Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

Annonser

7 reaktioner på ”Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

  1. Jag tror inte att morfars berättelse är förbi, i varje fall inte viktiga delar av den, som vad rejäl ojämlikhet innebär och hur man ska råda bot på sådan, fast frågan är om Socialdemokratiska partitoppen kommer att se och begripa den saken. Det betvivlar jag att den gör. Idag verkar detta parti inte ha någon som helst kontakt med vanligt folk eller någon förankring i verkligheten utanför politikens centra.

    Partitopparnas av idag berättelse är berättelsen om hur det jämlika samhällsbygget är färdigt och om hur man erövrar och behåller makten i ett samhälle som inte behöver någon traditionell socialdemokratisk politik, alltmedan det som uppnåtts av jämlikhet och välfärd rivs ner.

  2. Japp, så är det. Bristen på en stor berättelse(och att den gamla avslöjats) har i sin tur skapat den typ av genre som Jenny Anderssons bok är ett exempel av. En av de roligaste konspirationsteorierna i boken är när näringsdepartementet under Östros ledning skall förleda förskolebarn att bli entreprenör – en som gör.

  3. Det socialdemokratiska partiet är mig fullkomligt likgiltigt. Det skulle kanske till och med vara bra för arbetarrörelsen om det gick under. Rörelsen är allt, partiet intet. Den nya berättelsen finns redo att vävas samman av den som är beredd att axla bördan av att företräda en rörelse. Det kräver någon som på allvar vill förändra samhället, något som åtminstone socialdemokratins ledning inte tror är möjligt. Den nya berättelsen samlande element är lätt att skönja: hoten är segregation och ökande fattigdom, en växande osäkerhet och sviktande gemenskap. Hoppet och idealbilden: ett gemensamt intresse mellan alla Sveriges etniska grupper på arbetarklassgrund, ett grönt folkhem för alla. Konfliktlinjen är till och med den tydlig, men den kräver att man inte är rädd för den sunda populismen. Några tjänar på den rådande ordningen – störta dem i gruset om de inte stiger åt sidan. Men det är tveklöst så att den europeiska socialdemokratin historiskt sett alltid omfamnat en borgerlig gradualism och fruktat arbetarrörelsen radikala delar mer än kapitalister såväl som fascister (vilket är orsaken till två av 1900-talets stora katastrofer – Första världskriget och nazisternas maktövertagande). Alternativen till en radikaliserad arbetarrörelse är en svensk Berlusconi eller hembrygd fascism med så kallat mänskligt ansikte.

    När företrädare för det socialdemokratiska partiet kan häva ur sig ”Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda.” så syns det ju tydligt att partiets demokratisyn haltar betänkligt. Att bygga ett hus och att uppfostra ansvarstagande samhällsmedborgare är i grunden djupt olika saker. Vad ska vi med ett parti som helst tycks vilja spela Folkpartiets vänsterflank till?

  4. Kommentarerna visar onekligen att det inte finns någon socialdemokratisk metaberättelse kvar.

    Kerstin: Jag kan också tycka att morfars berättelse var rimlig, men hur ser en sådan utvecklingsoptimism ut idag?

    Magnus: Jo, avsaknaden av en teoretisk utgångspunkt kännetecknar dessvärre en hel del samhällsvetenskaplig litteratur.

    Hjalmar: SAP är en kraft som samlat 30-40 procent av svenska väljare bakom sig. Jag menar att SAP sitter på leken inför en mobilisering av en demokratisk vänsterliberalism med grönrosa förtecken. Jag delar inte din analys att europeisk socialdemokrati fruktat radikal vänster mer än kapitalism. Rörelsen har försökt tämja kapitalismen så att den fördelar sina håvor ssk till arbetarklassen och det man fruktat är primärt diktaturen, inte radikaliteten. I strävan efter politisk majoritet har man sökt att införliva medlklassen med det egna projektet.

    /VS

  5. I strävan efter politisk majoritet har man sökt att införliva medlklassen med det egna projektet.

    Jo och det är väl detta som menas när man säger att man ”strider om mitten” och blir alltmer borgerliga. Problemet är bara att socialdemokraterna aldrig förstått vad mitten består av.

    Man började, från det hållet, redan på 70-talet, oroa sig över att nu hade alla fått det så bra att det inte skulle gå att köra med den gamla vanliga socialdemokratiska ideologin längre, välfärdsbygget var klart och nu försvann arbetarna, i och med rationaliseringarna, och alltfler blev istället medelklass.

    Jag tror att man varit för stelbent här och trott att alla som börjar arbeta inom manchettyrken blir borgerliga, lärare, vårdpersonal etc. Istället borde man ha insett att det handlar om att medelinkomsttagare, även om de inte står i fabrik, är lika beroende av social trygghet som fabriksarbetare, och inriktat sig på att behålla klassresenärerna, alla de där som tack vare socialdemokratisk politik hade fått en chans, och visste om det.

    Men man gjorde precis tvärtom, blev alltmer borgerliga efter den borgerliga regeringen 76-82, och ännu mer så efter nästa borgerliga regeringsperiod. Man borde ju ha förstått varför de borgerliga röstades bort ganska snabbt igen, efter att väljarna testat dem lite, att det berodde på att när folk fick se vad borgerlig regering innebar så föredrog de socialdemokratisk politik. Jag förstår inte hur man kunnat missa den saken. Och nu gör man samma sak igen – försöker kopiera de borgerliga nästan in i varenda detalj. Det, däremot, värvar bara röster för SD.

    Sedan gjorde man sig av med sin press, och det var ett gigantiskt misstag, som man betalar för nu.

  6. Stranden: Men var inte vänsterliberalism precis vad tredje vägen försökte vara? Den har i sin tur resulterat i att SAP prenumererar på Folkpartiets nyhetsbrev och försöker förekomma eller kapitalisera på deras skolpolitik (som tur är inte deras ”integrationspolitik” – än, en av få välsignelser med Mona Sahlin är hennes naiva vurm för etniska och sexuella minoriteter). Grönrosa tankar i all ära, det var inte ideal som byggde välfärdsstaten. All kraft kom ur rörelsen som lät sig ledas av och genererade den sociala ingenjörskonsten.

    Jag instämmer i analysen av SAP som en avgörande kraft, men jag menar att den kraften inte växer ur partiet och dess idéer utan att man lyckats kanalisera rörelsen och aggregerat (precis som du skriver) dess intressen med medelklassens. I grund och botten är min poäng att den nya berättelsen kräver en inställning till samhället som bygger på insikten om att det måste förändras, inte förvaltas. Det är en god sak att lyckas aggregera intressen, men om SAP glömmer sin klassbas och köper en borgerlig idé om medelklassens intressen (som oftare än den tycks tro sammanfaller med arbetarklassens) så finns det helt enkelt ingen poäng med partiet förutom som en karriärväg för ”sociala demokrater”.

  7. Kerstin: Det där med pressen är av oerhörd vikt. Det är precis vad den gröna vänsterkoalitionen borde satsa på, helst tillsammans med LO – en mediaoffensiv där egna publikationer, på papper och/eller nätet, driver fram en levande debatt och rapportering som skakar om det övriga genomborgerliga (SR och SVT inkluderat) medielandskapet.

Kommentarer inaktiverade.