Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.

Annonser

2 reaktioner på ”Den eviga debatten om våldtäkt

  1. Han är inte ensam om att inte förstå vad en ”våldtäkt” faktiskt är för något.

    Min vänninas dotter kom hem storgråtande från en fest, när hon gick sista klassen i högstadiet. Till slut berättade hon att hon hade utsatts för en gruppvåldtäkt på festen. Mamman som var arbetade inom vården tog genast med henne till läkare och sedan anmälde hon pojkarna. De blev senare fällda för våldtäkten. Men vad hände, jo flickan blev utfrusen i klassen, av sina kvinnliga klasskamrater för inte kunde väl de här ”gulliga killarna”, som var så trevliga, ha gjort något sådant och hade de det så måste det ha varit hennes eget fel!

    Ungdomar får alltså också veta och lära sig för lite om sådant här. Kunskaper om vad en våldtäkt är och vad det gör med dem som drabbas borde ingå i sexualundervisningen i skolan redan och ingen enda domare borde vara okunnig i saken.

    Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag hör folk uttala som på det nonchalanta sätt som den här domaren gjorde.

Kommentarer inaktiverade.