Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?

Annonser

3 reaktioner på ”Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

  1. För det första är det rent äckligt att Sverige nu ställer in sig på att bli en svansviftande vasall till USA. För det andra så kan det inte nog betonas att man, om soldaterna hamnar i verkliga strider, får hem gravt mentalt skadade personer som skapar stora problem, ekonomiska såväl som sociala, även här så småningom ( i det sammanhanget är de som kommer hem i svarta säckar ett mindre problem för samhället i stort och dessutom kan de i bästa fall resultera i folkliga protester mot vårt deltagande i dessa orättfärdiga krig). Det är de som kommer hem levande som blir samhällsproblem, åtminstone en hel del av dem.

    Synen på krigande är vanvettig i den barnsligaste regeringen i EU. Den var inte dessvärre inte mycket bättre i den förra socialdemokratiska regeringen.

    Vi har ingen anledning att vara med i kriget i Afghanistan. Vi har ingen anledning att ställa upp på USA:s sida för att försvara USA:s ekonomiska intressen runtom i världen.

    Jag blir helt enkelt rasande när jag tänker på det vanvett som dagens politiker deltar i, och som vi dessutom får betala.

  2. Jag är mer bekymrad över det faktum att vi inte har trupp på Gotland än att vi faktiskt har det i Afghanistan. Särskilt med tanke på att vi har en äventyrlig utrikesminister som har en ohälsosam förkärlek för att föra amerikanska neokonservativa tankesmedjors linje när det gäller mäktiga grannar och deras skendemokratiska randstater. ”Put your money where your mouth is” – om Georgienkriget är Tjeckoslovakien 1938 all over så bör vi kanske undvika att vara Polen -39. Inte för att jag direkt tror på liknelsen, men det samlade samförståndet inom svensk försvarspolitik är absurt.

  3. men det samlade samförståndet inom svensk försvarspolitik är absurt.

    I synnerhet som det bara är politikerna (och möjligen militären, men det vet jag inget om) som har denna samsyn. Majoriteten av befolkning vill nog fortfarande att vi ska driva vår neutralitetspolitik, ”alliansfria i fred och neutrala i krig”. Men det där med demokrati är ju inte modernt längre.

Kommentarer inaktiverade.