Monarkins makt – och dess kroppslighet och nationalism

Starka svenska nationella känslor kräver politisk och ideologisk oskyldighet. Monarkins vanlighet och oförarglighet förser den svenska nationalismen med en air av oskuld. Kungen och drottningen och monarkin handlar ju inte alls om politik, så då är det väl inget problem att ha ett statsskick som bygger på ärftlig hierarki och kontroll av biologin? Eller? Ja, de frågorna ställer fil dr i statsvetenskap Cecilia Åse i sin läsvärda och lättlästa bok ”Monarkins Makt. Nationell Gemenskap i Svensk Demokrati” som kom ut på Ordfronts förlag i oktober 2009. Igår hade jag förmånen att få lyssna på Åse när hon presenterade boken på vårt statsvetenskapliga forskningsseminarium vid Södertörns Högskola.

Diskussionen blev livlig men jag fastnade framför allt för den process av förkroppsligande som Åse beskriver i sin bok. Boken är en genomgång av debatten sedan 1950-talet kring vårt statsskick och påvisar skickligt hur de republikanska argumenten har utgått från det faktum att kungen och drottningen, eller kungen och kronprinsen, är trevliga och bra människor. För mig blev det en intressant aha-upplevelse att debatten om statsskicket varit så knuten till statschefens person och den familj han har haft omkring sig. Diskursens gränser, för att tala med Michel Foucault, är nästan övertydliga i detta sammanhang. Victoria som får tänder, julens bestyr på slottet och de ritualiserade förlovningarna. När jag tänker på Foucaults ord om diskursens ”tunga materialitet”  så hör och ser jag Silvias frasande sidenklänningar och Carl-Gustafs klirrande ordnar.

Jag funderade också på om förkroppsligandet kan användas som ett motstånd och nyttjas av oppositionen? Greven av av Paris/Hertigen av Frankrike (av huset Orléans) anser sig själv liksom hans anhängare vara den rättmätige tronarvingen både via Louis-Philippe och Charles X. Hans politiska betydelse idag är väl nästan ingen, men fortfarande har pondusen som Frankrikes rättmätige tronföljare (tillbaka till Hugo Capet…) en stark status i många politiska kretsar.  På samma sätt tycktes drottning Farah Diba i Nahid Persson Sarvestanis film växa till en inkarnation av Iran, åtminstone för Dibas anhängare. En kungafamilj utan tron förkroppsligar nog fortfarande en hel del makt.

Kanske har vårt oförargliga kungahus med all sin vanlighet stått i vägen för en modern svensk nationalism? All svensk nationalism som ritualiseras är i vår samtid bara en romantisk kult av kärnfamilj, heterosexualitet, dalahästar, gul sol, blått vatten och röda stugor. Och de förment opolitiska fälten djur, natur och barn kan exploateras vilt av kungafamiljen – samtidigt som de därmed också blir de verkligt svenska (och helt avpolitiserade) symbolerna.

En svensk nationalism utan kungafamiljen hade kanske exponerat jämställdhet, individualism, modernitet, rationalism, orörd natur och ett ekologiskt samhälle. Typ. Kanske? 

Läs boken!

Advertisements

4 reaktioner på ”Monarkins makt – och dess kroppslighet och nationalism

  1. Marie
    Ett alldeles utomordentligt bra blogginlägg.
    SE de bakomliggande värderingarna bakom monarkin.
    Nattstånden parfymerad maldoft.
    Lyft fram alternativen för en annorlunda nationalism.
    Jag var i Boston för några år sedan. Snöstorm på Logan airport. Planet kunde förstås inte starta. Visakortet fungerade inte. Dåligt med cash för taxiresan åter för nattvila i Boston.
    Fram kommer en man från Algeriet och vill hjälpa. Han säger är du från Sverige. Olof Palme han såg till de små nationerna och mänskliga rättigheter.

  2. Nationalism är onekligen ett mångsidigt begrepp. Under avkoloniseringen var nationalism en stark frigörande ideologi, idag är vi mest vana att se den kombinerad med främlingsfientlighet. Jag är inte säker, men kanske kan nationalismen återvinnas – utan kungahus, med demokrati och kanske också med jämställdhet?

    VS

Kommentarer inaktiverade.