Är det verkligen studenterna som är hotet mot den högre utbildningen?

Studenterna kräver individuell lärarbehandling, har sämre förkunskaper och vet inget om arbetslivet. Ja, det är den bild som tonar fram av universitets- och högskolestudenterna i senaste SULF-tidningen. Min första känsla var att javisst, jag känner igen mig. Men sedan började jag fundera.

Att behandla hela högskole- och universitetssektorn som en avseende studenternas förkunskaper tror jag leder till ett genomsnitt som inte säger någonting om någon grupp. Jag kan inte med bestämdhet säga annat än att dagens studenter i statsvetenskap och europakunskap mer sällan ser studierna som heltidsarbete och oftare tycks tro att det faktum att just de har beställt en skidresa skall få läraren att genomföra en separat övning eller examination med just dem. Den förändringen är jag beredd att argumentera för. (Och det sistnämnda leder till att en del lärare tappar lusten för pedagogiska innovationer och gärna återgår till salstentan. Den är enkel och individuell.)

Men min bild är att just de studenter som söker sig till mina ämnen är ungefär lika förberedda (eller oförberedda) som jag själv var. Möjligen kan det finnas en förändring i motiven för att läsa – förr var studenterna intresserade av politik, så är inte alltid fallet numera. Å andra sidan brukar det gå bäst för dem som är det. Det ligger liksom i sakens natur.

Den fara jag ser i tangentens riktning är inte studenter med dåliga förkunskaper – det är en utbildningssektor som inte har nog med resurser för att möta kraven på individualisering i undervisningen, kraven på pedagogisk utveckling och kraven på en Masterexamen som motsvarar en lägre forskarexamen. Och det finns också med i artikeln i SULF-tidningen, kritiken riktas mot att undervisningen inte längre utgår från den forskning och erfarenhet som lärarna har. Istället är det centralt bestämd kursplaner som skall uppfyllas, kontakten mellan forskning och utbildning försvinner i praktiken allt mer.

När rektor för Göteborgs universitet nu också inför incitament som innebär att ANTALET ”internationella” studenter på ett masterprogram automatiskt ger mer pengar då räds jag inte studenter som saknar kunskap om bärande begrepp (det kan jag lära dem, faktiskt) utan jag räds en ledning som tror att bildning, kunskap och mognad är detsamma som antal studenter från andra länder än Sverige (för det är nog inte i Sverige folkbokförda personer med utländsk bakgrund som åsyftas). Om det är något som är nivellerande och kontraproduktivt för svensk utbildning så är det att göra om all högre utbildning i Sverige till en marknad för den som kan betala våra svenska lärare för att på engelska undervisa heterogena grupper på en nivå som passar den med sämst förkunskaper. (Rektors nyhetsbrev)

Hoten mot en kvalificerad utbildning kommer från oss själva och från bristen på resurser. I Sverige har vi genomfört en förlängning av all grundutbildning med 25 procent utan egentligen några extra resurser (Bologna) och nu skall ytterligare en banalisering genomföras genom att i stort sett all avancerad utbildning skall transformeras till engelska med syfte att undervisa studenter från hela världen.  Resurser för pedagogisk utveckling, för koppling mellan forskning och utbildning och för att skapa lärartid för att fördjupa kunskaperna hos studenterna på masternivå ser jag inget av.

Advertisements

2 reaktioner på ”Är det verkligen studenterna som är hotet mot den högre utbildningen?

  1. Kan inte direkt säga emot (och vill inte heller), men en dimension till som är värd att ta i beaktande när det gäller studenterna: möjligheten att ta sig genom studierna utan att behöva ta till extra arbete vid sidan av. Dagens studenter är betydligt fattigare än vad de var för 20 år sedan. Det betyder alltså att man förutom sämre förkunskaper får mindre tid och möjlighet att reparera kunskapsluckor. Min erfarenhet av studier (i bl.a. statsvetenskap) är att det jag läst på kurserna varit ett minimum för att alls förstå något så komplex som politikens universum. Det framstår för mig som ganska absurt med en idé om att man ska kunna lära sig en massa teorier om ex. partisystem men att man inte tycker att det historiska sammanhanget (bakom system såväl som teorier) är helt ovidkommande. Barbari.

  2. Allt hör väl ihop. Lärare på min institution har haft ‘gratis’ seminarier på distanskurser bara för att studenterna ändå ska ha en chans att få prata, och ingen har kommit. Många kommer enbart om det uttryckligen är obligatoriskt. Antagligen är det en ond cirkel som har att göra med en gymnasiekultur som inte får tillräckligt många chanser på sig att mogna in till en högskolekultur, att studenterna väljer att sköta sitt arbete och klara sig bara hyggligt i studierna, och en allmän trend att politik och medvetenhet och tänkande är helt ute för att inte säga motarbetat. Jag har mött företrädare för statliga institutioner som i officiella sammanhang kallar sig själva för ‘företag’. Jag känner både vanmakt och vrede på samma gång – det här är ju precis enligt den nyliberala agendan. Och jag tror att det beror på sextioåttas nyanslöshet att nyliberalerna kunde sopa banan ren under 90-talet. Det här känns dessutom som direkt ur mitt liv: ”Om det är något som är nivellerande och kontraproduktivt för svensk utbildning så är det att göra om all högre utbildning i Sverige till en marknad för den som kan betala våra svenska lärare för att på engelska undervisa heterogena grupper på en nivå som passar den med sämst förkunskaper.” All litteratur och i vissa ämnen undervisning sker på engelska – för humanioras del så innebär det att medelstudentens IQ sänks med 30 snäpp på ett bräde. Som hand i handske för regeringen!

Kommentarer inaktiverade.