Den korporativa statens upprättelse?

Sjukfrånvaron är en konstruktion som kan förstås utifrån regelsystem, normer och arbetsmarknadens behov. Som sådan är sjukfrånvaron naturligtvis en helt central politisk fråga, sjukdom är en fråga om hälsa och ohälsa, inte sjukfrånvaro. Och den svenska sjukfrånvaron har varit ett slagfält för olika politiska krafter sedan 1980-talet. Allt tal om att vi just nu och här upplever en ohälsa av sällan skådat slag är bara båg – istället är den berömda s k sjukpuckeln under 1990-talet i stort sett enbart en effekt av statens bristande förmåga att satsa på rehabilitering samt effekter av en sviktande offentlig arbetsmarknad, något som särskilt drabbade kvinnor. Så tror jag att Björn Johnsons svar på den rafflande gåtan om sjukfrånvaron skall uttydas. Men på vägen dit får man med sig en förståelse och ett begreppsliggörande av svensk politik som jag länge saknat. 

Statsvetaren Björn Johnson har nyligen kommit ut med boken ”Kampen om sjukfrånvaron”Arkiv förlag. I elva kapitel går Johnson till botten med frågorna kring hur sjukfrånvaron kunnat bli ett slagfält. Hans perspektiv är att förstå hur en fråga blir till ett samhällsproblem; problemdefiniering alltså. I en utmärkt översikt visar han hur försäkringen gått från individuell till allmän och hur sjukfrånvaron varierat sedan 1950-talet.  I Johnsons bok får vi följa hur ohälsa uppfattas som ett arbetsmiljöproblem och hur sedan nästan omärkligt agendan förändras till en överutnyttjandeproblematik. Johnson redogör för nästan alla turer i den extremt valhänta hanteringen av sjukförsäkringen – ibland känner jag som läsare att utredningar och grafer står mig upp i halsen – och prövar sedan mycket omsorgsfullt rimligheten i de två tänka förklaringarna: arbetsmiljö och överutnyttjande. Hans slutsats är att det finns inte skäl att tro att någon av dem är den rimliga förklaringen till just 90-talets långa sjukskrivningar. Istället är det ett kollapsat rehabiliterings- och anpassningsarbete som är den bästa förklaringen till att sjukfrånvaron blev ett långtidsproblem. Här lutar sig Johnson tungt mot sociologen Tor Larsson som tidigt lanserade en förklaring i linje med Johnsons. Johnsons förtjänst här är att han genom att omsorgfullt visa orimligheterna i de politiskt attraktiva förklaringarna överutnyttjande och förändrat arbetsliv också ger starkt stöd åt Larssons mer komplexa förklaring.

När jag läser boken slås jag av att det Björn Johnson visar är att den korporativa staten faktiskt fungerade. Johnson påpekar hur t ex LAS och andra lagar på arbetsmarkanden från 1970-talet byggde på en kedja av åtgärder där myndigheter, sjukkassa, fackföreningar och arbetsgivare samrådde med varandra. Det var nämligen genom partssammansatta anpassningsgrupper där t ex Länsarbetsnämnderna/Arbetsförmedlningen hade en stark ställning som sjuka kunde slussa tillbaka ut på arbetsmarknaden eller i enstaka fall förtidspension. Men när renodlingen av uppgifter i staten drevs allt längre fick t ex Länsarbetsnämnderna inte längre delta i arbete med sjuka – de skulle syssla med arbetslösa. Kommunens personalorganisationer monterades ned. Och Försäkringskassan ville lägga ansvaret på arbetsgiavre. Samsynen krackelerade.

Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.

Annonser

5 reaktioner på ”Den korporativa statens upprättelse?

  1. Tack, vilken fin recension! Jag har varit nervös för hur boken ska tas emot av statsvetare, eftersom det är länge sedan jag var verksam i en genuint statsvetenskaplig miljö (2003 senast).

    Fint att du lyfter fram och tydliggör några aspekter som jag egentligen borde ha betonat mer själv i boken. Visst funkade den korporativa staten – åtminstone på det här området!

  2. Ganska signifikativt för svenska statsvetare att först hylla korporativismen, för att sedan exemplifiera med LAS (som onekligen måste ses som ett exempel på den sanna korporativismens haveri). Marie Demkers logik måste således vara: överlåt gärna ansvaret åt arbetsmarknadens parter. Men om de, i det förhandlingsspel som korporativism innebär, inte kommer fram till de slutsatser som politiken anser vara önskvärda så lagstiftar vi. Detta är ett alldeles utmärkt sätt att få såväl privata som offentliga arbetsgivare att vända korporativismen ryggen. Rekommenderar Jelle Vissers och Anton Hemerijcks utmärkta ”A Dutch Miracle” för en analys om hur man kan organisera arbetsmarknader utan inblandning av staten, och vad som händer när statens regleringsiver tar överhanden.

  3. Huruvida LAS är ett misslyckande eller inte kan man diskutera men Johnsons poäng är att den lagen bygger på en korporativistisk logik som fanns när den skapades. Notera gärna att posten är en recension av en bok. Läs gärna boken själv, den är läsvärd!

  4. Jag lägger inga värderingar i LAS som lagstiftning. Dessutom tror jag att vi pratar om varandra här, Marie. Hade LAS byggt på en korporativistisk logik hade den inte haft ett SFS-nummer, då hade istället innehållet varit en del av ett huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter.

    Har läst delar av Björn Jonssons bok och tycker, utifrån de delar jag läst, att han missförstått grundförutsättningarna i sjukskrivningsproblematiken; litet exportberoende land måste stänga ute de 30 minst produktiva procenten av arbetsstyrkan för att kunna skapa en exportindustri som förmår avsätta sina produkter på en internationell marknad.

    Men det är möjligt att det är min intellektuella förmåga som är begränsad och att det gör att jag inte förstår denna boks storhet. Dessutom tyckte jag att Björns avhandling led av samma problematik: ett antal anekdoter (lite mer kvant i det nya alstret) som med ett starkt normativt anslag sammanfogades till en närmast konspiratorisk teori.

    Men denna kritik gäller inte bara Björn Jonsson. Detta är en metodologisk sjukdom som ert skrå tyvärr lider av: först förkastas all rationell teori, men när det passar så blir alla aktörer (i Björns avhandling Socialstyrelsen med flera, och i denna bok arbetsmarknadens parter, Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan) strängt rationalistiska aktörer med väldefinierade agendor och slutmål. Man skulle nästan kunna säga att rationalismen i förtäckt form blir en deus ex machina för usel statsvetenskaplig forskning.

  5. Möjligen pratar vi bara lite olika språk. LAS är en lag som går att förhandla kring och t o m förhandla bort om parterna är överens. Tillkomsten av den förutsatte denna korporativa logik. Sverige har alltid valt att inte reglera arbetsmarknaden med hjälp av lagstiftning utan istället överlåtit det åt parterna. Vilket kräver en stark fackföreningsrörelse och en samlad arbetsgivarsida. Det finns en tydlig förändring som EU tvingar fram idag, men, vi pratar historia nu. Det är vad jag menar med att LAS bygger på en korporativistisk logik.

    Jag tycker det är lågt av dig att kalla Johnsons bok ”usel” statsvetenskaplig forskning, för det är vad du implicerar. Du sluggar också generellt mot all statsvetenskaplig forskning som såväl konspiratorisk som rationalistisk vilket gör det lite svårt att ta kritiken på allvar. Johnson har skrivit en hederlig och öppen bok där han redovisar såväl sin design som sina val, det är upp till dig om du inte tror på honom. Jag har inte sett någon annan som med samma terriermentalitet, god metod, genomtänkta frågor och sorgfällighet granskat den här frågan, så tills vidare så är Johnsons slutsatser det närmaste sanning vi kommer just nu.

    VS

Kommentarer inaktiverade.