Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

I dagens Medierna i SR/P1 debatterades det faktum att frilansjournalisten Marie-Louise Samuelsson kritiserat medieuppbåde på Haiti eftersom alla journalister använder samma retorik. Valen av bilder diskuterades också, skall man via ruskiga bilder eller bör man hålla på traditionell etik? I SvD:s Martin Jönssons mun blev problemet en fråga om att visa ”den råa sannngen” eller ägna sig åt ”censur”. Jönsson är naiv, lika naiv som många andra journalister, som tror att det finns en ”sanning” eller alldeles särskilt en ”rå sanning” därute som man skall hämta hem och visa upp. Verkligheten är så komplex att den sanning som Jönsson vill visa överhuvudtaget inte existerar. Och det är därför yrket journalist är något mer än att kunna skriva, ta bilder eller berätta vad man ser.

En journalist skapar en story kring det som han eller hon vill förmedla. En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati. I det syftet behöver man ibland vinkla, hårddra eller förenkla. Verkligheten, som Jönsson pratar om, är vad vi alla lever mitt i, inte något som kan paketeras och sändas hem från Haiti.

Den journalist som i Dagens Eko (SR) intervjuade Johan von Schreeb – Läkare utan Gränser – och fick honom att tala om ”krigskirurgi” och om att man måste låta bukskadade dö eftersom inga post-operativa resurser fanns – den journalisten lyckades genom skarpa detaljer skapa en story med närvaro och känsla för vad som händer på Haiti. I alla fall för mig. För andra är det andra historier som fungerar. Därför behövs många historier, inte samma historia från många journalister.

Den enda ”råa sanning” som finns är den som filosofen Elisabeth Anscombe kallat ”brute facts” vilket sedan John Searle använde i sin konstruktivistiska teori om tal och sanning. Kyla, värme och sår som blöder – det är brute facts. Allt annat är tolkning. Så fort en journalist öppnar munnen för att berätta om dessa fakta så påbörjas tolkningen. Den journalist som inte förstår det har en del att lära om sin yrkesroll.

I Björn Öijers klassiska bok ”Så snickrar du en tidningsartikel” (1981) som ingick i min kappsäck från JHG skriver han att som journalist kommer man sällan närmare sanningen än sannolikt. Han talar om saklighet, opartiskhet och engagemang, om relevanta fakta och om urvalet av fakta. Detta är ju självklarheter för varje yrkesutbildad journalist, men i den upphetsade stämningen verkar en lite påminnelse vara på sin plats.  (Objektivitet, skriver Öijer f ö, tror bara fåkunniga människor är journalistikens uppgift.)

En annan gammal bekant är Bengt Nerman som i sin bok ”Massmedieretorik” (1973, 1981) diskuterar den dramatisering av verkligheten som journalistik utgör. Idag talar vi om ”medielogik”. Vi vet alla att ämnen som katastrofer, rasism, våld och krig är heta medieämnen.  Att blunda för det är löjeväckande.

Medielogiken slår till för medierna oavsett om rapporteringen handlar om Sverigedemokraterna eller om jordbävningen på Haiti. En viss typ av bilder och texter ”säljer” (inte bara i ekonomisk mening). Att i det sammanhanget kalla problematisering av rapporteringen för ”censur” (som Martin Jönsson) eller ”tiga ihjäl” (som i dagens Publicerat) är väl ändå lite Prinsessan på Ärten.

Dokumentären i SR/P1 idag handlade om raggare. På bilden som introducerar reportaget på SR:s hemsida (här) återfinns en bild som skall illustrera raggares midsommarfirande 1964. Men verkligheten var inte tillräckligt sann. Så därför ser vi inte en naken raggare med en julgran på ett biltak utan en naken Arne Lemberg (journalist) plåtad av Jan Stibe i skogen vid sidan av campinglägret. Hur var det nu – ”rå sanning”?

Annonser

11 reaktioner på ”Rå sanning eller censur – om naiva journalister (och en liten nakenchock)

  1. Jag sade i Publicerat att det inte är så många som vill tiga ihjäl SD längre. För några år sedan var det annorlunda. Det är skönt att inställningen ändrats eftersom tigandet är ett så fruktansvärt ovärdigt förhållningssätt till journalistik. Berätta måste ju vara grundläget: berätta om det som redaktionerna självständigt bedömer vara sant, relevant och intressant. Tiga ihjäl-argumentet ger mig rysningar. Det frammanar bilden av ett medieetablissemang som gör upp om vad som ska höras och vad som inte ska höras och som har ett politiskt syfte med nyhetsjournalistiken. En klubb där man bestämmer och etiketterar vem som är god, ond eller främlingsfientlig, istället för att låta mediekonsumenterna tänka själva.

    Fullständig objektivitet är omöjligt och omänskligt. Men vad är det för fel på att, om man är en nyhetsredaktion, försöka sträva åt det hållet? Om många olika redaktioner och journalister granskar hårt, tänker självständigt, rannsakar sig själva och försöker lägga personliga antipatier och sympatier åt sidan, är chansen större att man kan få en bild av de politiska partierna som åtminstone börjar närma sig sanningen.

    Det är åtminstone sådana medier jag själv vill ha, som nyhetskonsument. Inte sådana som försöker styra mig i en viss riktning och som använder journalistiken för att uppnå ett visst valresultat.

    Samtidigt är det klart att man måste problematisera bevakningen. Jag har åtminstone inte kallat detta att tiga ihjäl, och jag har inte hört någon annan som gjort det heller. Lena Sundström har rätt i att SD är mediedramaturgiskt tacksamt. Tydlig konflikt, udda åsikter, avvikande beteende – det triggar många ”story”-instinkter på deskar och hos enskilda reportrar. Problemet är att många journalister gör det för lätt för sig och bara nöjer sig med att skildra en ytlig SD-konflikt. Man kanske inte ens pratar med SD, utan låter andra politiker bråka om hur SD ”ska behandlas”. Därför har vi fortfarande ett kunskapsunderskott om det parti som knackar på riksdagens dörr.

    Alla vet att SD är invandringskritiskt – få vet hur pass långtgående partiets nationalism egentligen är. Den genomsyrar allt: skolpolitik, kulturpolitik, kriminalpolitik. I Region Skåne har partiet lagt ett förslag som går ut på att samhället ska styra hur skåningar ska tala: ”ovälkomna avarter av skånskan i form av brytning på arabiska eller serbokroatiska bör aktivt motverkas”, skriver partiet. Många blir förvånade när jag berättar detta – precis som många blev förvånade över Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i höstas, trots att retoriken snarast var nedtonad jämfört med hur det brukar låta när SD talar om islam och muslimer.

    Vad var debatten i Publicerat? Var det sjätte-sjunde gången i år en som panel drogs ihop för att diskutera hur medierna bör behandla SD? Och det är bara 23 januari!

    Jag tycker det är dags att lägga meta-debatten åt sidan ett tag och istället ägna mer kraft åt att med noggrann och kritisk journalistik försöka ge folk en rättvisande bild av SD. Vi behöver fler djupgående granskningar av SD. Inte fler debatter om hur partiet bör behandlas.

    Niklas Orrenius
    reporter Sydsvenskan

  2. Tack för snabb reaktion! Som jag också noterade på Twitter blev debatten i ”Publicerat” bättre än jag befarat.

    Jag delar dina ståndpunkter ovan på det stora hela. Dock, jag försökte A) problematisera begreppet ”sanning”, ett begrepp som snabbt hamnar i ansiktet på den som kritiserar bevakningen av kontroversiella ting, typ: ”skall vi tiga ihjäl det då?” B)lyfta fram vad jag tycker är en lite ömtåad attityd hos många journalister (Jönsson, Tamas t ex) när vi andra ifrågasätter det rimliga i resultaten av bevakningen.

    Du vet säkert att jag varit en av dem som sedan valet 2006 påpekat både att de etablerade partierna måste vara medvetna om sin egen roll för SD:s skjuts i opinionen och att medierna borde GRANSKA SD istället för att behandla dem som fenomen. Senast skrev jag om just det här https://vanstrastranden.wordpress.com/2009/10/21/sluta-moralisera-om-sd/ och jag har sagt det otaliga gånger i intervjuer, men det kommer sällan med i inslagen.

    Trevligt att du hittade hit f ö.

    VS

  3. Du skrev: ”En journalist som arbetar med samhällsfrågor i en demokrati bör ha som ledstjärna att vara en del av denna demokrati.” Jag kunde inte hålla med dig mer!
    Men jag tror inte att alla reportrar håller med – driften att vara ”oberoende”, ”konsekvensneutral” och att arbeta enligt nyhetslogikens regler gör att journalistiken ofta har begränsad nytta för demokratin.
    Min egen ledstjärna (även om jag inte är journalist längre) är att informationsuppgiften är mediernas främsta, att hjälpa medborgarna att bli så informerade att de självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor. Det förutsätter bland annat den allsidighet i rapporteringen som du efterlyser. Flockmentalitet och tron på en ”rå sanning” utgör hinder för det.

  4. Det är visserligen sant att det finns stora komplexa ”sanningar” som vi aldrig kommer åt, aldrig kan redogöra fullständigt för, men det finns också små sanningar och sådant som inte är särskilt svårt att redogöra för, som att ta fram de verkliga siffrorna om antalet flyktingar som får stanna i Sverige, när SD presenterar fantasisiffror ex., men när såg man en journalist göra detta?

    Jag föll för den epistemologiska relativismen när den började bli modern, från i mitten av 70-talet, tyckte den var spännande, läste förtjust Paul Feyerabend ex. och köpte de konstruktivistiska tänkesätten tämligen okritiskt.
    I början av 90-talet avbröt mig en student med rakad skalle, kamouflagejacka och stålskodda kängor, när jag föreläste om de vetenskapsteoretiska problemen med ”sanningen” osv.
    – Men, om vi inte kan vara säkra på något, om vi inte kan bevisa något, då kan man ju inte påstå att det är sant att Förintelsen har ägt rum.
    Sedan den dagen har jag kallat mig nypositivist :-).

  5. ang sd
    alla, politiker, journalister etc,talar om sd ej med SD, VARFÖR?????

    vill ni omyndigförklara folket, kan de inte tänka sjävla. är det demokrati??

  6. Staffan: Jo, det är ju inte mångfald för att det är många journalister utan bara om de också appellerar till olika erfarenhetr och lyfter fram olika saker.
    Kerstin: Jag tror inte på den där polariserade debatten om antinge/eller. Naturligtvis finns det saker som är mer sanna än andra, det är därför vi söker Sanningen hela tiden. Att som t ex Martin Jönsson göra sin egen uppffattning till norm om vad som är sanning och kalla annat för censur är dock naivt eller cyniskt. Välj själv.

    VS

  7. Vänstra stranden skrev:
    Att som t ex Martin Jönsson göra sin egen uppffattning till norm om vad som är sanning och kalla annat för censur är dock naivt eller cyniskt. Välj själv.

    Om jag nu tar det här som ett generellt påstående, och bortser från vad just Martin Jönsson säger, så är det ju så att i somliga fall har just jag/du/någon sanningen, om än en liten sådan, och har man den ska man förbaske mig inte ge med sig, inte börja bluddra om att var och en lever med sin berättelse/sin sanning (=man har kanske inte sanningen alt. det finns ingen sanning alls), som blivit så populärt att göra.

    Alltså, endera kan vi ibland ha och uttrycka åtminstone små sanningar eller så kan ingen någonsin se/ha/uttrycka några sanningar alls.

    ”Censur” står dessutom inte i någon motsatsställning till ”sanningen”. Staten/en myndighet kan censurera sanningar såväl som lögner, att staten censurerar innebär ju inte att det censurerade måste vara det ena eller det andra. Liksom inte enhetlig indelningsgrund här.

  8. Jag tror du måste höra Martin Jönsson, inte argumentera mot mig om något som du naturligtvis förstår är nonsens. Du förstår väl själv att poängen med att man inte kan använda sin egen sanning som norm är att den enda sanningsmekanism då är den egna subjektiva uppfattningen. Vilket var vad som skullebevisas vara sanning. Beg the question alltså.

    Det var inte jag som ställde sanning mot censur, Kerstin.

    VS

  9. Du förstår väl själv att poängen med att man inte kan använda sin egen sanning som norm är att den enda sanningsmekanism då är den egna subjektiva uppfattningen.

    Menar du detta – generellt? Det innebär ju att det inte finns någon sanning, någonsin, bara subjektiva föreställningar = total epistemologisk relativism.

    Om Martin Jönsson är ute och seglar är sedan en annan historia.

  10. Utg¨ångspunkten är att man uttalar sig om Sanning, alltså generell sanning för alla. Nej, det räcker inte med min egen erfarenhet för att säga att det gör ont att föda barn för alla. För det krävs många erfarenheter som skapar intersubjektivitet. Och det här vet du mycket väl.

    Jag tror faktiskt att du avsiktigt försöker missförstå och jag finner därför ingen anledning att fortsätta diskussionen. Det är Martin Jönsson som ställer ”sanning” mot ”censur” och det du gör är att du försöker stödja hans uppfattning att mediernas argumentation för att visa de som de själva önskar visa och det som de själva ser är detsamma som att berätta ”Sanningen”.

    VS

Kommentarer inaktiverade.