Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!

Annonser

4 reaktioner på ”Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

  1. Eftersom USA styr världen så är väl saken egentligen ganska enkel. USA bestämmer vilka stater som ska erkännas som just sådana.

    God Jul även till dig och din familnj slutligen.

  2. Reinfeldt kan ta och dra något gammalt över sig, lämpligtvis sin problemställning. Om det är något som tycks korrelera så är det väl graden av liberal demokrati av den modell Reinfeldt gillar och klimatskuld? Men till dina formuleringar: jag tycker inte riktigt att alla maktaspekter i klimatfrågan kommer fram riktigt klart här.

    Chavez föreslog i sitt tal vid Cop15 läsning av Hervé Kempfs ”How the Rich are Destroying the Planet”. Har inte läst den själv, men det rör sig tydligen om ett våldsamt angrepp på den globala ”superklass” som rör sig relativt globaliserat genom världen och i stort sett äger den. Det är antagligen det närmaste en internationalistisk konkret fiendebild man kan komma idag (som en reflektion gentemot din fundering kring Jesusbarnet på Vandraren: det är där som världsordningen blir ”på riktigt”, i dessa människors kroppar, frikopplade från sociala bojor, sammanhang och ansvar). Den ordning som möjliggör superklassen är den ordning som genererar den kommande katastrofen.

    Sedan är det visserligen så att den lokala överklassen i Indien och Kina på sätt och vis är rikare än utsatta människor i Göteborgs förorter. Samtidigt så får man inte tappa fokus från det faktum att dessa rika från ”tredje världen” ofta blivit rika på att producera billiga varor för konsumtion i Väst, en konsumtion som till mycket stor del bedrivs av den inte alltför penningstarka medelklassen i Väst. Det skrämmande är att vår (= vi i den ”industrialiserade” världen) utsläppsskuld på sätt och vis blir dubbel betraktas från det perspektivet. De utsläpp som ökar i Kina och Indien finns till för att öka produktionen av varor som ska konsumeras där utsläppen redan är högst.

    Och så finns ju den koloniala historien, förstås. Den är inte bara en fråga om dåligt samvete. Frågan är om man inte borde börja tala om ännu en våg av neokolonialism i spåren av klimatmedvetenheten. När rika länder kan undkomma omställningar genom ”investeringar” och ”klimatkompensation” i fattiga länder så är det svårt att betrakta det hela som något annat än ett uttryck för oskyld dominans.

    Och slutligen: frågan om demokrati. Vi får se vilka auktoritära åtgärder och undantagstillstånd som kommer att betraktas som adekvata om 25-50 år när de stora klimatrasen kommer rullande över oss. Ärligt talat så har de ”demokratier” som passar in på Expressens ledarsidas definition av vithattade hjältar inte så mycket att yvas över. I en verklig demokrati så tar politiker och medborgare ansvar för sina handlingar och sätter upp begränsningar för sig själva gemensamt. I diktaturer låter man någon form av central auktoritet sätta gränser. Våra liberal-kapitalistiska parlament presterar enbart central auktoritet som inte är beslutsfähig.

    Så: vad som återstår är alltså att ställa problemformuleringen på fötterna. Vi vet vilka som tjänar på oordningen, vi vet att vi egentligen har medel att rätta till detta (vi kan nämligen, än så länge, resonera fritt och skapa politiska möjligheter genom att byta ut reaktionärer som Reinfeldt) och vi vet att detta måste göras snart, för att inte säga omgående. Kvarhållandet vid liberala fördomar som stinker av 1700-talets sociala strider kommer inte att hjälpa oss i detta handlande.

    God jul, gott nytt år! Som alltid stimulerande läsning!

  3. Tänkvärda motargument, Hjalmar. Skall nöja mig med att kommentera två.

    Jag köper inte riktigt det där om att de ökade utsläppen i Indien kommer för att ”de” producerar billiga varor åt ”oss”. Indien är snart världens tredje ekonomi och medelklassen växer starkt där. Indiens befolkning får välstånd av den produktivitet som finns där oavsett om delar av varorna går på export. Japan reste sig på det sättet efter VKII, först genom skicklig kopiering av ingenjörskonsten i väst och sedan den egna innovationsförmågan som gjorde att de gick om alla ekonomierna i väst.

    Och så är det det där med demokratin. Jag kan inte acceptera att en fråga lyfts upp ovanför de demokratiska institutionerna. Det undantagstillstånd som du brukar hänvisa till måste ju motarbetas, inte understödjas! På samma sätt som jag menar att den kollektiva rationaliteten (samhällelig kontroll och styrning) måste trumfas igenom via demokratiska institutioner och sedan omprövas vid varje val så måste också klimatpolitiken underkastas demokratin. I annat fall har vi öppnat Pandoras ask avseende demokratin.

    F ö är det komiskt att ingen i samband med hyllningarna till den fantastiska tillväxten i Indien kommenterar det faktum att Indien fortfarande har fem-årsplaner för sin nationella ekonomi…

    /VS

  4. Kanske finns det en punkt där den lokala konsumtionen blir så pass stor i både Indien och Kina att den inhemska marknaden kan bli viktigare än exportsektorn. Än så länge så är det lätt att se på ex. Kinas handelsbalans att man inte producerar huvudsakligen för en inhemsk markand, eller för den delen importerar för privarkonsumtion i samma grad som man exporterar. Jag tycker fortfarande att det är riskabelt att förskjuta perspektivet från Nord mot Syd, även om det finns länder där som för en problematisk politik. Det är fortfarande så att Nord har resurser och styrka samt, inte minst, det moraliska ansvaret att leda vägen när det gäller omställningen. Allt annat riskerar att bli en del i Reinfeldts propaganda. Problemet är en systemdynamik som fortfarande huvudsakligen tjänar Nords rikaste skikts intressen. Som jag ser det så är en global ekonomisk demokrati den egentliga lösningen på situationen, men jag kan också se att det finns en inomkapitalistisk konflikt här. Frågan är väl snarast, givet att genuint demokratiska motkrafter saknas, huruvida de som vill tjäna pengar på en ekologisk omställning förmår att trumfa dem som vill tjäna pengar på klimatets sammanbrott. Där kommer vi ju tillbaka till din rubrik – vad kan vi säga om ekonomiska orättvisor i det här sammanhanget?

    När det gäller demokrati så vill jag understryka att jag inte förespråkar diktatur. Jag tror bara att vårt sätt att hantera demokratin av idag är en lyx som vi kan glömma givet den utveckling som etablerad vetenskap hävdar kommer att följa på vårt sätt att leva. Jag är betydligt mer skeptisk än dig till vilken förmåga att hantera uppkomna problem som det rådande systemet besitter. Undantagstillståndet är vad vi utan tvekan kommer att få om vi drabbas av stigande hav, en rubbad golfström och ett än mer oförutsägbart och kaotiskt väder. Samt, förstås, den så kallade klimatmigrationen. De existerande demokratiska strukturerna visar redan dåligt omdöme när det gäller handhavandet med våldsmakt inför olika ”hot”. Som jag ser det så är den verkliga demokratin det som gör sig påmint i protesterna på Köpenhamns gator, inte de byråkrater och partifunktionärer som träffas på Bella Center. Pandoras ask är redan öppnad, men det återstår att se ifall den kan förbli öppen länge nog för att hoppet ska slinka med ut den här gången.

Kommentarer inaktiverade.