Sverigedemokraternas dynamiska feed-back?

Aktuell forskning talar för att anti-invandringspartier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en slags positiv uppvind för partiet.

Pim Fortuyns framgångar i den nederländska politiken 2002 har analyserats av statsvetarna Ruud Koopmans och Jasper Muis, publicerad i European Journal of Political Research, vol 48, augusti 2009, sidorna 642-664. Läs gärna också statsvetarna Anders Hellströms och Tom Nilssons studie av SD som presenterades vid European Consortium of Political Research årliga konferens 2008. (PDF här)

 Trots att anti-invandrings-partier inte hade haft någon som helst framgång i Nederländerna tidigare fick Pim Fortuyn List 26 mandat, 17 procent av rösterna, i valet i maj 2002. En framgång som var den största något nytt parti någonsin haft i Nederländerna. Väljarrörligheten var också den högsta dittills (över 30 procent) och den näst högsta av alla nationella val i Västeuropa mellan 1950 och 2006. Syftat med studien är att förklara en sådan exceptionell förändring i ett politiskt system. Koopmans och Muis vänder sig mot tidigare förklaringar, särskilt den som lyfter fram ledarkarisma. Istället undersöker de framgångarna i opinionsundersökningar  och den mediebevakning som Fortuyns parti fick.

Resultatet är att mediauppmärksamhet för Pim Fortuyn och de offentliga reaktionerna gentemot hans parti var den avgörande förklaringen till att han lyckades mobilisera ett så anmärkningsvärt starkt stöd och få så stort utrymme för sin politik.

Koopmans och Muis visar att mediesynlighet och instämmanden i debatten var positivt för opinionsstödet för Fortuyn. Stöd från andra politiska aktörer var också bra, medan kritik inte påverkade negativt. Tvärtom var kritik en strategi som slog tillbaka. Fortuyn fick då en möjlighet både att synas ännu mera och de som stödde honom blev också tydligare då de slog tillbaka mot kritikerna.

Fortuyns möjlighet att få en offentlig plattform för sina krav  påverkades positivt av opinionsstödet – ju högre stöd desto mer medieexponering – men också av andras kritik av den invandringspolitik som Fortuyn stod för. En sådan kritik gav Fortuyn en möjlighet att bemöta den, och gav därmed möjlighet för Fortuyn att ytterligare föra fram sitt program.

Koopmans och Muis identifiera en slags ”dynamisk feed-back” där mediebevakningen och instämmande reaktioner från andra politiska aktörer ökade Pim Fortuyns popularitet bland allmänheten. Populariteten gav honom en ännu större medieplattform. Och när andra politiker försökte att minska hans plattform genom kritik så presenterade medierna hans program ännu tydligare och han fick möjlighet att ytterligare spä på synligheten i medierna. Den goda spiralen satte fart uppåt.

Pim Fortuyn har ibland ansetts ha varit en slags karismatisk politiker, vilket skulle förklara hans snabba och effektiva genomslag i nederländsk politik. Men Koopmans och Muis menar att detta är fel perspektiv. Karisma, skriver de, kan förklaras bättre av mediala och politiska aktörers agerande och reaktioner gentemot Fortuyn än av några medfödda egenskaper eller särskild skicklighet hos honom själv.

Möjligen är nu Sverigedemokraterna inne i den här goda spiralen. En situation som en oavbrutet kacklande partikader och journalistkår har skapat alldeles själva. (Därmed inte sagt att alla bidragit.) Vad som är rationellt för den ena tidningen eller det ena partiet blir i detta läge oåterkalleligt icke-rationellt för kollektivet. Under förutsättning förstås att alla de som säger att de vill motverka SD också har det som sin viktigaste preferens. För det är ju faktiskt en politisk och ideologisk fråga.

Annonser

10 reaktioner på ”Sverigedemokraternas dynamiska feed-back?

  1. Detta får mig att fundera över om detta resonemang bara gäller främlingsfientliga. Eller om det gäller även andra partier som lever på missnöje i en eller annan utsträckning. Jag tänker här på mitt eget parti Piratpartiet som nog kan sägas ha haft en sådan typ av spiral under våren?

    Det får mig också att tro att medias fokus avgör valet. Fokuserar media på SD kommer SD in. Skulle de i stället fokusera på PP skulle PP förmodligen komma in?

    Det jag också frågar mig är om Fortuyn varit skicklig på att hantera media eller om detta ens har spelat roll. Jämför man t ex med svensk medias bevakning av Feministiskt Initiativ kan man fråga sig om mediabevakningen gav dem en skjuts eller körde dem i sank. Jag skulle ändå tro att det senare hände.

    Alla sådana frågor känns synnerligen intressanta för mig som Piratpartist, men också i egenskap av journalist.

    (skickade med rätt länk i stället, du kan radera min första kommentar om du vill)

  2. Rätt otäckt perspektiv men tyvärr låter det också ganska rimligt. Men potentialen för framgångsspiralen borde väl på något sätt bero på styrkan och attraktiviteten hos övriga partier.
    En annan sak, som du antyder, är väl att det kan finnas intressen hos vissa politiska krafter av att sd faktiskt ska få ett genombrott.

  3. Ja, så enkelt är det.

    1. Människor kan vänja sig vid det mesta, t o m vid det som man, vid första anblick, avskyr.

    2. En lögn som upprepas tenderar till att bli en sanning.

    3. Människor har lättare att ta till sig ett negativt budskap än ett positivt.

    Dessa tillsammans räcker långt, särskilt om det var fränlingsfientlighet som var målet.

  4. Tror faktiskt att det strategiska motmedlet för dem som vill syssla med negative campaigning mot SD är att visa på inre splitting, och omförmåga att prestera något i de kommuner man varit aktiv i. På samma sätt som Ny demokrati tappade mark när de blev splittrade internt, bråkade inför öppen ridå och visade att de inte kunde åstadkomma något kommer SD tappa opinonsframgång med samma motmedel. Ingen vill vara del av ett parti som karakteriseras av internt bråk och galenskaper!

  5. Urban, Bengt, Georg: Vad som saknas är medier som granskar SD som de granskar alla andra partier, medier som slutar behandla vissa partier som spännande fenomen. Medierna har ens särskild roll att fylla i en representativ demokrati – om den skall fungera såsom det är tänkt.

    Klara: Vi vet inte så mycket om det än. Tidigare studier har inte visat på några tydliga medieaffekter i allmänhet. Det tycks vara lite speciellt när det gäller anti-invandringspartier – men teoeretiskt kan det hänga ihop med det du säger, att missnöjespartier har en särskild medielogik.

    VS

  6. Jag ville bara tillägga att det var väldigt intressant hur medier på ett omedvetet sätt kan förstärka ”vi & dem”-debatten genom att använda den retoriska modellen a ”lack of integration nurtures racism and nationalist ideologies”.

  7. VS: Jag funderar över det där med ”kritik”. Alltså, handlar det inte om vilken specifik kritik man har att komma med? Att ”ta debatten” var fint ett tag, men projektet att prata integration och migration med Sd är ju dödfött. Som du skriver i din kommentar så är ju granskningarna av Sd helt fel ute då de uppehåller sig vid deras hjärtefrågor. Inte ens där har de ju någon konkret politik utan bara vaga känslor. Siffror har de så att det räcker och blir över, men ingen politik. Så visst måste man lura in dem på sin egen hemmaplan och förlita sig på ekonomiska frågor, arbetsrätt etc. Frågan är bara om man verkligen kan göra det och inte ha en ideologisk vision på egen hand. Att besegra Sd vore en baggis för en socialdemokrati som hade styrfart och en ideologisk vision. Om Mona Sahlin kunde säga ”om 25 år så vill vi att Sverige ska vara det här:…” så hade Sd varit ett pinsamt minne. För att kontra en ideologi måste man ha en egen. Man måste veta varthän man ska.

    Sedan hjälper det ju inte att delar av den svenska högerns ”intelligentsia” fraterniserar med Siv Jensen och ägnar sig åt att legitimera ett möjligt framtida samarbete med Sd genom att hacka på Vänsterpartiet. Det borde talas mer om den svenska högerns skamliga prisgivande av grundläggande liberala värden i syfte att trygga skattesänkningar för de besuttna.

  8. Det finns en viktig skillnad mellan missnöjespartier som är främlingsfientliga (som SD) och som bara är etablisemangskritiska (som PP).

    Att vara mot flyktingmottagning och invandring anses inte vara särskilt politiskt korrekt. Därför har nog många väntat på att någon ska gå ut i pressen och säga, vad som upplevs som ”sanningen ingen vågar säga öppet” och först när så sker vågar fler bekänna färg som flyktingmotståndare.

    Det PP står för (nedtonad upphovsrätt, kritik mot patent, motstånd mot övervakning) upplevs inte alls lika kontroversiellt som att neka flyende människor asyl (många pirater är tvärt om starka anhängare av asylrätten mfl mänskliga rättigheter) och därför ingen åsikt man behöver en mediemässig katalysator för att våga uttrycka i en opinionsundersökning.

    Varför PP inte hårdare går i klinch med SD och deras asylpolitik är för mig en gåta men jag har inte riktigt slutat hoppas ännu.

  9. Hjalmar: Jo, politikens avideologisering och reduktion till köksbordstänkt gynnar denna typ av partier. Det har du helt rätt i. Sedan är det inte så enkelt att ”vinna” debatter. Glöm ej den berömda debatt där Olof Palme sopade banan med Thorbjörn Fälldin och alla blev jättenegativa till – Palme!

    Rikard: Det där ligger det absolut ngt i. Samtidigt kan ett budskap också vara så ”snällt” att det försvinner om man inte får medieskjuts. PP tycks vara helt på andra sidan jfrt med SD, avseende asylpolitiken, vilket kanske inte varit helt tydligt utåt ännu.

    VS

    VS

  10. Det låter inte speciellt förvånande, för vad jag förstår är mediauppmärksamhet alltid gynnande, vare sig den är negativ eller positiv.

    Och som sagt, Ny Demokrati lanserades av media och bars fram av media och nådde drygt 6% i valet, efter bara något halvårs mediauppmärksamhet.

Kommentarer inaktiverade.