Murens fall, sedd på litet avstånd

När muren föll på kvällen den 9 november 1989 befann jag mig på Centre Culturel Suédois i Paris, i en liten studio med delat kök i Marais-kvarteren. Jag slogs med biblioteket på Fondation National de Sciences politiques vars kriterier för utlåning jag fick lära mig genom bitter erfarenhet – någon information lämnades inte – under de första två veckorna av min vistelse. Icke exakt ifyllda (ett glömt coll. t ex) kort genererade en axelryckning och ett ”tråkigt mademoiselle, men ni får fylla i ett nytt kort”. Böcker som inte hämtats inom två timmar skickades tillbaka till magasinet. Och vissa dokument hade en lånetid på tre timmar (!). Fick läsa kongresshandlingar på hundratals sidor på ett café med en (1) liten kopp kaffe – pengarna räckte inte annars.

Efter murens fall är open access det normala. Livet förändrades.

Men muren föll före nätets genombrott, före mejlens popularisering och före de små mobiltelefonernas tid. Jag satt på Rue Payenne och skrev långa brev hem och jag läste i tidningarna vad som hände i Berlin. Den 10 november skrev jag i dagboken att östtyskarna äntligen kunde resa fritt över gränsen och att kommunistpartiet utlyst fria val. Det var murens fall det. Murens fysiska fall framstod inte förrän efteråt som den avgörande punkten. För oss som följde med på ett visst avstånd hade allt snarast börjat med Solidaritet i Polen, tidigt 80-tal, och murens fall var istället en slutlig konsekvens av individualiseringen och destabiliseringen, när dessa processer till slut nådde öst. Kulturella kontakter, kyrkans roll och 1980-talets liberalisering var vad som underminerade muren.

Ändå har jag en bit mur hemma. Äkta vara. Jag fick den i present av min licentiat-opponent Erik Åsard som hade införskaffat den i Berlin bara några veckor efter murens fall. I februari 1990 förärade han mig denna gråa betongbit med lite blekt svart och rött på. Den tronar fortfarande i sin fulhet, grovhet och storlek som en okrönt kung i en skål med minnesstenar från olika platser i världen.

Återföreningen av Tyskland och ett helt Europa var en situation jag aldrig hade vågat tänka mig. Besvikelsen skulle bli för stor. En resa utefter järnridån 1986 fick mig att tvivla på att händelserna i Polen skulle kunna betyda mer än lite mer handlingsfrihet för människorna i det östra Tyskland. 

Och ändå.

Läs här en anteckning om hur just Polen och Solidaritet tycks ha försvunnit ur medvetandet.

Annonser

12 reaktioner på ”Murens fall, sedd på litet avstånd

  1. Har ingen bit mur hemma, men väl ett foto på undertecknad bredvid densamma. Året var 1967 eller 1969. Vi hade kommit sent på kvällen till Berlin och åkte runt och letade efter muren en stund, för att få se den, men hittade den inte. Så slutade vi dagen på en tältplats i utkanten av staden. På morgonen, när jag tog mig till campingens toalett-och tvättinrättning en bit bakom tältet, fann jag mig plötsligt stående med näsan praktiskt taget inne i muren :-).

    Minns förresten den idiotiska in – och utslussningen till/från Berlin, genom en östtysk kontroll. Vi hade ett stort bagage på biltaket, med tält och annat, instoppat av en specialsydd ”jättesäck”. Den kollade man aldrig, men resten av bilen gick man igenom minutiöst, samt speglade under bilden dessutom. Vi konstaterade, när vi äntligen kom loss, att vi hade kunnat ha fem personer med oss på taket. Synd att vi inte kände några att ta med oss, sade vi.

  2. Vi reste alltså med bil genom Östtyskland till Västberlin (som jag borde ha skrivit ovan). Det fanns ju tre vägar som var öppna för sådana resor. Det var verkligen ett dystert land. Allting var grått, grått, grått. Inte ens sommargrönskan mäktade muntra upp den grå tristessen. Jag gissar att man hade röjt bort hus och byar som låg nära den här vägen för det fanns i stort sett inga sådana. Men man såg en del hus och småbyar på lite avstånd. Trafiken på den ganska breda och stora vägen var mycket gles.

    Vi hittade dock ett matställe vid vägen, där vi stannade och åt. Det såg också dystert ut, både utanpå och inuti.

    Så var det de där eländiga kontrollerna. Först när vi lämnade Västtyskland och reste in i Östtyskland, sedan igen när vi skulle in i Västberlin och samma på tillbakavägen.

    Kontrollanternas försummelse att kolla säcken på taket ska nog inte tolkas som dumhet, snarare som att de struntade i om folk flydde. Men de hade order att genomföra vissa undersökningar av alla bilar som passerade, så det gjorde de – och minutiöst. De måste ju ha insett dock, att vi hade kunnat smuggla folk på taket, men brydde sig alltså inte, inte i någon av kontrollerna.

  3. Ärligt talat så tror jag inte att Lech Walesa eller Solidarność har så mycket med murens fall att göra. Jag ser istället andra faktorer. Och de är två:
    1. Michail Gorbatjov, utan honom och hans glasnost och perestrojka, hade det aldrig fungerat.
    2. Ungerns nedmontering av ”järnridån” mot Österike.
    Ungrarna var först med att inse att Gorbatjov inte skulle hindra dem med nedmonteringen, m a o skulle inte heller Gorbatjov hindra Ungern från att åderlåta DDR på alla medborgare som ville lämna landet. And that’s the long and short of it.

  4. Utan Solidaritet i Polen – eller motsvarande – inget murfall. Det tror jag. Inget av det du anför motsäger heller min tolkning. Du pekar på en viktig aktör (Gorbatjov) och en i tiden närliggande händelse (så näraliggande att det i realiteten är samma sak som murens fall).

    VS

  5. Jag svarade på dina rader ”En resa utefter järnridån 1986 fick mig att tvivla på att händelserna i Polen skulle kunna betyda mer än lite mer handlingsfrihet för människorna i det östra Tyskland.”

    Du skriver om ”murens fall”. Polen låg inklämt mellan DDR, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien och hade ingen gräns mot väst. Onekligen hade Lech Walesa kommit långt i demokratiseringsprocessen, men detta var inget som varken påverkade eller berörde DDR:s diktator Hoenecker, han hade ju svarat Gorbachov att någon perestrojka/glasnost inte behövdes i DDR. Det som knäckte DDR och fick muren att falla var det som hände på gränsen mellan Ungern och Österrike.

    Jag rekommenderar:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Paneuropeiska_picknicken

  6. Du får ursäkta min envishet, men jag tror inte att vi står så långt ifrån varandra i åsikt som man kanske skulle kunna tro. Jag har hakat upp mig på Polens påstådda betydelse i murens fall vilket jag uppfattar som något av en romantisk skröna som upprepas om och om igen men som nära nog saknar verklighetsförankring. För varje bok jag läser om ämnet och för varje film jag ser, blir jag mer och mer övertygad om att Polen/Lech Walesa enbart har en marginell betydelse i murens fall.

    Däremot har jag stor beundran för Walesa, Solidarność och det polska folkets mod, men det är en annan sak.

    Man kan säkert analysera sönder frågan i atomer och kanske komma fram till slutsatsen att murens fall åstadkoms av inget annat än att USA/Reagan hade lyckats kapprusta Sovjet till ruinens brant och sönderfallets gräns och det till den milda grad att Gorbachov egentligen hade en enda fråga att ta ställning till och det var om han skulle låta korthuset rasa ihop eller om han skulle ta en sista strid. Vi vet vad han valde och det hedrar honom.

  7. OK, du skulle kommit med ett mer utvecklat argument från början. Jag kan se en aktörsförklaring där fr a Gorbatjov är avgörande. Där finns också en intressant studie av Jeffrey Checkel som pekar på hur sovjetiska think-tanks tog intryck av västs ekonomiska och komunikationella system (har glömt namnen nu). Viktigt tror jag också.

    Men personligen tror jag nu, när vi har fait accompli, att Solidaritet i Polen visade människorna att de trots allt hade en större makt än de haft tidigare. Jag tror också att katolska kyrkans ökade intresse och förmåga att vara en arena blev viktigt för det som hände i DDR. SJälv trodde jag som sagt då att det bara var ett uppror likt det 1956 eller 1968 som möjligen kunde ge lite kompromisser som resultat. Men idag är jag övertygad om att det var i Polen på varvet i Gdansk det började och att det finns en kedja därifrån fram till 9/11 1989, medan Pragvåren t ex inte fick någon konsekvens. Men jag är mottaglig för argument.

    VS

  8. Jag försöker förenkla, det är något av ett personlighetsdrag hos mig, det gör att fler kan delta i debatten och oftast har de något att tillföra, om inte annat är det hälsosamt att inte hela tiden lyssna till sitt eget hjärnbrus. :o)

    Ursäkta att jag blev lite ”off topic”.

    Jag tror att vad beträffar ”murens fall” så handlar det även här om ett fall av att segraren skriver historien. Segraren i det här fallet är demokratin med kapitalismen och antikommunister ivrigt och glatt påhejandes, i släptåg. Och, nej, jag är inte kommunist eller DDR-romantiker, men jag anser att den bild som tecknas av Lech Walensa, påven och olika demokratirörelsers betydelse är också den bild som segraren gärna vill se i historieböckerna. Att det i det forna kommunistblocket fanns fler rättskaffens socialistledare än Michail Gorbachov är tydligen inget man gärna talar om.

    Kanske är reformisterna som kom inifrån inte lika ”mediasexiga” som ”Solidaritet” eller påven. Vem bryr sig om en grå kommunist som har tänkt om? Och förresten är redan den platsen upptagen av Michael Gorbachov.

    Redan 1988, året innan murens fall och de första fria polska valen, hade Ungerns premiärminister Miklós Németh och hans reformvänliga socialister börjat tala om fria val, fri press och en fri marknad. Ungrarna var vid den tiden de enda öststatsmedborgare som någorlunda kunde resa fritt till väst.

    Premiärminister Németh tog beslutet att öppna ett hål i järnridån, med avsikten att DDR-medborgare skulle kunna fly från DDR via Ungern och Österikes Burgenland till det dåtida Västtyskland. Enligt honom själv gjorde han det för att befria östeuropa. Vi vet inte om han talar sanning eller om det är efterkonstruktioner, men resultatet talar sitt språk då Berlinmuren föll tre månader senare och med den hela DDR.

    ”Nemeth hoped to unleash a flood. He believed that a mass escape of East Germans from Hungary would pose an existential threat to the regime of Erich Honecker, the dictatorial boss of the German Democratic Republic. He also believed that if Honecker fell, it would bring down the Berlin Wall — and with it the entire communist bloc. Amid the chaos, he could realize his true goal. Hungary too would gain its freedom.”*

    Därmed var det kanske inte så underligt att det var han, Németh, som höll talet i Berlin bredvid dominobrickorna och sedan välte dessa ihop med Lech Walesa.

    *Los Angeles Times

    http://articles.latimes.com/2009/sep/13/opinion/oe-meyer13

  9. Jag tror att du har en poäng i att historien såsom den nu läggs fram är just en sådan success-story som den västliga demokratin ville ha. Å andra sidan var kanske fackföreningsledaren och den sedan rätt kantige presidenten Walensa riktigt den hjälte som man i så fall skulle önskat. Skulle inte, med dina argument, Gorbatjov som var en intellektuell person och en smidig förhandlare vara en större hjälte – särskilt med tanke på att han ”insett” kommunismens fel och brister och därför ville öppna mot väst? Vore inte det en mer älskansvärd hjälte än den mustaschprydde och lite bufflige Walensa?

    VS

  10. I fallet Walesa tror jag att det till mångt och mycket handlar om en belöning för lång och trogen tjänst. Han personifierar ”solidaritet” och polsk frihetskamp under de gamla sovjetledarna. När sedan Gorbachov dök upp på banan med sina reformidéer, då minskade Walesas (och solidaritets) betydelse, särskilt då t o m General Jaruzelski gjorde en inre opportunistisk resa och övergick från hårdför diktator till att bli lite av en mysgubbe.

    Det jag egentligen påstår är:

    1. Lech Walesa, ”solidaritet” (och Påven om man så vill) har haft en stor betydelse för behovet/möjliggörandet av en reformvänlig Sovjetledare (och därmed i förlängningen hela östblockets sammanbrott). Här kan man näppeligen ifrågasätta Walesas betydelse och det är inte heller min intention.

    2. Däremot har hans roll i murens fall och den tyska återföreningen (i just de händelserna) varit mer indirekt, där finns det andra som (förutom Gorbachov, som ju utgör förutsättningen för det hela) t ex Ungerns Németh, som har haft en avsevärt mer direkt och avgörande roll och detta genom att Ungern till skillnad mot Polen hade en gräns mot väst.

    Polen var ju också ett av de länder, som med andra världskriget i gott minne, inte precis applåderade en tysk återförening. Något som det kanske inte talas så mycket om nu, men som debatterades ivrigt vid murens fall.

Kommentarer inaktiverade.