda och därför skulle de inte förkastas, hans konservatism var därför antiinellektuell dessutom.

    Men denna klassiska konservatism har vi nu inte sett i Sverige sedan 1800-talet ungefär. Därefter har de konservativa i Sverige väl närmast varit liberalkonservativa.

    Men den här bilden är ju ganska olik den bild andra ger här. Har bilden av den klassiska konservatismen förändrats på 40 år, eller vad har hänt?

  24. Kerstin: ”Konservatism” är förstås som andra ismer oändligt flexibel. En del, som hör hemma i överklassen, betonar konservering av maktrelationer och privilegier. Andra, som hör hemma i underklassen, betonar rätten att få leva som man är van och slippa utsättas för överhetens alla idiotiska manipuleringar.

    Daniel: Tror du att kapitalisterna är nöjda kommer du att vakna upp. Det finns ingen ände på deras vilja att knuffa oss hit och dit för att det ska gå ihop med deras vinststrävan.

  25. Tyvärr lite sent men: Illustrerar inte ovanstående att konservatismen är kopplad till hierarki. En, av någon utnämnd elit avgör vari det organiska består och vad som är otyglat. Det är de andras frihet som är de kon- servativas problem. Motstånd mot förändring förutsätter ett privilegium att bestämma vari förändring består.

  26. Jag noterar med glädje den livliga diskussion som posten givit upphov till. Konservatism är en ideologi utan program, skulle jag säga. det är när den blir socialkonservatism, nationalkonservatism eller liberalkonservatism som den blir direkt politiskt relevant.

    Men ja, kärnan finns nog ändå i någon slags idé om att den ordning (hierarki) som byggts upp också har ett värde. Men den hierarkin kan vara byggd på mycket annat än ståndsprivilegier skulle jag säga.

    Uppenbart tycker jag är att Sverige inte haft någon riktigt spännande debatt om högern sedan 1980-talet – vilket resulterade i nyliberalernas hegemoni (se t ex Kristina Boréus avhandling i statsvetenskap). Under 1960-talet utmanades samhället från vänster, under 1980-talet från liberalt håll och under 00-talet, tja, kanske från queer-håll? Vad under 10-talet?

    VS

  27. Pingback: Reflektioner
  28. Mycket intressant och välskrivet!

    Men vad ska man säga om kommunitarism … är det inte det som hela diskussionen syftar mot? Tycker nog Demkers ideal liknar det mer än konservatismen. Dygder, gemenskap, motverka vissa drag av liberalismen … kommunitarismen är rimlig och strävar mot nästa steg efter dagens ismer, medans konservatismen bara är ett trist motstånd, vill förhindra förändring, det är därför som socialdemokratin är sveriges största konservativa parti idag, de vill bara status quo, konservera samhället …

  29. Andreas Bjurström:
    Jag har visserligen bara levt i 66 år, men under dessa år har jag sett socialdemokraterna initiera närmast otroliga förändringar av samhället i riktning mot ökad jämlikhet först, men de senaste 25 åren i rakt motsatt riktning. Så att säga att socialdemokraterna inte är förändringsbenägna är faktiskt närmast skrattretande. Jag hade önskat att de varit lite mindre förändringsbenägna får jag ju säga, att de hållit fast vi jämlikhetsidealet och alla människors rätt till lika god skola, lika god sjuk- och åldringsvård ex. samt värnat mer om våra gemensamt ägda infrasystem.

    Du blandar ihop ordet ”konservativ”= ”vill inte förändra”, med begreppet ”konservativ politisk ideologi”. De är inte direkt synonyma. Denna sammanblandning gör man endera för att man inte känner till ideologiernas historia, eller för att man vill blanda bort korten för folk, göra propaganda alltså. Välj det som passar.

    Det föreligger annars stora skillnader mellan klassisk konservatism och socialdemokratisk ideologi (så länge S höll fast vid denna och innan man blev närmast nyliberala): Socialismen grundar sig i en helt annan människosyn än konservatismen ex. Den stipulerar att alla människor har lika värde – som just människor och därför är det rimligt med ett jämlikt samhälle, medan klassisk konservatism anser att somliga människor är mer värda än andra och därför värda mer av samhällets samlade rikedomar och resurser, för att bara nämna en av de stora och grundläggande skillnaderna.

  30. Kerstin,
    Jag tror att du av ideologiska skäl väljer att vara något för ytlig. Konservatismen är en föränderlig ideologi, med samhällets förändring så förändras konservatismens ideal. Konservativa iag är inte längre mot demokrati och pläderar inte för feodal-samhället LO t.ex. är en mkt konservativ organisation, men det är ju en helt annan form av status quo de försvarar. ELler Göran när han berömmer Kina för att vara stabilt, det är klassisk S-konservatism. Stabilt, effektivt, kollektivt, alla ska med vare sig de vill eller ej … S var förändringsbenägna innan de fick makten (tidigt 1900-tal, visionens tid), i början av sin maktperiod, men efter cirka 100 år av obrutet regerande har S blivit så trötta att de inte vill något (utöver att vara norm-centrala och behålla makten). Alla ska tvingas med men vi ska ingenstans. Motstånd mot både frihet och förändring alltså. Kan knappast bli mer konservativt 😉

    Men det intressanta är inte detta (S realpolitik är bara trist), utan kommunitarismen, som jag skrev. Den är värd att diskutera i tråden. Googla och läs på Kerstin, så lär du dig något nytt ;-P

  31. Efter att ha sett youtubeklippet om Timbrogängets musiksmak med en Poirier Martinson i samma Helly Hansen som jag använder i skogen vill jag också mena att konservatismens företrädare klädde sig bättre förr.

    (Nej! En Fred Perry kan inte se så slafsig ut)

  32. Anders Bjurström:
    Nu pratar du om något annat, men OK, i fallet Kina så hade vi en folkpartistisk liberal ordförande som uttryckte samma åsikt som Göran P, och just denna GP:s redovisade åsikt visar ju på en enorm förändringsbenägenhet, i alla fall bland Socialdemokratins toppar. Detta stödjer vad jag skrev. Dessutom delar han uppenbarligen sin uppfattning om det ”fina” med Kina just nu, med de högborgerliga ekonomiska eliterna i Sverige.

    Sen är jag nyfiken på vad du menar med ”frihet”. Vilken frihet har S tagit ifrån oss och när gjorde man det? Under mina vandringsår på jorden ledde Socialdemokraternas politik (fram till omkring 1985-90) till mycket, mycket större frihet för allt fler människor, ja för majoriteten i landet, bl.a. i att alla fick större valfrihet och fler möjligheter i livet.

  33. Apropå Red Tories: För många år sedan läste jag en intervju i nu saligen avsomnade Marxism Today (eller kan det ha varit New Statesman?) med en ”Tory Marxist”, han ansåg att Marx i pincip hade rätt om hur samhället fungerade, det vara bara det att han, torymarxisten alltså, hade valt motsatt sida av klasskampsbarrikaden.

    För övrigt är visioner för folk som saknar idéer, som nån sa.

  34. kerstin,
    Ett kort exempel på avgrunden mellan liberalismens respekt för individers och gruppers preferenser kontra socialismens syn att partiet alltid har rätt och att tvång är finnemang.

    jag var kårordförande för Göteborgs största studentkår. En grupp studenter avskydde våran studentkår och ville byta till en annan studentkår. Mitt svar: varsegod, vi vill inte tvinga er och respekterar era preferenser. Ledaren för socialdemokraterna blev ursinnig. Han menade att vår kår som var så stor hade tillräckligt med makt att tvinga dessa stackars studenter att vara kvar mot deras vilja. Dessutom menade han att vi på sikt har möjlighet att tvinga alla studenter att tillhöra vår studentkår, även studenterna på handels som avskydde oss. Vi är mäktiga, vårt mål är ännu mera makt. Endast en svag ledare minskar sin makt frivilligt resonerade denna socialdemokrat.

    Är det detta som du kallar frihet Kerstin?
    I så fall måste du nog använda nyspråket från 1984 där frihet och tvång är synonymer….

  35. Andreas Bjurström
    Haha, jo det är klart, den friheten måste ju vara viktigare än alla andra, som friheten att kunna studera även om föräldrarna inte är rika, som friheten att få arbete, som friheten att få en bostad, att kunna resa utomlands mm. Vad är sådant mot friheten att välja studentkår, friheter som vanliga människor inte hade i mina föräldrars generation.
    Så jag erkänner att du har hittat en frihet som jag inte ens tänkt på, för vill man inte kämpa för något annat än att få vara splittrade – så javisst.

  36. Jag har inte sagt något om vilka friheter som är viktigast. Jag visade bara med ett
    exempel att S generellt föredrar tvång framför frihet. Det är därför S säger ”Alla ska med” vilket sammanfattar totalitarismen i en enda slogan ….

    Förresten, var det bra att alla arbetare i sverige blev tvångsanslutna till LO och S på 70-talet? Är det frihet enligt din syn?

    Frihet är att bli tvingad till enhet 😀
    Eller som borgerna säger i Star Trek när de förintar och omvandlar andra arter:
    Resistance is futile. You will be assimilated.

  37. Liberalers frihetsbegrepp kan ibland bli lite barnsliga. Ungefär som när min lillasyster, då fem år, stod och bankade på en dörr med en träpåk och mamma hindrade henne, varpå syrran utbrast: Varför får inte jag göra som jag vill?

    Om man ska uttrycka det fint kanske man kan kalla det en konsumismens frihet. Rätten att få slippa ansvar.

    Medan Kerstins frihetsbegrepp är medborgarskapets frihet, rätten att styra samhället. Se nästa bloggpost.

  38. Jag konstaterar att vare sig Kerstin eller Jan tar avstånd från min karaktäristik av socialismen, utan snarare bekräftar den. Vi delar således ståndpunkten att socialism handlar om att kollektivet tvingar sin vilja på alla. Vi har bara olika åsikt om huruvida detta är moraliskt rätt eller fel. Sedan kan man diskutera om det är partiledningen eller folkomröstningar eller marxistiskt skriftlärda som ska utgöra grunden för tvångsapparaten, men då hamnar vi i en intern debatt om marxism kontra stalinism kontra nyare former av alternativa gräsrotsideal och hur detta förhåller sig till demokrati. Inte ämnet för Demkers bloggpost. Olika frihetsbegrepp är också delvis vid sidan av, så jag lämnar det därhän.

    Det intressanta (i min debatt med Kerstin) är huruvida socialdemokratin (och mer generellt socialismen) är konservativ i samtiden. Jag menar att så är fallet, men av en speciell sort. Socialismen har nämligen en dubbel natur. Först revolutions-fasen. Den är motsatsen till konservatism. I den revolutionära fasen kör man sönder hela samhällets struktur med bulldozer (behöver inte beskriva detta i detalj, den som gillar ultra-våld kan läsa 1900-tals historia). Sedan etableras den konservativa fasen. Konservatism i samtiden. Socialismen genomgår denna metamorfos enkelt eftersom den till skillnad från liberalismen inte har en aversion mot konservatism.

    Klassisk höger-konservatism kontra socialistisk konservatism.

    Likheter: Båda värnar om starka strukturer och att kollektivet kommer före individen.

    Skillnader hur detta uttrycks:
    byråkratiskt genom partiet och den känslokalla staten (socialistisk K)
    kontra det organiska samhället (klassisk K)

    När den socialistisk konservatism blir grön och alternativ så förstärks de organiska dragen. Jämför:
    Klassisk socialism misstror starkt det organiska och decentraliserade. Det ska vara centralism, ett parti, ett fackförbund, ett företag inom varje bransch, efersom det är lätt att kontrollera, kooperativism, staten och kapitalet i samma båt, stordrift och få aktörer, ordning och stabilitet, plan-marknad-ekonomi. Ska det va en Kina light 😀

    Slutsats: Det är framförallt vurmen för starka strukturer och stabilitet, värnadet om att bevara den struktur man bulldozat fram, och att individen tillskrivs liten betydelse när man vill bulldoza om något i strukturen, som gör att socialismen är en form av konservatism. Men det är inte motståndet mot förändring utan att individen ses som en obetydligt kugge i samhällsmaskinen som gör socialismen (i dess klassiska former, inklusive dagens sosseri) till en industrialistisk konservatism och inte till en organisk konservatism med rötter i feodalismen.

  39. Anders Bjurström:
    Jag kontrar med att hävda att liberalismen bara värnar om de rika eliternas frihet :-).

    Och jag värnar om frihet för flertalet eftersom jag inser att den frihet som de konservativa och liberala värnar om handlar om frihet för de få och träldom för det stora flertalet samt också inser att alla människors totala frihet är en omöjlighet. Det brukar de flesta inse när de mognat lite.
    För inte så länge sedan satt ju till och med Anders Borg, den forne libertarianen i TV, och erkände att han inte längre trodde på möligheten i sin ungdoms frihetsideal.

  40. Kerstin,
    Ja, det är en bra kontring och jag håller med dig i ganska hög grad. Men eftersom det här inte är en ping-pong tävling (och jag inte är en typisk liberal som känner mig träffad) så är frågan: Hur komma vidare och skapa en bättre värld grundade i bättre och nyare ideologier?

    För ärligt talat. Socialismen var 1800-talets vision och 1900-talets blodbad. Det är en död idelogi idag. Att några studenter från övre medelklass rökte hasch och läste Marx på 60-talet förändrar inte detta.

    Liberalismen vann … men nu vill vi vidare, till något ännu bättre, mer rättvist och fritt, detta är inte socialismen, vi måste framåt, inte drömma oss bakåt …

  41. Andreas Bjurström: Jag tror faktiskt att det är tvärtom. Socialismen, dvs en egalitär form av liberalism egentligen (eller radical liberty of opportunity som Cohen uttryckt det) är en högre ideologi. Den är närmare ett ideal om människors lika värde och individuell frihet, dvs lika frihet för alla individer. Den är möjligen för tillfället omöjlig att uppnå, men det pga människors inställning, inte någon ‘lag’ om ‘mänsklig natur’. Oavsett om så vore fallet har moralens uppgift har alltid varit att uppfostra den mänskliga naturen för att nå bättre livsformer. Idag dödar vi inte bara människor för att ta det vi vill ha; om vi är civiliserade vill säga. Jämför Einsteins berömda artikel i Monthly Review (‘Why Socialism?’). T.ex.:

    But historic tradition is, so to speak, of yesterday; nowhere have we really overcome what Thorstein Veblen called ”the predatory phase” of human development. The observable economic facts belong to that phase and even such laws as we can derive from them are not applicable to other phases. Since the real purpose of socialism is precisely to overcome and advance beyond the predatory phase of human development, economic science in its present state can throw little light on the socialist society of the future.

  42. Kerstin,
    Nu spelar du 68-pingis och laddar givetvis med Vietnam, lol (jag säger pass). Om Irak är jag splittrad. Det är bra att en brutal diktator som systematiskt mördar sitt folk själv blir mördad, men jag gillar varken USA:s logik om anfall i självförsvar eller demokratisk totalitarism (som t.ex. Fp driver). Denna logik är alltför lik religiös fundamentalism och socialism, att man tror så starkt att man har rätt att man ger sig rätten att döda både individer och hela kulturer.

    Alla världens problem kan inte skyllas på liberalism och marknadsekonomi även om vänstern älskar att göra så. Svaga stater i form av korrumperad diktatur och etniska motsättningar är vanliga grunder för krig i ”syd”. Jag har många kollegor från Rwanda o.d. krigsdrabbade katastrofområden, de vet att kombinationen postkolonialism och västs onda kapitalism är en allför enkel förklaring. Den dagen som vänstern börjar bry sig om världen på riktigt så ska jag börja ta vänstern anspråk på att vara för rättvisa och jämlikhet på allvar.

  43. Kerstin, en annan distinktionen som är central är hur liberalism och socialism behandlar det egna folket kontra utrikespolitik. Ingen liberal demokrati har systematisk dödar sitt eget folk. Nästan alla socialistiska stater har systematiskt dödar sitt eget folk. Dett är ett oerhört problem för tron att idén om socialism kan bli något att ha i verkligheten.

    Internationell politik (enligt många inom internationella relationer) präglas tyvärr av ”anarki”. Det har vissa implikatiner för diskussionen och gör att 68-pingis inte rik5igt fungerar fullt ut.

    Daniel, kanske det, men vilken betydelse ska vi tillskriva ideal? Marx hade både höga ideal och en mycket krass syn på samhällets mekanismer och nödvändigheten av ultra-våld för att förverkliga idealen. Detta har sedan dess genomsyrat nästan all socialism. Jag tycker nog att en pragmatisk och mer realistisk hållning är att föredra. Den här Rovdjur idag, ängel imorgon inställningen, som är så vanlig inom socialismen, och som också Einsten återger i citatet ovan, är precis det som motiverar tvång och ultravåld.

  44. Var förespråkar Marx (eller Engels) ultravåld? Ingenstans. Som alla från Weber till Cohen och analytiska marxister påpekat så moraliserade Marx aldrig. Han hade en teori om historien. Precis av den anledningen började Cohen fom ‘If you’re an egalitarian, how come you’re so rich?’ förespråka en aktiv, moralisk socialism, snarare än att som klassiska marxister helt enkelt vänta på den oundvikliga revolutionen (liksom de borgerliga revolutionerna från feodalvälde var oundvikliga när den nya industriella klassen approprierade, eller uppfann, de nya produktionsmedlen)

  45. Citat med bevisföring är inte så intressant, känns som en rättegång med en döing. Mer intressant är de konsekvenser hans tänkande gett upphov till. Att Marx inte moraliserar mer är ett problem eftersom han är en politisk filosof (däremot är mkt av hans analyser genomsyrade av värderingar, det är väl därför som hans ekonomiska teorier om bytesvärden osv är i grunden fel, av vad jag förstått, som amatör, de analyserar inte hur det är, utan bakar in marx egna moraliska åsikter som grund för analysen). Det gör att hans rörelse har drag av nihilism. Allt är tillåtet. och eftersom hans historiska analys säger att förändring endast sker genom ultravåld så blir implikationen övertydlig. och nästan alla uttolkare av marx med reella ambitioner att förändra världen har tolkat honom så …

  46. Förutom dina normativa misstag så var mitt svar en respons till: ”Marx hade både höga ideal och en mycket krass syn på samhällets mekanismer och nödvändigheten av ultra-våld för att förverkliga idealen.” Detta är inte korrekt. Får jag fråga, om ideal inte styr politik, vad gör?

  47. Andreas m.fl: ideologier har det gemensamt att de är hur töjbara som helst och kan användas i vilket syfte som helst av folk som har intresse av detta. Kristendom kan vara Martin Luther King eller Ian Paisley, socialism kan vara Stalin eller Erlander, liberalism kan vara Karl Staaff eller Micheletti. Allt beror på tid och plats och intressen. Och ingen kräver någonsin att politikers kurs ska vara logiskt konsistent.

    För att återvända till diskussionen om konservatism. Konservatism som logisk ideologi har förstås totats ihop av lärt folk som har haft sina sympatier bland dem som har varit mest intresserade av att konservera privilegier och hierarkier. De som har varit mest intresserade av att konservera t.ex. allmänningarnas rättsliga status eller överhetens förpliktelser gentemot bönderna i en tid av marknadisering av relationerna har inte skrivit några lärda verk om detta. Men är den sortens konservatism mindre giltigt för det? Den har i alla påverkat folks handlande och borde därför beaktas av alla som är intresserade av folks handlande.

  48. Daniel,
    Din kommentar gör mig förbryllad. Är du marxist och tror att politik styrs av ideal?
    Om du tror det, så tror jag att du aldrig varit utanför en filosofisk institution 🙂

  49. Inte alls. Jag är faktiskt långt från marxist, även om jag har kommit att dela många marxisters kritik mot delar av det moderna samhället. Ev. har jag insett att jag som liberal kanske *borde* vara marxist. Men samtidigt håller jag med republikaner från Machiavelli till Rousseau om att (begränsad) äganderätt ökar individuell frihet. Nej, jag menar att rent normativt så borde politik styras av ideal och rent pragmatiska hänsyn, och om den inte gör det så är den korrupt. Man kan inte *rättfärdiga* en politik som inte styrs av genomtänkta ideal. Marxismen är ett sådant i allra högsta grad, det måste man erkänna om man är en vän av sanning (och då menar jag det ideal som skapats ur marxismen, eftersom Marx som sagt kritiserade delar av modern kapitalism men sällan moraliserade). Ta dig an Jo Wolffs ‘Why read Marx today?’, som är mycket grundläggande men klar och precis. Och sedan för en mer ingående studie, Cohens klassiska ‘Karl Marx theory of history: a defense’. Och sen gärna Cohens senare skrifter ovan refererade till.

  50. Andreas Bjurström säger:
    Daniel,
    Din kommentar gör mig förbryllad. Är du marxist och tror att politik styrs av ideal?
    Om du tror det, så tror jag att du aldrig varit utanför en filosofisk institution

    Hur var det nu? Socialismens uselhet bevisas av de hemska socialister vi har sett, som systematiskt dödat sina egna befolkningar, enligt dig. Men de kan ju inte ha bevisat det usla i socialismen om de inte styrdes av sina ideal, i synnerhet som marxismen, kommunismen och socialismen definitivt inte är ideologier som förespråkar massmord på den egna befolkning.

    Sedan har du fel i sak, vad gäller påståendet om att alla som kallat sig socialister massmördar sin egen befolkning. Det gjorde inte Erlander, inte Palme, inte Allende, Chavez eller Morales har inte heller gjort det, ja inte ens Castro massmördade sin befolkning, även om han lämnade en del övrigt att önska vad gällde yttrandefrihet och höll en del politiska fångar, vilket för övrigt även USA gör.

  51. Daniel, håller med om att ”rent normativt så borde politik styras av ideal och rent pragmatiska hänsyn, och om den inte gör det så är den korrupt”.

    Kerstin, världen är mer komplicerad än du verkar tro. Ideal är en del av politiken, och det finns samband mellan ideologi och praktik, men detta är komplext. Din logik ovan förutsättar att världen är väldigt enkel.

  52. Jag är konservativ. Jag läser Burke, Röpke, Kirk och Eliot och jag nickar med och tycker de har rätt.

    När jag läser kommentarerna här känner jag inte igen mig alls. Era defitioner av konservatism känns som hämtade ur en högstadiebok i samhällskunskap.

    Konservatism handlar inte om maktherarkier, konservatism handlar om värdeherarkier. Burke försvarade aldrig adeln, däremot menade han på att de dygdigaste människorna var en adel. Denna adel borde också vara en inspiration i de små samhällena för andra människor, så även dessa strävar efter dygd. Det viktiga är inte vem som är adlig, det är vem som är dygdid.

    Konservatism handlar inte heller om traditionER, konservatism handlar om traditionEN. D.v.s. det västerländska arvet och de principer som kommer därut. T ex en kristen uppfattning om människan, naturrätt som princip för lagar, maktdelningsystem, filosofi och universitetsväsende etc.

Kommentarer inaktiverade.